Det var en kväll efter jobbet, jag tror det var en onsdag. Eller jo, det står ju att det var en onsdag, så en onsdag var det. Jag gick hemåt. Det var en vacker och stilla kväll; gatorna var våta av regn och även om mitt jobb kändes som piss så var ju arbetsdagen äntligen slut.

Hemma väntade mitt hobbyprojekt, och för en sekund kände jag att ja, ikväll är en sådan kväll, en kväll när jag orkar ta tag i det.

Men hemma gick det så klart åt helvete.

Ta en tablett.

”Det var först flera veckor senare jag började förstå vad det var som pågick. Att jag inte bara var trött, hängig eller lite allmänt låg”

Planen att sätta mig med lite mat vid datorn och jobba var inte bara svår att genomföra; den var omöjligt. Det gjorde ont i magen att ens tänka på det.

Jag hade panik innan jag ens låst upp dörren till lägenheten. Jag minns att jag tänkte att jag åtminstone borde kolla lite på tv, kanske spela ett spel. Men nej, till och med det var för mycket. Så jag bokstavligen kröp i säng och bara låg där tills jag somnade.

Trots det var jag trött när jag vaknade nästa morgon. När jag kollade mobilen fanns tre sms från min flickvän Alex. Hon hade hört av sig igår, men jag hade antingen inte hört när de kommit eller redan somnat.

Det var först flera veckor senare jag började förstå vad det var som pågick. Att jag inte bara var trött, hängig eller lite allmänt låg.

Jag hade en depression.

Uppdrag depression

Eller näe. Inte jag, men han – jag tror det är en han – som har huvudrollen i textäventyret Depression Quest. Det går inget bra för honom. Eller för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga, oss kanske?

Allt började faktiskt på Alla hjärtans dag. Jag hade lust att spela spel, men det var en sådan där kväll då jag inte var glad. Inte alls glad. Missmodig är ett gammalt ord som jag gillar. Det var vad jag var, missmodig.

Jag hade ingen lust att byta stämningsläge helt, hade ingen lust till vare sig spänning, adrenalin, pusslande, byggande eller avancerat rollspelande, det vill säga det som högen av nyare spel erbjöd.

Jag ville ha något annat.

Om det hade varit film jag suktat efter hade det varit lätt; i princip varenda filmtjänst har breda utbud av olika genrer med undergenrer. Vill man hitta en film som försöker göra en glad är det inga problem, vill man ha spänning är det lätt som en plätt – och vill man ha något svårt och svart är det också lätt att hitta. Samma sak med böcker – spänning, skräck, humor, kärlek, sorg och tusen nyanser där emellan finns och är lätta att hitta. På Spotify är det bara att välja vilken nyans av känsla jag vill ha i musiken.

Heavy Rain drabbar hårt, men inte hur många gånger som helst.

Men spel? Nja. Visst, där finns ett och annat som låter en känna sådant som sorg, vilsenhet, ledsamhet och vila. Men de är få, och de bra som jag känner till har jag ju redan spelat, ofta mer än en gång. Så snart man efterlyser fler spel som erbjuder det här slaget av upplevelser kommer någon dragandes med #Journey, #Heavy rain och en handfull andra titlar. Ja, de är bra spel. Ja, jag njöt av dem. Men jag har redan spelat dem. Min nyfikenhet är stillad.

”Visst, där finns ett och annat som låter en känna sådant som sorg, vilsenhet, ledsamhet och vila. Men de är få”

Jag har även spelat (eller vad man ska kalla det, gått?) igenom #Dear Esther säkert fem gånger bara för att det låter mig känna lite vad jag vill; det ger inga tydliga vägar eller svar, den vackra, öde och vindpinade ön är en perfekt plats att vandra runt på när jag känner mig lite sorgsen och ensam. Fast jag börjar kunna ön nu. Jag har vandrat längs stränderna och stigarna, över bergen och genom grottorna så det räcker.

Men ett spel som har den fantastiskt sorgliga titeln Depression Quest och som har premiär just på Alla hjärtans dag – vem kan motstå det? Inte jag i alla fall.

Föregående Nästa
Det är inte konstigt att friska människor inte förstår sig på deprimerade. Deprimerade förstår sig inte på andra deprimerade heller. Depression är ett helvete jag gärna hade varit utan. Det är dock bra att det uppmärksammas mera, så kanske människor får... 12/03 Otroligt välskrivet spel, dom borde vinna något slags pris. 11/03 this haha :D 11/03 Jag har börjat spela det nu. Det är väldigt utbildande på ett smart sätt att man får överstrukna rader som visar vad man inte kan göra eller tycka för att det faktiskt inte går till så. Edit: Men jag har hittat en bugg. OMG patcha nån gång kolla detta... 11/03 Det här vill jag tacka Thomas för att han gjorde mig uppmärksam på. Har aldrig själv levt med depression, tack och lov, men de två viktigaste människorna i mitt liv har bägge haft fruktansvärda perioder av panikångest, depression och självmordstankar.... 11/03 Ha ha har du spelat Dear Esther fem gånger? Jag har själv iofs funderat på om jag inte skulle ta och knata igenom en gång till, det ger ju en väldigt bra upplevelse trots allt :) Förresten, de har sjyssta disclaimers ser jag "If you are suicidal, please... 11/03 2deep4me 10/03 då ska man inte prata om när dom dog i GoW3 10/03 Har testat spelet lite och kan redan relatera en massor till huvudkaraktären, då jag har depression och ångest som jag tar medicin mot. 10/03 Haft klinisk depression och kronisk insomnia större delen av mitt liv. Kan relatera till väldigt mycket av Depression Quest, vilket jag ser som en bra skildring av verkligheten. Det som är synd är att det är oändligt mycket enklare att röra sig i rätt... 10/03
Skicka en rättelse