Spel kan hjälpa oss igenom livet allra smalaste och mörkaste gränder. Kanske kan de även hjälpa oss att släppa taget när vi ligger där på vår dödsbädd och bara vill minnas det goda i livet. Såsom Call of Duty.

Han är död och uträknad. Men ändå inte. Hjälten i spelet håller sig kvar, vill vandra runt en sista gång i sin digitala värld för att försöka förstå vad som hänt. Det är drömskt, det är mörkt, det finns inga svar som förändrar något. Döden är oundviklig i det här spelet. I själva verket har han ju redan dött. Ändå håller han sig kvar.

Precis som min pappa under de senaste åren.

Indiespelet #Continue?987654321 är inget mästerverk, men oj som det har etsat sig fast i mig den här veckan. Så här skrev Sebastian Åkerberg om spelet i sin recension här på FZ:

Det börjar med en Game Over-skärm. Hjälten faller till marken, uppdraget misslyckas och äventyret håller på att återställas. RAM-minnet ska tömmas och de sista spåren av den fallne hjälten kommer strax att raderas till förmån för nästa spelsession. Det visar sig emellertid snabbt att hjälten inte är död – inte riktigt än – och dessutom inte redo att lämna sitt liv bakom sig. Men minnestömningen är oundviklig, och allt som går att göra är att förbereda sig inför den. Så gott det nu går.

Game over är bara början

Continue?9876543210 vågar ställa frågor om livet, döden och den där passagen mellan de båda som vi inte vet ett dugg om. Det är inte bara befriande, vackert och sorgligt. För mig är det spelet jag ägnat mig åt flera dagar den här veckan. Stötvis, i portioner på mellan fem och femton minuter. Det är ungefär vad uppmärksamheten räckt till. Det blir så när man hamnar i kris.

Verklighetsflykt

Ibland är det spelets drömlika sekvenser jag vill åt. Där jag vandrar bland husvagnar och pratar med de spöklika varelserna eller slåss mot de märkliga fienderna som kommer flygande. Ibland vill jag bara höra den vackra musiken brytas sönder av det metalliska oljud som uppstår när någon pratar. Det vackra som krossas av det fula. Och det fula som sedan åter sveps undan av det vackra, fram och tillbaka.

Sent i söndagskväll dog min pappa. I måndags upptäckte jag Continue?9876543210. Vi har varit kompisar sedan dess. Spelet är inte lika bra som jag upplever det just nu, det vet jag. Men det är det enda av sitt slag jag hittar.

Det goda livet som passerar i revy

Jag tänkte faktiskt på spel när jag klappade på pappa i helgen. Han har varit sjuk så länge. Demens, hjärnblödning, en bruten lårbenshals som inte läkte. Han låg där, i sin egen värld. Inte kontaktbar, men ändå med ögon som stundtals verkade se. Oftast reagerade han inte alls när jag eller mina barn pratade med honom, men en gång, nära slutet, såg jag hur han ryste till och rörde huvudet aningens aning när jag höll om hans axel. Det var över på någon sekund, men något verkade hända i honom. Jag försökte tänka vad det kunde vara; en dröm, ett minne, en doft? Jag tänkte på att scenen skulle kunnat vara ett spel, där drömmar uppstår när man smeker eller rör någon som inte är kontaktbar. Både vackra och mindre vackra drömmar. Det var ett fint sätt att försöka få en bild av vad som hände i pappa, att hålla fast vid tanken att något alls hände.

Det spelet visste jag att jag skulle vilja spela de kommande dagarna. Men jag hittade det inte, ramlade över Continue?9876543210 istället. Det har fått duga. Alla dessa spel som inte finns än, tänker jag ofta.

Föregående Nästa
Jafyfan. Detta var nog det mest träffande du har skrivit. Min far dog i mina trettonåriga armar, kvävd av sina egna spyor då jag inte visste vad jag skulle göra för att hjälpa honom.. Hjärnblödning... Spel hjälper en helt klart igenom skiten.. Vad skite... 24/12 Jag beklagar! Otroligt fin och välskriven artikel. Blev tårögd! Hoppas du får en trevlig jul och din berättelse väckte många tankar inom mig. 23/12 Mycket rörarande. Jag beklagar sorgen. 21/12 Mycket bra skrivet Thomas, Jag avskyr dessa texter då dom ger mig dödsångest till 1000. Beklagar sorgen och God Jul 21/12 Min pappa dog när jag var 13 och den sista tidens vakande var hemskt. Jag läste ut en David Eddings-bok om dagen och till slut orkade jag inte ens gå in i hans rum. Något jag ångrat mycket i efterhand. När jag själv blev pappa blev min egen dödlighet... 20/12 Är kluven om en sådan här historia har sin plats på FZ eller inte. Men tycker nog ändå att den har det. Av ett skäl som är sorligt dock. Att världen har blivit mer och mer materialiserad och "människofrånvänd". Spel är, precis som Thomas skriver, en ver... 20/12 Väldigt fint skrivet. Sorgligt, värdigt, tankeväckande. Tack. 20/12 Tack Thomas för att du berättade, det kan inte ha varit lätt men det hjälper säkerligen andra i samma situation och det definitivt hjälper mig, då jag gick i genom samma sak för ett år sedan. Min far dog plötsligt i början på Februari i år av en lång... 20/12 Stort tack för så rörande läsning, både Tomas och andra här i kommentarsfältet som delat med sig av sina egna berättelser. Jag är ung och mina föräldrar är i hyfsat god hälsa, men jag har även far- och morföräldrar vid liv som omöjligen kan hålla sig i... 20/12 Jag beklagar verkligen sorgen, må din far vila i frid. Det var en väldigt vacker och gripande historia du delar med dig, och jag vet att det inte kan ha varit lätt, så tack så mycket för att jag fick ta del av den, jag hoppas att du finns kvar här i mån... 20/12
Skicka en rättelse