Den missade leken

Chefredaktör
Den missade leken

När jag var en liten palt gick jag och två vänner till dagmamma efter att skolan, till skillnad från många andra som trängdes på det lokala fritidset. Eftersom det saknades tv-spel fick vi använda vår fantasi och de lådor med He-Man- och Action Force-gubbar som fanns i källaren. Problemet var att lekarna var färskvara och oftast uppfanns nya varje dag, ofta utklurade på vägen till hennes villa. Allt var frid och fröjd, jag tror inte vi bråkade en enda dag under de åren.

Problemet kom dock när man hade fått i sig en för hög dos av den bacillflora som ständigt utvecklades på rastgården. Barn är äckliga. Efter en vecka hemma var man helt osynkad med vad som var latjolajban och det kunde ta någon dag eller två innan man var i fas.

Det är något jag känner igen i mitt spelande, eftersom det inte är lika frekvent som när läxor var det enda som stoppade från att rädda världern om och om igen. Jag hinner inte lägga ner lika mycket tid på att finslipa sikte och plugga kartor, i den kreativa smältdegeln #Day of Defeat: Source blir det att lära sig nya banor varje gång. Då blir det gärna att något säkert dras igång, som #Counter-Strike där varenda vrå sitter i ryggmärgen, eller så spelar jag bara på demoservrar för #Unreal Tournament 2004, som bara kör banan Rankin och erbjuder hyfsat färskt motstånd.

I rak motsats till det har jag faktiskt börjat spela #World of Warcraft, trots ett par förklädda hattexter från förra året. I mitt jobb reser jag mycket och istället för att sitta och surfa på MySpace eller YouTube i timmar har jag spenderat tiden i [[Azeroth]]. Det är faktiskt riktigt trevligt när det ska väntas på någon flygplats eller på ensamma hotellkvällar. De publika trådlösa nätverken börjar faktiskt att mogna och jag ser fram emot när hela Sveriges yta täcks av luftburna ettor och nollor. Inte bara för World of Warcafts skull. Så beroende är jag inte. Än.

#blogg


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

Medlem
Den missade leken

alltid kul och nostalgiskt att läsa när du skriver här : >

Chefredaktör

Tack, det värmer. Och det har nog blivit ett par nostalgi blogginlägg


Din vänlige kvartersspindel - följ mig på Twitter

Medlem

Man är ju inte ung (yngre : ) för evigt, skulle man kunna säga. Nog känns det igen. Det är ytterst få spel som släpps idag som jag orkar sätta mig in i, framförallt som så många spel är kraftigt hardcore-inriktade och det är nog därför WoW (och många andra lättvikts-MMOn) är så tilltalade för så många människor. Man kan spela det så hardcore som man vill, man behöver inte matcha andras skicklighet för att ha roligt och ändå få det sociala utbytet från att spela med andra.

CPL och dylikt i all ära, men desto mer elitistiska spelen bli, desto mindre roligt blir det för Svenssons att spela dem online. Nästan varje FPS som släpps idag får en klunga av spelare som nästan uteslutande spelar för att bli bäst. Senaste personliga traumat är Battlefield 2142, som kändes så tillkrånglat för att vara ett FPS att jag gav upp ganska omgående. Är inveckling verkligen utveckling?


LotRO - Miryalin, lore-master på Laurelin-EU

1
Skriv svar