Första gången, fortsättning

Medlem
Första gången, fortsättning

Natten har fallit, och det är dags att fortsätta min historia.

Kvällen är på väg, det blir mörkare i Stockholm. Med bara några småmynt kvar och en lång väg att åka är jag helt säker på att mitt liv är över. Vem i hela världen hjälper en pantflaska hög, vilt gråtande åttaåring när han säger att han behöver åka hem? Inte så många som man kan tro, faktiskt! Båten hade jag råd med, jag satt där och gungade och snörvlade, men blicken kunde inte riktigt släppa den färgglada byggnaden på stranden bakom mig, innan den försvann bakom en ö när färjan lade till vid Slussen.
Sedan kom tunnelbanan, en äldre dam satt i luckan och det räckte med de tårsprängda ögonen och en vilt snörvlande "Jag kan inte kooommaaaa heeeeeeeeem!!", så kunde jag det.
Sitter på tunnelbanan och gungar med benen, och nu började oron krypa fram. Jag skulle nog kunna ta mig hem igen... Och möta mamma... med ännu en tom plånbok på ett fåtal år, och borta alldeles, alldeles för länge. Måste hitta på en bra historia, en trovärdig historia, någonting som är både sympatiskt (så hon blir lite glad), trovärdigt (så hon inte blir arg) och hemskt gärna lite synd om mig (Så kanske jag kan få ut lite godis ur det hela). När man är åtta år gammal och med ett lätt vilt sinnelag har man en enorm tilltro till sin verbala förmåga och möjligheten att sätta ihop trovärdiga komplicerade argument för sin sak. Man är helt säker på att alla, precis alla kommer tro på varje ord man hittar på. Man glömmer oftast alla gånger man försökt innan, och inte kunnat lura ens andra åttaåringar.
När tunnelbanan kom fram till Högdalen kändes allt bättre. Bara bussen kvar, och jag hade en fantastisk historia att berätta när jag kom hem! Glädjen grusades snabbt. Jag hade inte ens en tioöring kvar, och busschauffören vägrade blankt att köra hem mig. Tårarna kom igen, helt utan verkan. Jag såg framför mig ett fortsatt liv som hemlös luffare, med en käpp på axeln med en prickig näsduk knuten i en boll höst upp (hade jag sett att man skulle ha som luffare i Pippi Långstrump). Tur nog fanns det ännu en snäll tant på bussen, hon betalade min biljett, jag tog i hand och bockade som man ska göra (Viktigt i vår släkt, vi kunde få en utskällning i en timme på vägen hem om vi inte hälsade tillräckligt artigt på främlingar när släkten hade fest) och gick och satte mig längst bak.

Det var runt middagstid när jag äntligen var hemma, ljuset hade nästan försvunnit och mamma var jätteorolig när jag kliver in genom dörren och med hög och klar stämma skriker:

"Mamma, vi hade studiedag i Stockholm idag också!!"

Som sagt... aga var tillåtet på den tiden. Mina föräldrar slog inte någon i onödan, man var tvungen att ställa till det ordentligt först.

Jag hade en ofantlig talang för att göra just det.

Imorgon... ska jag ta en paus från historialektionen och prata lite spel. Men det kommer tillbaka. Min morbror hade en av de första Pongmaskinerna från Japan, jag tror den hade 3 olika Pong-spel. Jag ser det som steg två i ett livslångt datorspelsberoende.

#blogg

Antikvitet
Första gången, fortsättning

Så vackert skrivet, keep up the good work!


John Severinson, före detta chefredaktör - Läs min blogg

1
Skriv svar