Det finns en massa rädsla där ute för hur spel påverkar barn och familjer. Rädslor för och teorier om spel som något menligt, något som inte är bra. Jag har alltid känt mig helt främmande för det. Faktum är att jag ibland tänkt att vi skulle passat bra för en vetenskaplig djupstudie, mina barn och jag. Om vad väldigt mycket spelande verkligen kan göra med en familj.
”Vi spelar och har alltid spelat ihop”
De är rätt stora nu, sonen är 21 och döttrarna 19 respektive 17. Vi spelar och har alltid spelat mycket ihop. Numera tänker jag inte ens på det, men när de var små var det tvärt om; det gick inte att låta bli eftersom få av mina jämnåriga spelade med sina barn. Det kändes ofta som jag behövde motivera och förklara vad vi gjorde. För mina jämnåriga alltså, inte barnens kompisar. De var inte svårövertalade.
Jag köpte det första spelet till dem när sonen var fyra. Krakels ABC. Jag hade inga pedagogiska baktankar, gillade bara Lennart Hellsings barnböcker. Snart satt de två äldsta och spelade dagarna i ända. Redan första dagen började de ljuda bokstäver och skriva dem på papper. De fick beröm på dagis, jag kände mig duktig – ändå hade jag inte gjort mer än låta dem spela dataspel.
Jag skrev min första spelartikel 1997. Då var sonen sex år, döttrarna fyra och två. Sedan dess har vårt liv varit fyllt av spel och spelkonsoler. På det området kan de mycket väl vara landets mest bortskämda barn.
Från lek till blodigt allvar
Även om det började lite välstädat med ett lek- och lärspel, så förföll det desto snabbare. Jag har brutit friskt mot åldersreglerna genom åren. Sonen spelade #Counter-Strike när han var nio, har tidiga ungdomsminnen från Call of Duty. Yngsta dottern gav mina kompisar stryk i Tekken när hon gick i lågstadiet och ibland känns det som om mellandottern växte upp lika mycket i Kalimdor, Eastern kingdoms och Northrend som i Sverige.
Steget från Krakels ABC till CoD och Counter-Strike var inte särskilt långt.
Spelandet har inte skett med vare sig baktanke eller syfte från min sida. De har bara, precis som jag, tyckt om spel och spelen har ju alltid funnits nära till hands. Att sätta igång ett spel har varit lika naturligt som att kolla tv eller film.
Vad jag däremot märkte fort var vilken annorlunda och bra gemenskap vi hade när vi spelade. När vi lirade fotboll eller basket ute på lekplatsen fick jag hålla igen (så klart) och spela så att de hade roligt. Du vet, låtsas att man missar och springa så långsamt att barnen hinner före. Kul för dem, trist för mig.
Men i dataspel behövdes sällan det. Det var därför Tekken tidigt blev ett av våra favoritspel. Vi körde turneringar där alla, från då kanske sexåriga minstingen till undertecknad kunde ge järnet, och ändå delta på lika villkor. Det låter ju konstigt när man skriver det, men det kunde vara en ren njutning att få en spark i magen av dottern, att bli uppslängd i luften och bollad med som en vante av en liten flicka som fortfarande kunde behöva hjälp med att få på sig kläderna rätt. Och vice versa; så oerhört skönt att få knocka sonen eller slänga en av döttrarna i golvet ibland.
”Det låter ju konstigt när man skriver det, men det kunde vara en ren njutning att få en spark i magen av dottern”
En av våra favoriter har varit att spela Call of duty på split-screen. Det var därför vi tidigt behövde skaffa löjligt stora platt-tv:s både hemma och till landet, det behövs som bekant när man ska dela tv-skärmen i fyra delar. Jag har följt barnens utveckling i CoD på samma sätt som jag följt dem i skolan. Sonen var bäst redan vid #Call of duty 2, men då var jag fortfarande jämnbra med äldsta dottern. När #Modern Warfare kom var jag plötsligt sämst i familjen. Numera är jag så sämst att jag får ha specialregler av slaget att man aldrig får kniva pappa.
