Jag blev så besviken på oss alla, Larry, Sumerset Maugham och jag. Larry din fjant, Sumerset Maugham din självgoda gubbiga gubbe och 18-åriga, lättförledda jag. Hur kunde jag tycka det där var ett djupsinnigt porträtt på en bra man? Nåja, jag har alltid varit lite hård på mig själv, men inte ens med snällast självblick gick det att riktigt acceptera att det här var samma text, nu som då. Men det var det så klart; det vara bara jag, och tiden, som var en annan.

"Hur jag startade spelet och sedan blev sittande till tvåtiden på natten, då jag tvingade mig att stänga av "

Den vassa eggen står nu på en hylla i hörn där diverse blandade saker utan större värde bara hamnat. Den får inte stå bland de andra böckerna, den får gömma sig där i skamvrån.

Jag ångrar inte köpet, men läsningen.

Grim Fandango dök upp i mitt liv andra året jag skrev om spel. Jag kommer ihåg när jag fick den där stora kartongen med spelet i, jag kommer ihåg vem som gav mig den och var vi var. Hur vacker kartongen var. Och hur jag nyfiken installerade spelet på datorn på kvällen; jag vet vilken dator det var, var den stod, var jag satt, att det var en vardag och att jag skulle upp tidigt nästa morgon.

Hur jag startade spelet och sedan blev sittande till tvåtiden på natten, då jag tvingade mig att stänga av. Det var inte bara själva äventyret, inte bara den fantastiska grafiken eller ljudet, inte humorn, inte ens det där med dödsriket och de dödas dag i Mexiko. Det var att spelet kändes så... vuxet.

Jag tog hem kompisar för att de skulle få spela. Alla fastnade, alla blev några smulor förstummade. Även de som inte brukade spela.

Inte tänkte jag på att det hade något med Tim Schafer att göra (visste man sådant då?) eller ens vilken genre spelet var i; det var bara ett så satans bra spel.

Grim Fandango blev dessutom något mer; det blev spelet som gjorde att jag satsade på spelskrivandet. Det fick mig att tro på spel som kultur, att det var viktigt. Till på köpet födde det idén till att göra ett eget spel. Det låter ju nästan som hybris när jag skriver det nu; men det var inte att jag trodde mig kunna göra ett lika bra spel, snarare att just att det visade att spel kunde vara något annat, kanske nästan vad som helst. Och kunde det vara vad som helst, ja då kunde det ju kanske vara ett spel om att vara... journalist?

Så föddes faktiskt idén om det som sedan verkligen blev spelet #Journalist. Ni är nog inte många som spelade det, eller ens minns det här. Jag hittade på spelidén - du är journalist i en svensk småstad och avslöjar en kommunal korruptionshärva - och lyckades sälja in den till #IQ Media, samma förlag som hade Grim Fandango. Två år senare publicerades det. Jag skrev manus - vilket hästjobb - och spelet gjordes av #Aniware i Uppsala, en halvan bakom #Backpacker-spelen. Det fick faktiskt jättefina betyg och sålde rätt bra, gick faktiskt med vinst.

Nå, det finns mer att säga om den saken, men för mig är alltså inte Grim Fandango ett dussinspel.