Vi har alla en särskild relation till spelen, och maskinerna, som ledde oss in spelvärldens omtumlande upplevelser.

Vi är fem personer i busskuren den här morgonen. Utanför det lilla plasthaket faller dropparna mot en kall, skånsk asfalt och vattnar den med illasinnade molns tårar. Jag vet inte hur det är med de andra, men jag huttrar under mina kläder. Jag vet att våren är på väg, men den skånska kylan har tagit OS-guld i råhet och vet precis hur den ska få mig att bli obekväm i vad jag än har på mig. Dagens outfit innehåller till 99 procent element från gårdagens outfit, vilket inbegriper det bästa som Lidl och Engelbrektsboden har att erbjuda en småbarnspappa som ibland stupar i säng klockan tre på natten.

Spelen som var tillgängliga på den tiden, någon gång år 1982 eller 1983 var legio

Jag och de andra fyra i busskuren står inte och stirrar på varandra eller har inlett någon sorts konversation. Det är inte brukligt i Sverige. Våra näsor pekar mot våra smartphones. Medan jag värmer den ena handen med en pulverförstärkt Espresso från Rabban livs, för min andra hand ett tumkrig mot Io Interactives skallige hämnare i Hitman Go (Androidversionen), och jag får en sorts tillfällig belöning som för tankarna tillbaka hur det brukade vara i spelens barndom.

När jag ibland blir nostalgisk, vilket är ganska ofta, minns jag stundom tillbaka på den tid i mitt liv då jag först blev intresserad av interaktiva spel. Den första datorn jag hade i min ägo var en liten rackare som löd till namnet: Sinclair ZX Spectrum. Detta tekniska monster i design av Richard Altwasser hade en processor på 3,5 MHz och 48 kB i RAM. Det läckra svarta chassit hade formgivits av Rick Dickinson och hade en härlig färgstrip på högra sidan med fyra av regnbågens färger som imponerade stort på mitt oskyldiga sinne.

Spelen som var tillgängliga på den tiden, någon gång år 1982 eller 1983 var legio. Det fanns något för alla, och det som lockade mig mest var flygplan, tanks och en och annan magisk filur. Spel som: 1942, Super Chopper, Orc Attack och 3D Starstrike, var just så där spännande att man trodde man levde i någon sorts överdimensionerad framtid. Om man bara hade vetat vad som skulle komma, blott ett par år senare, hade man kanske inte varit lika imponerad.

Det ena ledde till det andra (och det tredje) – och min första stationära dator var en Fujitsu-Siemens som hade en Intel Pentium-processor med MMX-funktionalitet. CPU:n klockade in på 233 MHz och självfallet spelade jag med en 15’ skärm.

Det första RPG-spelet jag spelade var Lands Of Lore 2: Guardians Of Destiny, det första FPS-spelet jag satte tänderna i var Half-Life: Uplink, demon som Valve släppte efter att fullversionen hade kommit ut på marknaden år 1999. Efter dessa två skapelser var jag mer eller mindre fast, och då rullade det på ännu snabbare eftersom utbudet var så ofantligt stort. Jag köpte allt som kom i min väg och hittade ett par favoriter som jag fortfarande placerar högt på piedestalen.

De spelstudior som jag kom till att älska var bland andra Westwood Studios – med spel och spelserier som Blade Runner, Command & Conquer, Lands Of Lore, Nox. Looking Glass Studios – med spel och spelserier som Thief, System Shock, System Shock 2. Raven Software – med spel och spelserier som Return To Castle Wolfenstein, Soldier Of Fortune, Star Trek: Voyager - Elite Force, Star Wars Jedi Knight II: Jedi Outcast, Singularity. Ion Storm – med spel som Anachronox, Deus Ex, och självfallet Valve med sitt lilla spel Half-Life.

"Det var så brutalt för sin tid att det kom med varningar, men säg mig den som valde att lyssna på kritiken"

Jag upptäckte Id Software i slutet på 1990-talet, men var inte så där värst intresserad av varken Doom eller Quake även om dessa var ansvariga för att det överhuvudtaget fanns FPS-spel på det sätt som jag gillade. Denna fadäs rättade jag till senare, så var inte oroliga.

Ett litet hedersomnämnande vill jag ge till Lucasarts för Star Wars: Racer (samt alla andra sex tusen Star Wars-spel som fångade mitt intresse), Legend Entertainment för deras superba Wheel of Time som var baserat på Robert Jordans böcker med samma namn, samt Human Head studios för Rune, och sist men inte minst Xatrix Entertainment för Kingpin: Life Of Crime, ett spel med riktig däng. Det var så brutalt för sin tid att det kom med varningar, men säg mig den som valde att lyssna på kritiken.

Ute på gatan börjar bussen närma sig och det är dags att plocka fram JoJo-kortet och göra om den sedvanliga proceduren. Mina medresenärer släpper motvilligt blicken från sina mobilspel och gör sig redo. När jag går ombord känner jag mig plötsligt inte så frusen längre. Jag minns hur jag gick vilse i Huline-djungeln i Lands of Lore 2, och hur fantastiskt det kändes att klura ut hur jag skulle komma därifrån.

Ibland när man säger: “Det var bättre förr …”, menar man i själva verket: “Jag önskar jag kunde göra om allt från början igen.”

Skicka en rättelse