Jag har spelat datorspel nästan så länge jag kan minnas. Det är med glädje jag minns timmarna jag som ung spenderade framför Police Quest, Wacky Wheels och andra klassiker.
Men det var många år sedan. Fram tills för bara något år sen var jag fortfarande mycket aktiv när det gällde spel. Jag läste alla förhandstittar, köpte datorspelstidningar, tankade alla demos – ja ni vet, jag levde gamerlivet. Men nu har något hänt. Någonting fruktansvärt. Intresset är nästan borta.

Så varför har jag nu nästan helt tappat intresset? Har jag blivit vuxen? Jag är ju faktiskt snart 24 (!) år gammal, sambo, hårt arbetande, har lån och betalar räkningar precis som en riktig vuxen ska göra. Men om du frågar min stackars sambo så kommer hon garanterat säga att min mentala ålder varierar kraftigt mellan fyra och tolv. Jag skrattar fortfarande när jag fiser och är ibland så barnslig att hon bara himlar med ögonen, ler och suckar. Förmodligen drar en tanke i stil med ”Jaha, och hur kunde jag flytta ihop med honom?” förbi när hon riktar ögonen mot taket.

Vi ska inte ens prata om hur omogen jag är när jag är med mina vänner. Det kan jag skriva en helt annan, motbjudande artikel om.

Så vad är det då? Tidsbrist kanske? Jag jobbar ju faktiskt heltid, spelar innebandy i två lag och spelar fotboll i korpen. Detta innebär oftast två-tre träningar per vecka plus matcher på helgerna. När jag väl sitter vid datorn hamnar jag oftast i mitt vanliga mönster: jag kopplar upp mig på irc, loggar in på MSN och surfar runt på samma sidor om och om igen. Vanligtvis fastnar jag i någon slags loop i ett par timmar, och när jag för tredje gången inom två minuter surfar in på DN.se vet jag att det är dags att lägga ner.

Vart är den där längtan jag hade för några år sedan? När jag satt och drömde om datorspel i skolbänken och nästan sprang hem för att koppla upp mig och spela mot andra, eller slänga in en skiva i CD-spelaren och helt och hållet försvinna i något singleplayerspel i jag vet inte hur många timmar. Och när det ett par gånger om året dök upp ett riktigt stort spel – ni vet de där spelen man läst så många förhandstittar på att man redan vet vad karaktärerna heter - kan ni ge er fan på att jag började känna mig lite hängig och/eller snuvig och var tvungen att stanna hemma från skolan.

Jag minns med glädje den tiden då jag läste förhandstittar som en galning, tankade filmer från spel och läste artiklar i timtal. Nu har jag svårt att bli imponerad av den mest avancerade grafik, och om jag nu ändå skulle bli det så har den känslan varit borta länge när spelet väl kommer ut. När vi på somrarna åkte till Småland med familjen tog jag till och med med mig spelmanualer som jag läste i hängmattan eller på stranden. Spelmanualer för guds skull!

Så vad har jag kvar att skylla på? Jag vet inte själv. Det här har nästan blivit någon slags identitetskris för mig. Jag vet inte riktigt vem jag är längre. Jag har ju alltid varit Robin "xplejjn" Wall – datornörd, übergamer och stolt redaktör på FZ sedan nästan fem år tillbaka.

Vem är jag nu?

Vad fan hände?

Exakt när tröttnade jag på spel? Jag vill ju spela! Eller?

Är det bara jag som känner såhär? Att man liksom hamnat lite utanför ”gänget” man brukade hänga med? Jag känner inte alltid igen spelen folk pratar om, jag har blivit den där okunniga fågelholken som sitter bredvid och låtsas kunna något och pratar om spel som kom ut för ett antal år sedan.

Och varför i helvete sitter jag och skriver en artikel om det här? Frågorna är många, svaren desto färre.

Har ni några åsikter? Känner ni som jag? Maila mig, eller skriv i forumet. Vi kanske kan starta en stödgrupp? Vi kan ha regelbundna möten där vi pratar om svunna tider, dricker kaffe spetsat med tolvårig whiskey och käkar hembakade bullar.

Diskutera mitt dilemma i forumet, eller maila mig.

Skicka en rättelse