Men i december förra året släppte så polisen nya dokument från utredningen. Bilder från Adam Lanzas rum och hem, anteckningar, förhör och information. Den stora nyhetsbyrån AP gjorde en rejäl artikel där man försökte ge en djupare bild av mördaren. I början av artikeln står det bland annat så här:

As a kid growing up in Connecticut, he rode bikes, played baseball and saxophone, and kept hamsters. As a man, he taped black garbage bags over his bedroom windows, retreating into a world of violent video games, guns and statistics on mass murder.

Den som läst mina krönikor här på FZ vet att jag skrivit om det här med hur tv-spel kopplas till våldsdåd på mycket lösa grunder förr. Jag skrev till exempel om det här med Breivik och tv-spelen och lite om Lanza och den märkliga debatt om huruvida det var vapen- eller spelindustrins fel att Lanza begick sina mord. Så du förstår kanske att jag blev nyfiken när den här rapporten dök upp; äntligen skulle vi få veta lite mer Adam Lanzas spelande. Och av AP-artikelns inledning fanns ju skäl att tro att svar äntligen skulle ges på vilka de där våldsamma spelen han hängav sig åt var.

Men icke.

Däremot visar utredningen, och artikeln, att Lanza faktiskt hade något som kan kallas ett problematiskt spelande – av Dance Dance Revolution. Han var närmast besatt av spelet under en tid. Varje helg brukade han hänga på en lokal biograf där han spela det. Faktum är att han var där så ofta att han kom att kallas DDR-guy.

Det var för övrigt en av de sista sociala kontakterna Adam hade med någon annan än sin mamma innan massakern. Han hade till och med något som med lite god vilja kan beskrivas som en kompis i spelhallen, någon som berättar att Lanza trots allt inte var helt inåtvänd, utan kunde skämta, skratta och le. Fast det här var 2011, ett år innan allt gick så fasligt fel.

Men hur var det med resten av spelen? Nå, låt oss leka privatdetektiver och undersöka de bilder polisen släppte från Adam Lanzas rum och det övriga huset.

"Adam Lanza hade massor av spelkonsoler. Där finns Playstation 2, Xbox, Gamecube, Nintendo 64, Dreamcast och ett Super Nintendo. "

Det finns närbilder på #Left 4 Dead, #GTA IV, #Gears of War samt några Call of Duty-spel för Xbox 360. Man får anta att det är med dessa spel han enligt tidningarna tillbringade "otaliga timmar ensam i sitt privata spelrum med persiennerna nerdragna för att slipa på sin vapenteknik” och ”där deltagarna medverkar i simulerade krigsscener”?

Vid en noggrannare titt på bilderna upptäcker man att Adam Lanza hade massor av spelkonsoler. Där finns Playstation 2, Xbox, Gamecube, Nintendo 64, Dreamcast och ett Super Nintendo. Det finns en Xbox 360 också, men den verkar för det första inte ha funnits i Adams rum, och för det andra är det inte ens inkopplat av bilderna att döma; det ligger på en bänk med sladd och strömdosa på ovansidan. Det betyder ju inte att Adam inte använde det, polisen kan ju rent av kopplat ur det själva. Men det är nog rimligt att dra slutsatsen att just den konsolen inte var den mest centrala, och framför allt långt från den enda som användes av den unge mannen.

Tittar man ännu noggrannare på bilderna verkar det som Nintendo 64 är konsolen som använts senast, och i den sitter Mario Party. På golvet ligger en dansmatta och hyllan intill står mängder av Super Nintendo-kassetter samt en Nintendo 64-kassett som skulle kunna vara Zelda. Allt pekar mot att spel var viktigt i Adam Lanzas liv, han kan mycket väl ha spelat mer än de flesta, kan ske problematiskt mycket – men det var knappast de våldsamma tv-spel Expressen skrev om som dominerade i hans stängda rum.

AP:s påstående om att han drog sig tilbaka till en värld av våldsamma tv-spel känns, hur man än vänder och vrider på saken, minst sagt dåligt underbyggt, snudd på spekulativt. Inte ens i texten efter påståenden ges någon grund för det, ändå matas läsarna – i det här fallet snudd på hela den engelskspråkiga världen eftersom AP är just en nyhetsbyrå – fortfarande ett år efter katastrofen med bilden av att actionspel var en intrikat del av tragiken i Sandy Hook.

Det har naturligtvis skrivits mer initierat om Sandy Hook och Lanza sedan februari 2013, men då ofta i smalare publikationer. Som exempelvis en lång artikel i The New Yorker om Adam Lanzas pappa. Det är en gripande berättelse där Adams utveckling och problem beskrivs både smärtsamt och fint. När man läser den krymper det där med spelandet till ett intet i den problembild som tornar upp sig kring Adam.