Hur skulle spelvärlden se ut om man för varje silikonpumpade bröst också placerade en jättebanan i brallan på en kille? Den här veckan tar Arnroth på sig sina mest cyniska glasögon och utforskar en spelvärld där alla är sexobjekt.

Jag hörde en ack så trist historia. Om en kvinna som befann sig mitt i utvecklingen av ett spel och som behandlades som om hon inte var en människa utan en sak. Det har gått ett tag sedan det hände, men det gör det inte roligare, för jag snackar seriösa sexuella trakasserier. Vuxna män som gör spel som får fina betyg med välslipad spelmekanik – och som samtidigt behandlar en kompetent kollega som om hon var en slampa bara för att hon var just kvinna.

”Hon var ett par pattar, en rumpa och ett sött ansikte”

Som om hon var en av dessa framfantiserade storbystade karaktärer ur ett spel, en digital skapelse utan känslor och egna tankar. Hon var ett par pattar, en rumpa och ett sött ansikte. En sådan man kan säga lite vad man vill till för att vissa män, i vissa miljöer, tycker att de har rätt att säga sådana saker just för att kvinnan har bröst, rumpa och ett sött ansikte.

Trots alla år som journalist och den rätt goda portion cynism som närmast är en förutsättning för yrket kan jag vara väldigt naiv ibland. För på fullaste allvar trodde jag inte att sådant förekom på svenska spelstudior. Jag har trott, läst och hört att det har hänt i Japan, USA, England och till och med Finland, men inte här, inte på studior där jag känner folk, studior som gör spel jag gillar och respekterar.

Det gör mig så förbannad. Arg ända i magen, arg på dem och arg på min egen naivitet. Jag känner mig dum helt enkelt.

Verkligheten skrämmande lik dikten

Det är dessutom något extra obehagligt när folk i spelvärlden beter sig så där, när folk som jobbar med att göra digitala, kontrollerbara figurer i spel behandlar levande människor som om de också var på låtsas. Kanske beror min naivitet på att det inte är i Sverige de där spelen som hårdobjektifierar kvinnor görs. Jag har dumt nog tänkt att det är männen som gör spelen där kvinnorna får extrema getingmidjor och förstorade bröst som kan bete sig så lågt. Män som fantiserar fram karaktärer som Jessica i #Resident Evil: Revelations. Fredrik Erikssons beskriver henne träffande så här i sin recension: "En liten flicka med stora attribut och korta shorts som kommer springande över snövidderna skanderande: Me and my sweet ass are on the way!"

Det låter oroande likt sextrakasserierna jag hörde om: Kan du och din snygga häck släpa er hit och kolla på en sak?

Jessica "Me and my sweet ass are on the way" Sherawat i egen hög person.

Jag vet att spelbranschen inte är ensam om att framställa kvinnor så här, jag vet att spelvärlden i stort sett bara följt efter filmbranschen och att den i sin tur bygger på århundraden av litteratur. Vi har bakom oss sekler av berättelser där kvinnorna haft biroller och behandlats både som mindre vetande och något som ska beundras eller föraktas. Jag läser till exempel just nu om en favoritbok från min ungdom, "Den vassa eggen" av Sumerset Maugham. Sådant är alltid farligt, för man blir lätt besviken. "Den vassa eggen" ansågs mycket modern när den kom 1945 och hade kultstatus fortfarande på 80-talet. Mitt bland djupa och fina resonemang om världens tillstånd och meningen med livet står det saker som denna:

"Hon betraktade det som man diskret kallar den sexuella förbindelsen som en lika naturlig kroppsfunktion som något annat. Det gav henne tillfredsställelse och hon var glad att skänka tillfredsställelse. Hon var förstås ett djur, men ett mycket rart, tilldragande och tamt husdjur".

”Behåll bröstförstoringar, getingmidjor, halvöppna munnar och tajta rumpor i alldeles för små brallor. Men erbjud då tjejerna samma sak”

Man baxnar. Men allt det här är näppeligen någon ursäkt; om spelutvecklare ska berömma sig av att arbeta med den mest moderna kulturformen, så räcker det inte med att teknik och berättarform är ny. Innehållet behöver också vara relevant och piggt. När män objektifierar och sexualiserar kvinnor är det inte bara tveksamt utifrån genus- och jämställdhetsperspektiv, det är också ett väldigt slappt och ålderdomligt sätt att förhålla sig till karaktärer i en berättelse.

Fast jag är inte särskilt naiv när det gäller de här sakerna. Jag tror visserligen att andelen spel där kvinnor finns med på samma villkor som män kommer att öka, men jag tror inte att spelen med gubbsjuka flickfantasier och pojkars tonårsvåta kroppsdrömmar kommer att försvinna. Jag tror inte heller att resonemang som dessa når fram. Männen som vill göra de här spelen kommer att göra dem ändå, förlagen som vill ha den här typen av innehåll kommer fortsätta att vilja ha det och männen som vill ha lite porriga kvinnor i sina spelvärldar kommer inte att försvinna.

Svettiga, svällance biceps. Ge även den andra planhalvan något att dregla över.

Därför har jag ett betydligt mer handfast förslag. Så – och nu kickar äntligen cynikern i mig in – skit för all del i att avsexifiera kvinnorna. Behåll bröstförstoringar, getingmidjor, halvöppna munnar och tajta rumpor i alldeles för små brallor. Men erbjud då tjejerna samma sak: Fixa till killarna i spelen så att även de blir lite mer av objekt, sexualisera dem på ett sätt som kvinnorna tycker om helt enkelt. Gör spelplanen mer jämlik på det sättet. Låt oss sänka ribban istället för att höja den. Då kan visserligen män dregla över digitala kvinnorna medan de spelar – men kvinnor får chansen att göra likaledes över de digitala männen. Fair and square.

Och på spelstudiorna skulle då de kvinnorna som trots allt jobbar där äntligen få chansen att objektifiera männen i sitt dagliga hantverk. Det kan nog bli roligt, de kvinnor som gör spel hittar man ofta just bland grafikerna och konstnärerna. De ska nog kunna hitta på något spännande om de bara får chansen.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse