Efter den något oväntade responsen jag fick på min senaste krönika upptäckte jag ganska många saker. Det första är att jag är allt annat än ensam om mitt så kallade ”problem”. Det andra var att alla har olika förslag på hur man kan lösa en sådan situation.

För er som inte har läst krönikan kan jag kort berätta att den handlade om min allt mer försvinnande lust att spela datorspel. Alls. På senare år har jag spelat mindre och mindre, och nu är timmarna jag spenderar vid datorn spelandes lätträknade. Detta i sig kan förstås tolkas som någonting bra. Problemet är dock att jag tappat en hel del av den jag en gång var. En gamer. Det kan förstås låta otroligt löjligt, men så är det, och många andra upplever samma sak.

Det visade sig ganska snabbt att åldern inte hade något med saken att göra. Folk som är betydligt äldre än mig gibbar glatt på och yngre personer sitter i samma sits som jag, så den teorin kan vi nog stryka.

Kvalitén på dagens spel var en annan sak som dök upp. Många tror att spelen helt enkelt inte är lika bra som de var förr i tiden. På den punkten måste jag dock faktiskt säga att jag inte håller med. Däremot är det ju uppenbart att det släpps många fler spel idag än för tio år sedan. Detta resulterar ju förstås i att det släpps mycket mer, ja, skit. Ni vet vilka jag menar. Halvfärdiga spel som bygger på någon licens och som borde skickats ut i yttre rymden med första bästa satellit där universums krafter kunde göra deras pina kort. Okej, vänta, nu tappade jag tråden lite.

Någonstans känns det som om den där svårfångade känslan jag hade som ung spelnörd berodde på att jag faktiskt var med om någonting nytt. Många av oss tillhör ju faktiskt den första generationen av ”riktiga” gamers. Lite banbrytande, lite sällsynta, lite speciella.

Jag har även kommit fram till varför jag inte alls spelar lika mycket onlinespel längre. Förut kunde jag sitta i timtal med QW, Counter-Strike, Unreal Tournament och allehanda andra spel. Så varför gör jag inte det längre? Jo, ju mindre jag spelat, desto sämre har jag ju blivit. Och ni ska veta att jag är en grymt dålig förlorare. Jag klarar inte av, pallar inte, att bli ihjälskjuten för femte gången i rad av en 13-åring. Jag har inte det psyket. Larvigt? Ja, mycket. Inget ont om alla er unga som äger mig i vartenda spel, varenda gång. Det är inte personligt - det gör bara ont inombords.

Hursomhelst, tillbaka till de förslag jag fick.

Bland alla mail och svar i forumet fick jag alltså en hel del tips på hur man kan lösa det här. Vissa tyckte att jag skulle börja spela lite mer annorlunda spel och försöka hitta något som sticker ut ur massan. Ja, varför inte? Förslag på sådana spel välkomnas varmt.

Andra lösningar dök också upp. Skaffa spel ur genrer du inte vanligtvis spelar, sluta läsa spelsajter och recensioner. Vissa tyckte till och med att paus från spel helt och hållet vore en bra idé. Sluta spela, sluta läsa om spel, sluta tänka på spel. Två veckor, en månad, ett år. Tanken lockar. Tänk om jag skulle strunta i spel helt och hållet i ett år. Vilka grejer man skulle ha att se fram emot när man väl kom tillbaka! Mängder av storspel, nya grafikmotorer och härliga handlingar att bita i!

Men skulle jag klara av det?
Skulle ni?

Disuktera mitt babbel i forumet eller i ett mail till mig.

Skicka en rättelse