Det var märkligt att vakna i lördags. Barnen slog som vanligt upp ögonen före det klockslag vi brukar behöva dra dem upp ur sängen på vardagar. Helg betyder morgonspelande (så att man kan få ligga kvar i sängen) och Super Mario Maker byttes av med Zelda: A Link Between Worlds och tjat om min mobil (där finns Super Mario Run) och om att få installera Clash Royale (som "andra i klassen får spela"). Spring i lägenheten tillrättavisades så att både jag och grannar skulle få sova en stund till. En helt vanlig lördag. Fast ändå inte.

Hur gärna jag än ville kunde jag inte somna om. Jag behövde veta vad som hänt mer efter gårdagens brutala attentat bara ett stenkast från kontoret.

Varje fredag klockan 14:00 sätter vi igång en musikmix (av förklarliga skäl döpt till fredagsmixen) som är ungefär en timme lång. Det var tradition redan innan vi blev en del av Geeks och något som blivit en del av rutinen de sista timmarna på kontoret innan helgen.

Övergångsstället vi passerar flera gånger varje vecka är mörkt av något blött

Lagom till de sista tonerna ebbar ut hör vi en smäll. Dörren till vår lilla balkong som vätter mot Kungsgatan står öppen och det låter som att mycket glas splittras. Vi märker hur kalabalik bryter ut och först tror vi att ursprunget är Hötorget. Folk springer, skrik hörs och vi ser någon stå mitt i korsningen Drottninggatan/Kungsgatan. Han håller händerna i luften och så här i efterhand förstår jag varför. Han har bevittnat något så otroligt hemskt att han inte vet vart han ska ta vägen.

Vi hör sirener och det känns som polisbilar och ambulanser är på plats väldigt snabbt. Det gestikuleras, läggs gula filtar på saker jag är glad att vi är lite för långt bort för att urskilja. Övergångsstället vi passerar flera gånger varje vecka är mörkt av något blött men det dröjer länge innan jag greppar vad det är.

De första rapporterna börja ramla in till nyhetssajter och det pratas om att människor har blivit påkörda. Informationen är knapphändig, det tar säkert en halvtimme innan vi alla förstår vad som har hänt. Bara ett stenkast från kontoret har en galning mejat ner ett tjugotal oskyldiga människor och flera har dött.

Vi meddelar nära och kära att vi mår bra. Det vankas av och an i korridorerna medan vi följer nyhetssändningarna som äntligen har kommit igång. Vi irriteras över att reportrar inte respekterar polisens order och att uppenbart chockade människor får en kamera i ansiktet. Trots att vi kan se korsningen där människor har mist livet känns det overkligt att samma plats visas i sändningarna. Så nära men ändå så ofattbart.

Efter ett par timmar säger polisen att vi får lämna byggnaden som är inom det avspärrade området. Vi beslutar oss för att gå i samlad trupp och vi som ska söder om city siktar mot Liljeholmen, via Västerbron och Hornstull. Det är fullt med folk överallt men det går nästan att ta på tystnaden. Alla går, alla vill hem.

24 timmar efter attentatet står jag på Elgiganten och får frågan om det spelar någon roll om torktumlaren och tvättmaskinen inte matchar. Båda maskinerna har bestämt sig för att sluta fungera och eftersom tvättstugan vanligtvis är fullbokad veckor framåt är detta ett problem vi måste lösa genom att slänga pengar på det. Kontrasten är monumental.

Det går ett dygn till och jag sitter i solen på balkongen. I sociala flöden ser jag människor smycka polisbilar med blommor och tiotusentals samlas för att hedra offren. Ett av dem bara ett par år äldre än mitt äldsta barn. Jag tänker på hur det kommer att kännas att gå till jobbet imorgon. Funderar på att gå Drottninggatan bara för att det inte ska bli en rädsla som får slå rot och växa. Lägga en blomma i korsningen. Delta i en tyst minut för att sedan fortsätta livet, inte som om ingenting hänt men med inställningen att man måste.

Och för att jag kan.

När dådet hände på fredagen var jag på väg till landet. Jag blev mest orolig över att om någon jag kände hade blivit skadat eller ännu värre, dödat. Det var först på söndagen som den ilskan jag hade byggt upp under hela helgen började att bubbla upp.... 11/04 Just naiviteten är en del av det fina. Vi kan och vi ska tillåta oss det. Det öppna samhället är starkt för att det är öppet. 11/04 Ja, totalt. Mentalt självmord att försöka kombinera ihop de två! 11/04 @Carl Johansson-Sundelius: tycker det är oerhört märkligt att en sådan gest kan sticka i ögonen på folk när något så fruktansvärt har hänt, att polisen hedras för hjältemod och en strålande insats, att de drabbade hedras och att alla visar en enighet... 11/04 @jonis: Men, man kan ju inte tycka att blomsterberg på polisbilar är fint OCH ställa sig kritisk till att personer som är utvisade fortfarande är kvar i landet. Det är två tankar på kollisionskurs. Universum slits sönder. 11/04 Precis jonis, att vi är medmänniskor och tar hand om varandra. Oavsett vart i världen vi kommer ifrån :) 11/04 Inte helt oväntat börjar det hetta till lite i de senare inläggen. Blomsterberg på polisbilar och poliser som kramas gör mig glad. Det gällar dock, som jag ser det, att vi slutar vara så naiva om vi vill bevara det fina vi har i Sverige. 11/04 Haha, ge dig. Du vet precis vad jag pratar om eftersom du så medvetet använder samma retorik med ditt prat om "Safespace", "bubblor" osv. 11/04 En del här har så mycket hat inom sig och negativa tankar om sin omgivning. Låt aldrig hatet segra. Då är samhället förlorat. Bygg inte murar, bygg broar. Peace to the world 11/04 @Carl Johansson-Sundelius: Vilken ton? En svordom? Det är mystiskt hur vissa tolkar andra människors åsikter såfort det inte hålls med, särskilt med lite makt vid fingerspetsarna. Då tittar kärleken, öppenheten och demokratin fram. Blev ditt safespace... 11/04
Skicka en rättelse