Facebookchefen Mark Zuckerberg lovar dessutom att Oculus Rift ska få fortsätta precis som förut, utan att han lägger sig i. Ändå kan varken han eller hans kollegor i ledningen låta bli att redan bjuda på lite framtidsfantasier. I ett inlägg på just Facebook skriver Zuckerberg bland annat:

“Imagine enjoying a courtside seat at a game, studying in a classroom of students and teachers all over the world or consulting with a doctor face to face - just by putting on goggles in your home,”

Det är ju självklart att om Facebook betalar två miljarder dollar för Oculus Rift, vill de ju också på nåt sätt använda teniken som en del i sitt sociala nätverk. Samma tongångar hörs även hos gänget på Oculus Rift. Så här säger till exempel Brendan Iribe, vd och medgrundare till bolaget:

“If you can see somebody else, and your brain believes they’re right in front of you, you get goosebumps. You start to realize how big this could be.”

Carmack då? Han verkar se mer tekniskt på saken, så här skrev han:

Så var lämnar det här oss?

För det första med skräcken att Oculus Rift främst ska bli ett redskap för att spela #Farmville och #Candy Crush Saga. Att få mikrotransaktioner uppkörda i nyllet. Och rädsla för det ska dyka upp statusuppdateringar och meddelanden inne i den omslutande låtsasvärld som VR trots allt erbjuder; snacka om att det skulle bryta förtrollningen i så fall. Förtroendet för hur Facebook hanterar sådant är inte högt, i vart fall inte hos mig.

Dessutom finns ju den uppenbara faran att tekniken ska gå vilse i nästan religiösa visioner om vad virtual reality kan göra förutom spel; träffa doktorn, kolla sport, hälsa på kompisar, eller varför inte gå på VR-partyn?

Det är väldigt långt från #Half-Life.

"Det var inte själva uppköpet som borde förvåna, däremot köparen."

Men å andra sidan. Att utveckla Oculus Rift är en helt annan sak än att göra ett Broken Age. Det är på alla sätt dyrare och mer komplext. När allt är packat och klart ska det ju finnas en fysisk produkt som ska tillverkas, distribueras och säljas - och det i andra butiker än Steam. Det krävs massor av kapital för att klara det; alla som kan lite om den här typen av affärer har länge haft klart för sig att Oculus skulle köpas upp av någon. Det var antingen det, eller undergång. Det låg i sakens natur. Det var inte själva uppköpet som borde förvåna, däremot köparen.

Dessutom hade grundarna i praktiken redan sålt sitt bolag när det tog in investeringarna jag nämnde tidigare. Palmer Luckey skriver i en kommentar att han och de andra gett upp kontrollen när de tog in de där 75 miljonerna, att Facebook var nästa naturliga steg för att få in både kapital och infrastruktur för att både producera och sälja produkten billigt.

Dessutom är det lätt att glömma sin historia. Facebook är inte det första storföretag som gör hastig och oväntad entré i gamingvärlden. Ben Cousin, före detta chef för #EA Easy, twittrade lite syrligt:

Kanske ska vi våga tro på det som Cousins pekar på; kunde elektronikjätten Sony halka in i spelvärlden tack vare ett havererat teknikprojekt med Nintendo och bli så respektart för sina konsoler och spel som det är idag, då kanske Facebook också kan? Kunde Apple revolutionera mobilspelen och starta en hel våg av spännande indieutvecklare så kanske, kanske, kanske kan även Facebook göra något liknande? Kunde übertråkiga kolossen Microsoft skapa Xbox så borde väl unga Facebook klara att inte alldeles fucka up VR-gaming?

Allra minst borde det väl ändå bli som Polygons Ben Cuchera skriver:

Just nu väljer jag att tro det, även om känslan i magen säger något annat. Men kanske är sanningen rent av så helt enkelt att utan Facebooks investering skulle vi inte ens få några Oculus Rift? Då blir ju frågan om vilka spel vi kommer kunna spela rent akademisk; utan Facebook inget Oculus Rift och därmed inga spel alls.

Det här är, som du märker, en sådan där krönika utan några klara svar. Jag skriver den dessutom i dyster stämning och lite chock. Därför lämnar jag dig med Twitters krassaste kommentar, från utvecklaren Garry Newman:

Hur sorgligt det än låter, så är det faktiskt svårt att argumentera mot.