"Inga nazister på våra gator!" Slagordet har skanderats runt om i landet efter nazistvåldet i Malmö. Men hur är det med nazisterna i våra spel, undrar Arnroth i veckans krönika.

Som journalist finns alltid risken att man blir politisk, vare sig man vill eller inte. Det kommer med jobbet. Men jag har aldrig sett mig som en politisk person, har aldrig varit det. Jag kände inte igen mig hos de politiskt aktiva när jag var ung, jag känner sällan igen mig nu. Att se tillbaka på vilka partier jag röstat på under åren kan göra den bäste förvirrad; vid ett val på 00-talet röstade jag till och med på helt olika block i kommunal- och riksdagsval.

Jag har betat av alla partier genom åren tror jag (utom SD, aldrig ens varit nära). Jag har till och med röstat blankt ett par gånger, så led har jag varit vid de politiska partierna, deras törst efter makt och deras tomma, ideologiskt styrda retorik.

"Att ta ställning för de svaga, eller berätta något ur deras synvinkel, är inte att ta partpolitisk ställning"

Att engagera sig mot orättvisor är däremot något helt annat. Och det är där man ofta hamnar som journalist; det ligger i både i jobbets och i den journalistiska dramaturgins natur. Många bra historier handlar om drama, lidande och svårigheter. Det drabbar ofta de svaga och utsatta, de förtryckta och diskriminerade.

Men att ta ställning för de svaga, eller berätta något ur deras synvinkel, är inte att ta partpolitisk ställning, knappt politisk ställning ens. Det är bara att vara människa – och att berätta en historia som berör.

Men ibland händer saker som politiserar en lite mer, av bara farten. Söndag 15 december förra året var en sådan dag för mig.

I Kärrtorp, på andra sidan ett öppet fält från där jag bor, skulle vi boende i området samlas för en liten manifestation mot nazistisk verksamhet i området. Klotter på skolor och i stadsdelarna (jag bor i Björkhagen, det är alldeles intill, fem minuters promenad, det hade klottrats där med), nazister som misshandlat och nazister som marscherat och heilat på Kärrtorps IP. Jag tror att det var just det som gjorde saken extra personlig; Kärrtorps IP är jag vid nästan dagligen, mitt springspår börjar och slutar där. Jag låser fast cykeln mot idrottsplatsen staket.

Det är min idrottsplats. Det är min skog.

"Nazism är ren och skär ondska, väl bevisad och väl beprövad"

Jag hade inte sett några nazister där, faktiskt inte sett något klotter heller. Men mina barn har vuxit ur skolan, jag har inga riktigt nära vänner i området (trots att jag bott här i 18 år, ett typiskt Stockholmsfenomen) och förutom skogen, gymmet och Konsum hänger jag inte mycket i krokarna. Men jag läste om vad som hade hänt och tänkte att jo, jag vill vara i Kärrtorps centrum och visa att jag inte är okej med hakkors och heilningar i mina kvarter.

Manifestationen bestod mestadels av sådana som jag, många med barn, familjer i områdena. Inga konstigheter.

Men jag hade en deadline den dagen och hade svårt att få till artikeln. Till slut, strax efter att manifestationen hade börjat, bestämde jag mig ändå för att strunta i texten och gå bort till Kärrtorp en stund. Det kändes som om det var min plikt, min mänskliga plikt.

I mig finns ingen nåd eller förståelse för nazism. Det är bortom partipolitik, bortom diskussioner om höger och vänster; nazism är ren och skär ondska, väl bevisad och väl beprövad. Om Röda khmererna plötsligt skulle uppstå och spraya ord och marschera i området skulle jag reagera likadant.

Det är ondska.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse