Hollywood har länge varit spelens inspirationskälla. Hela vägen från sopiga licensspel till fantastiska actionäventyr har filmen varit förebilden. Men nu börjar de gamla textäventyren dyka upp igen. Och Arnroth anar ljuset.

Spel och film verkar hänga ihop som lera och långhalm. För så länge jag kan minnas har filmen varit spelens främsta referenspunkt. Allra tydligast har det så klart synts i den där olycksaliga filmlicensgenren, där filmer blir till spel. Eller kanske ska jag säga blev, för det verkar tack och lov vara en sorts spel vi inte ser längre.

Nu är det mer som det nya #Mad Max-spelet från #Avalanche verkar bli; ett spel i filmens värld men på spelets premisser. #Disneys barnspel #Infinity är av samma slag, särskilt sandlådeläget där man bygger sina egna världar och leker med Disney- och Pixarfigurer. Det är spelande utan hämningar från filmens stuktur och dramaturgi.

Men filmens påverkan på spel går djupare än så. Hur historier berättas, hur filmsekvenser i spel görs – ofta är det inte bara inspirerat av film utan rent av kopierat. Och jag har tappat räkningen på alla spelutvecklare jag intervjuat genom åren som pratat film, filmreferenser och filmkärlek. För att inte tala om alla kreatörer som gått från film- och tv-världen till att jobba med spel. Under några år tidigt på 00-talet var det till och med den stora trenden i spelvärlden; hur spelfolk skulle lära sig av filmfolk sätt att göra saker. #EA och de andra rekryterade från Hollywood i parti och minut.

Mad Max-spelet baseras på 80-talsfilmerna. Hur många kommer känna till dem när spelet släpps?

Det är begripligt. Ett moget visuellt medium lär ett annat, betydligt mindre moget visuellt medium hur man ska göra. Folk från film som vet hur man berättar en historia hjälper spelutvecklare som kan göra kul gameplay, men inte har en susning om berättande. Det är lätt att fatta kopplingen.

Och det behöver inte vara fel. Tvärtom, det har på många sätt lyft spelen. Men vi vet också alla att det där har sina begränsningar. Spel är inte film. Film är inte spel. Och berättande i spel är inte detsamma som berättande i film. Du kan ha värsta intressanta (nåja) karaktärerna i ett actionspel, men antagligen sörja mer över ett förlorat, uppgraderat vapen än att någon i spelet dör.

Kalashnikovsk kärlek

När jag spelade #Xcom: Enemy Within under julhelgen blev jag oerhört bedrövad när någon av mina bästa soldater dog. Jag var fäst vid dem, men inte soldaterna som personer utan de nivåer och förmågor jag uppgraderat dem till. Jag var kär i prickskyttens räckvidd, inte prickskytten.

Den här symbiosen mellan film och spel lär fortsätta, det sitter så djupt i spelbranschen. Man kan också lite grovt säga så här: De som jobbar i spelbranschen spelar spel, kollar på film och tv-serier. De läser inte böcker.

Arnroth hyser varma känslor för spelarna...s vapen.

Ja, jag vet att jag överdriver och jag vet att du finns där ute, du som gör spel och som visst älskar och läser böcker. Men du trendar inte, om jag säger så. Jag har till och med gjort flera intervjuer med framstående spelmakare som berättar att de antingen inte läser böcker för att de inte gillar böcker – eller att de avstår att läsa till förmån för att spela.

Det finns en konflikt. Att läsa böcker tar tid. Dessutom läser man böcker med ett annat tempo och i en annan takt än man spelar spel – eller kollar film och tv, för den delen. Det blir ju som en cirkel; spelen tar efter filmens sätt att berätta, klart att spelens tempo då också påminner om filmens. Och vice versa; eftersom spelen inte tar efter litteraturen går de sällan i läsandets lite långsamma tempo.

Det här handlar inte om någon skuldbeläggning, det är mer ett krasst konstaterande. Det är inte bättre att läsa böcker än kolla film och tv. Men att så få spelskapare vänder sig till litteraturen och det skrivna ordet får konsekvenser.

Föregående Nästa
En helt fantastisk värld - Bethesda/CD Project där har ni nått att sätta tänderna i, kan bli ett ISMMO (IdiotStort MMO). Kan inte låta bli att smyga in Infocom i tråden också - Hitchhiker's Guide to the Galaxy gjorde boken mer än rättvisa. 20/01 Håller med, dom är awesome. Känner lite att han tappade tråden mot slutet, men vilka karaktärer! Lustigt, kom att tänka på några "spel böcker" jag hade när jag var yngre. Man började läsa en story, sen fick man val och situationer man skulle avgöra med... 19/01 Någon nämnde högre upp "Choose your own adventure" böckerna. http://www.projectaon.org/en/Main/Home <- BAM! Alla böcker om Ensamma Vargen, tillgängliga i allsköns format. Html är rätt skönt. Man behöver inte bläddra till kapitel 278, utan bara trycka... 19/01 Tack för en intressant krönika! Jag vill tipsa om ett spel som inte liknar något annat. Det är ett textäventyr där interaktionen drivs av idiomatiska uttryck och metaforer. Dvs. om rummets beskrivning innehåller en liknelse kan du använda element från... 19/01 Textbaserade spel är rätt roliga. Minns när man höll på med det på skoltiden; folk som såg på var typ, 'vad i hela friden är det som är roligt med det där', sedan provade de och någon dag senare satt de där också. Men det är ju litet skillnad mellan dyl... 19/01 Är mest förvånad över att Arnroth inte lyckats blanda in könsroller på något sätt i sin text som han brukar göra. Får läsa igenom texten en gång till för att vara helt säker... 19/01 Jag har kommit fram till att jag klickar bort nästan alla påtvingade texter utan att läsa dem. Så om det står något viktigt i en sådan text så missar jag helt enkelt det och blir istället frustrerad av att jag inte vet vad jag ska göra. Men, där emot... 19/01 Följde länken och spelade "The day the laughter stopped". Nu har jag en kass känsla i magen... 19/01 Intressant ämne och en bra krönika. Tack så mycket. 19/01 Meh, sorry, vet inte vad jag läste där :) Tror jag hade diskussionerna bakom nyheten om det spelet färskt i huvudet. 19/01
Skicka en rättelse