Medan David Cage visade en gammal mans ansikte på Playstation 4 tittar Arnroth på hur ett sådant ser ut i verkligheten, och funderar på en spelframtid långt bortom nästa generations spelkonsoler.

Det beror lite på hur man ser på saken. Om det bara är sorgligt eller om man ska skratta åt alltihop. Det kan man faktiskt, ibland. För där sitter han, min pappa. I en rullstol, alldeles innanför dörren. Med tandborste, tvålkopp, kam och tandkräm i knäet.

Han har packat.

– Det var tur att du kom just nu, säger han. De ska just hämta mig, vet du. Jag ska åka härifrån. Jag ska bli hämtad och få bo på Vångadal. I en lägenhet på övervåningen.

– Jaha, undrar jag, kan du stödja på ditt ben nu?

– Klart jag kan, det är inga problem. Jag går i trappor som jag vill.

En gammal mans ansikte stod i fokus i veckan. Thomas tänkte på en annans.

Allt är en fantasi, men det vet han inte. Han tror på det han berättar. Han kan inte gå. Han kan knappt rulla framåt i rullstolen ens. Han satt likadant igår, när min bror var här. Satt där med tandborsten och tvålkoppen, men då skulle han till en lägenhet på Albrektsvägen. Han hade skrivit kontrakt och allt. Dagen innan skulle han få bo hos en bonde. Det skulle bli skönt, men han trodde inte att han skulle kunna hjälpa till att mjölka korna.

Min pappa

Pappa bor på ett boende för dementa. Men det är ju bara hur jag ser på saken. Själv menar han att han är intagen, av kriminalvården.

– Det var ju en himla otur att de tog mig, trots att jag är oskyldig. Men det är ingen mening med att säga något, det är bara att hålla god min. Annars släpper de mig aldrig, säger han på fullaste allvar.

När doktorn eller en sjuksköterska pratar med honom om hans sjukdom ler han lite överseende och tålmodigt. När de gått sin väg säger han saker i stil med att:

– Hör du vad de hittar på, det är en konspiration.

”Tänk om han kunde spela något. Pappa har aldrig spelat ett dataspel, men åh vad det skulle passa honom bra nu”

Jag har slutat säga emot och ibland är det svårt att inte le åt eländet. Han har mycket fantasi, min pappa, och historierna kan bli rätt underhållande. Och varje gång jag sitter där slås jag av följande lite överraskande tanke: Tänk om han kunde spela något. Pappa har aldrig spelat ett dataspel, men åh vad det skulle passa honom bra nu.

Men den tanken följs snabbt av en annan mer egoistisk och lätt panikartad tanke: Hoppas för guds skull att det finns spel för mig när jag är så där gammal. Hoppas, hoppas att de slags spel jag älskar nu finns i en form som jag kan spela då. Något som är gjort för skakiga händer och svaga handleder, något som inte går för fort men som låter mig drömma mig bort, ger mig en känsla av att jag åstadkommer något viktigt, som låter mig lyckas och vinna. Gärna ett Advance wars, eller något väldigt förenklat kortrollspel kanske. Jag har redan en rätt lång lista med önskemål faktiskt, dock ingen hjärnträning av någon japansk doktor.

Advance Wars skulle passa Thomas när han blir gammal, tror han.

Och snälla låt någon speldesigner ha gjort rehabspelet för 70-åringar som brutit både det ena och det andra, som ger en achievements och trophies för att böja på fötterna tio gånger och ta sig från sängen till rullstolen. Och gärna har ett minispel där man får puckla på sjukgymnasten som tvingar en att träna fast det gör ont.

”För vare sig man vill eller inte förändras livet med åldern. Man blir annorlunda både till kropp och tankar”

För några veckor sedan skrev jag om problemet med att bara tio procent av alla i spelbranschen är kvinnor. Att det finns en massa spel och spelvärldar vi inte kommer att få se så länge det inte blir fler kvinnor som gör spel. Jag skrev också att det är ett problem att medelåldern bland spelutvecklare är så låg, bara 31 år på #Dice till exempel. Det är ett enklare problem att lösa än att höja andelen kvinnor på spelstudiorna; det är bara att ha tålamod, alla blir ju äldre.

För vare sig man vill eller inte förändras livet med åldern. Man blir annorlunda både till kropp och tankar. Innan jag passerade 40-strecket hade jag en del funderingar om hur det skulle vara, men det var inte förrän efteråt jag visste. Inte så att förändringar sker på dagen man fyller eller ens under de första åren kanske, men de sker. Det är inget man bestämmer själv, kroppen hittar på egna saker.

Föregående Nästa
Kände samma sak, ser man att det är från arnoth ställer man in sig på smutskastning mot killar. Sedan när man läser att de visade en gammal mans ansikte kunde man mer eller mindre gissa vad det skulle handla om. Jag blev ganska överraskad, det var ju... 26/02 I framtiden kanske man får akta sig för mediemaffian, de kanske för bort en med eller utan bevis och sen syns man aldrig mer. Fasa! 25/02 Kommer vara kungligt att bli pensionär , sitta med oculus rift och en pistol i näven i rullstolen på hemmet ... Jag kommer nog vara pensionären de har minst problem att sysselsätta på hemmet ;) 25/02 Ja det känns ju självklart på något sätt Sköna trådar på swec o fz då antar jag, "ålderdomshemmets admin blockar mina torrents, hur kommer jag förbi?" 25/02 Planerar konstant LAN på hemmet när jag åker in där! 25/02 En jävligt bra krönika med en avslutning av världsklass xD 25/02 Bra krönika, och härliga kommentarer, även om man blir lite ledsen i ögat. Och givetvis orolig över sin syn vilken troligen blir mycket sämre efter 40 då alltså? Kanske spelar lite för mycket ibland, men har tänkt tankar som: "fan när jag dör så kan jag... 25/02 Farsan är 70 och bättre på FPS än vad jag är. :) Skamligt men sant. 24/02 Som 70-åring kommer jag både spela skiten ur PC-spel och fortsätta springa marathonlopp. Ser inga som helst hinder för de planerna. It's all in your head. 24/02 Bra krönika. Väldigt skrämmande dock, även för oss riktigt unga ;) 24/02
Skicka en rättelse