Det gör ont när knoppar brister skrev Karin Boye för snart åttio år sedan och kanske är det just det som händer i spelvärlden just nu. En förändring som smärtar.

All utveckling sker inte i ett konstant, långsamt tempo. En hel del verkar istället hända ryckvis, i plötsliga och stora kliv. Jag snackar både om små och stora saker. Med ens barn är det precis så; ibland kan det kännas som om de är en sak ena dagen, för att nästa vara något nytt. Som den gången min son gick i förskolan och plötsligt en dag bestämde sig för att det var väldigt fånigt och fel att krama mig innan han gick in på skolgården.

"Nej pappa, vad gör du?

Han var sex år och när jag satte mig på huk för att ge honom den vanliga kramen tittade han helt oförstående på mig, som om det jag gjorde kom som en total nyhet. Jag struntade i den detaljen och försökte ge honom en kram som vanligt ändå - fast möttes bara av två blixtsnabbt utsträckta armar som tryckte bort mig och hans nästan skräckslagna röst som sa: "Nej pappa, vad gör du?".

Och så var det med den saken.

Jag såg det inte komma, men där hade ändå funnits tydliga tecken sedan en tid. Han hade skruvat på sig under kramen flera gånger innan och i efterhand förstod jag att det nog hade varit rätt pinsamt med pappakramar betydligt fler morgnar än just den när han sa nej, när förändringen plötsligt manifesterade sig. Jag hade bara inte riktigt registrerat det. Så frågan är när förändringen faktiskt skedde, morgonen han sa nej eller flera veckor innan när han kände att han inte ville ha den där kramen just där och då?

Satans toarulle!

En sommar för tre år sedan hade jag och barnen ett liknande läge. Det är två år mellan mina barn och eftersom de är tre stycken blir det (orättvist nog) ibland så att den yngsta får mogna till lite för snabbt, och den äldsta lite för långsamt. Det sker med något slags automatik, både från deras och min sida, jag antar att det blir ohanterligt annars. Hur som helst, det var sommar och det hade uppstått ett läge där vi varit irriterade på varandra under en vecka. De på mig, jag på dem.

De kände att jag behandlade dem som små barn, fast de ju alla var en bra bit upp i tonåren. De var trötta på att jag skällde på dem när de inte gjorde som jag sa och att jag ibland behandlade dem som om de inte kunde tänka själva. De var ju inga barnrumpor längre. Fair enough. Men jag å min sida var trött på att de agerade just som barnrumpor så snart det kom till vardagens tråkigheter, som att plocka bort efter sig, byta toarulle när den förra tog slut och andra trista trivialiteter som hör livet till.

Relationsdödaren

Det tog flera kvällars ganska jobbiga samtal innan vi alla på något sätt lyckades anpassa oss till en ny verklighet. Jag till att behandla dem som de högstadie- och gymnasieungdomar de var, de till att faktiskt sluta bete sig småbarn. Sedan blev det faktiskt en påtaglig förändring i vårt sätt att vara med varandra. Det tog ett par dagars strid, fast att ingen egentligen ville bråka; som om allt det där bökiga, arga och lite svåra krävdes för att vi till slut skulle mötas igen på ett nytt sätt. Det var märkligt och väldigt fint; det var som om vi tillsammans brottades oss igenom något gammalt till något nytt, något skönare och bättre.

Förändringen manifesterade sig alltså efter en veckas irritation och ett par dagars tjurighet, bråk och stundtals arga diskussioner. Men var det verkligen just då förändringen skedde? Jag är tveksam. Den hade pågått i säkert ett år, det vara bara det att ingen av oss riktigt hade förmått inse det och anpassa oss efter den nya tiden. Men när det väl bubblade upp till ytan fanns det till slut inget annat alternativ än att försöka ta itu med det. Och efteråt fanns det inget sätt att gå tillbaka till det som var innan igen.

Föregående Nästa
Jag tänker inte bli ihopbuntad med barnmördare och maktgalna fundamentalister bara för att jag inte "håller med" Anita. Om hon nu hade lagt fram ett konkret påstående, när man vacklar sig fram och inte har alla fakta med sig - inte ens under bordet så... 09/04 Varför tillskriver "ni" alla dessa halmgubbar till vi som inte är feminister? Till oss som ser överväldigande bevis för att ""troops for whoops"" av anita någonting inte är annat än psudo-intellektuellt bs för en helt oförsvarbar position på genus? Inge... 08/04 Nu blir jag väldigt fundersam, handlade krönikan om tjejer och killar i spelvärden eller hur förpubertala pojkar beter sig mot tjejer i spelen online? För det är STOR skillnad 08/04 Ett steg mot en bättre och jämlikare framtid i spelvärldarna... Nu är jag förvisso mestadels en singelspelare, men jag kan inte annat än uppmuntra och lyfta hatten till alla tjejer som står ut i det brus av småpojkar som finns där ute i chattar, teamspe... 08/04 Så tjejer och killar gillar olika saker, men dom gillar samma saker också? :P 08/04 Cliffy B är väl mer pojke än de flesta :) 08/04 Fan vad bra skrivet! 08/04 Hejsan. Tjej-spelare här. Visst det finns massor av killar som är jätteschysta när dom spelar med tjejer. Men det finns tyvär en hel del som är ganska jäkliga också. Min kompis spelade ngn shooter, hon var den som hade bäst stats i sitt pugg-lag. Sedan... 08/04 Problemet med alla sådana här diskussioner är att vettiga ståndpunkter som är resonerande och baserar sig på logik drunknar i all den fjantiga kritik som riktas från så kallade feminister som inte har någonting gemensamt alls med förkämpar som John Stua... 08/04 Ja att gå in på en sådan debatt och inte komma ut utan ett ben, arm och halva magen uppskuren är omöjligt. 08/04
Skicka en rättelse