Jag är alltså äldre än de allra flesta i den här branschen och har så varit ända sedan jag började skriva om spel för 17 år sedan. Då var sonen sex, döttrarna fyra och två. Jag har därför ofta känt mig rätt ensam i en del av mina perspektiv på spelandet.

En sak som jag ofta kritiserade då – för döva öron kändes det som – var det vanvettiga i spel som inte lät en spara ofta och så fritt som möjligt. Med småbarn måste man kunna spela i korta sejourer, det tillät sällan spel förr. Få förstod heller min glädje över de få spel som tillät en att byta svårighetsgrad under spelandet; en lugn kväll kunde den svåraste nivån vara perfekt, en uppfuckad dag då föräldraskapet krämat all kraft ur mig kunde till och med det enklaste var i knepigaste laget.

Medan den barnfria världen upptäckte Doom var småbarnsföräldrarna bundna till Lego Racers och andra snällspel. Uppoffringen!

Det finns nämligen saker som händer i en förälders liv som inte har ett skit med kärlek eller fredagsmys att göra. Barn är inte bara det bästa som kan hända i ens liv – de är också en förstörande, störande naturkraft som vare sig ber om lov eller ursäkt för att fullständigt fucka upp livet. Vill inte barnet sova så sover nämligen inte barnet. Är barnet ledset så är barnet ledset. Och är barnet sjukt så är det sjukt, oavsett var i spelproduktionen du befinner dig.

"Gör du som jag, drabbas av total hybris, och skaffar tre på sex år så kan du vinka adjö till livet"

När du dessutom skaffar två barn tappar du nästan all kontroll – och gör du som jag, drabbas av total hybris, och skaffar tre på sex år så kan du vinka adjö till livet.

Alltså, missförstå mig inte. Klart jag inte vill ha något ogjort, absolut inte. Barnen är det bästa som har hänt mig, och så vidare. Men det har också varit är hårt arbete, självförsakelse, tidsbrist och ansvar. Vissa saker ändras så småningom. Igår, till exempel, lagade min äldsta dotter både middag och efterrätt. Sedan diskade hon. Och ikväll ska sonen och jag till landet, då kör han. Men när de var små? Det var ingen annan än jag som lagade maten, diskade eller körde bilen.

Men vad har det här med spel att göra?

En hel del.

Till exempel: Den som har småbarn har ont om tid. Den vet att tid är viktig, att tid är dyrbar. Att sno till sig en timmas speltid bara för att mötas av budskapet att ens spelkonsol måste uppdateras i en halvtimma är katastrofalt. Det går inte att skjuta spelandet till senare; det var den just den stunden du hade och din konsol snodde just halva tiden. Där kan du snacka en spelsituation som skapar aggressioner.

Jag har tappat räkningen på alla småbarnsföräldrar som berättat för mig att de bytt konsol mot surfplattan av just det skälet; sätt på surfplattan och du är igång och spelar efter högst någon minut. Precis vad en småbarnsförälder behöver. Här finns inga minuter att slösa.