Men här är min poäng: Jag kan ändå inte låta bli att någonstans beundra den här kreativa galenskapen. Att gå all in och bara köra. Att inte börja toppstyra och hårdkontrollera bara för att ägarens börskurs hänger på ens framgång eller för att man känner pressen att sälja lika många spel som senast, utan tvärt om fortsätta att lita på att kompetensen och jäklaranammat på studion löser allt till slut - precis som det gjort genom alla år. När producenten Patrick Bach fick pris som Årets framtidschef förra våren beskrev han det så här i tidningen Chef:

”Vi jobbar väldigt ’socialistiskt’ på Dice. Vi brukar skämta om att vi har ett socialistiskt ledarskap och socialistisk spelutveckling. Det innebär att allas input är viktig. Vi lyssnar på alla, vi filtrerar inte bort saker och det är öppet och platt vad gäller idéer och inspiration. Det finns utrymme att komma med idéer som hamnar i en produkt som säljs i 15–20 miljoner exemplar över hela världen.”

Jag tycker det låter både fint och klokt.

Behöver vi ögonfransar som fladdrar enligt fysikens alla regler?

En kanske större utmaning på sikt för Dice är just det som varit deras esse; den tekniska briljansen. Fram tills nu har det funnits ett egenvärde i innovation; tekniken har ständigt varit en så begränsande faktor att det Dice gjort alltid väckt beundran. De har helt enkelt klämt mer ur konsoler och datorer än de flesta andra - och vi har behövt det, velat ha det.

Plusmeny med extra allt

Men nu är inte behovet lika självklart längre. Behöver vi dammar som går sönder och skyskrapor som faller, eller räcker det att väggarna till huset man befinner sig rasar? Måste man kunna artbestämma växterna, eller räcker det med att naturen är vacker? Behöver vi ännu fler flygplan, båtar och fordon? Backa några år och svaret var ett självklart, rungande ja!

Idag? Jag är inte lika säker.

"skickliga kirurger har krävts för att reda ut soppan"

Innovation och teknisk briljans kommer alltid behövas; däremot blir det kanske andra saker som behöver uppfinnas. Hur som helst, Dice har varit som en frustande häst som med dödsförakt och hårt crunchande inte backat för något när det gällt denna tekniska innovation och detta risktagande; historien har också gett dem rätt. De har lyckats, ofta under till synes omöjliga omständigheter, leverera som få andra.

Lyckan har stått den djärve bi.

Basket - hur svårt kan det va?

Å andra sidan, när nu den där hästen överskattade sin förmåga, blev också fallet rätt stort. Med ett så komplicerat spel som BF4 finns helt enkelt inga problem som är lätta att lösa. Tiden som har gått mellan premiären och nu, när BF4 börjat nå den där nivån det skulle haft från start, har känts som en evighet. Men antagligen har det presterats hjältedåd av en handfull tekniker som arbetat hårt. Det här problemet har inte kunnat lösas av en massiv insats av många, snarare tvärt om; få men skickliga kirurger har krävts för att reda ut soppan som kokats.

Jag kan ju jämföra med mitt favoritspel, #NBA 2K 14. Där har det varit enorma problem med multiplayer och att ens komma in på servrarna för att spela karriärläget. Det har tagit månader att fixa. I jämförelse med ett spel som BF4 borde det ju vara rena barnleken att laga, vi snackar ju trots allt om ett sportspel där den vanliga onlinematchen består av bara två spelare.