Jag tillbringade en dag på Kungliga biblioteket, KB, i veckan. Satt där i läsesalen mellan studenter och forskare, som grävde ner sig i böcker och skrifter som såg ytterst värdefulla, sällsynta och seriösa ut. Själv satt jag med alla årgångar av speltidningen Super Power från tidigt 90-tal, som jag beställt fram ur något av alla arkivrum som finns under biblioteket.
Jag kände mig inte lika viktig som mina bänkgrannar när jag bläddrade i det ena numret mer färggrant än det andra. Men jag tror jag hade roligare.
"Det här var ju verkligen svensk spelmedias barndom med en hel del valpsjuka"
Du kanske redan kan historien, men en kort summering: Super Power kom ut mellan 1993 och början av 1996. Den uppstod ur Nintendomagasinet, en tidning med Nintendoserier som serietidningsförlaget Atlantic gav ut med licens och tillstånd från såväl #Nintendo i Japan, USA och Tyskland, samt svenska #Bergsala. I mitten av den tidningen fick alla prenumeranter – de var faktiskt 50 000 i början av 90-talet – lite redaktionellt material kallat Power Player. I en vilja att försöka göra en riktig speltidning som inte bara var för barn, startades så Super Power. Det höll i drygt tre år, sedan gjordes den om igenom och blev #Super Play (för övrigt köptes Atlantic förlag så småningom upp av #Egmont, samma förlag som äger och driver #FZ).
Det hade funnits speltidningar innan Super Power, och det fanns tidningar parallellt med den. Men det är på något sätt ändå med den svensk spelmedia föddes på allvar. Super Power är som ett tidsdokument på många sätt. Jag satt där och bläddrade genom årgångarna för ett helt annat syfte än att skriva en krönika här på FZ. Men i mitt letande efter dessa mycket specifika saker, nämligen gamla annonser, kunde jag inte låta bli att fastna i helt andra.
"Vilken grej, två som ger 100 procent! Det är ju det fullkomliga betyget"
Där fanns så klart stora olikheter mot hur det ser ut idag, det här var ju verkligen svensk spelmedias barndom med en hel del valpsjuka. Men där fanns också slående likheter. Samt förklaringar till en del av dagens debatter i spelvärlden. Hur är det nu man säger; för att förstå sin samtid, måste man förstå sin historia?
Låt mig göra ett litet försök.
Det första jag slogs av var hur mycket som faktiskt inte ändrats ett dugg på de 21 år som gått sedan Super Powers första nummer. Till exempel fanns redan då tron på att nu, nu har vi nått så långt man kan, bättre och snyggare än så behöver inte spelen bli. #Donkey Kong Country fick till exempel 100 procent av tidningens båda ledande skribenter, Tobias Bjarneby och Patrik Söderlund. Bjarneby är idag chefredaktör för tidningen Level, Söderlund #EA:s nästa högsta chef efter många år på #Dice. Vilken grej, två som ger 100 procent! Det är ju det fullkomliga betyget. Och, så klart, fullkomligt absurt.