Nämn spel som Limbo, Oscura och Monochroma, och munnen vattnas på den äventyrslystne som älskar sidrullande spel. Fascinationen för silhuetter och skuggvärldar är dock ingen nymodighet utan har anor från grottmålningar, funderar krönikör Walter S.A. Iego.

Det mänskliga ögat är ett fantastiskt verktyg. Det är en port till den fysiska verkligheten och är ett visir mellan det som är och det som tolkas. Synen har fascinerat vetenskapsmän i alla tider, och i ett av de tidigaste verken inom området, nämligen Isaac Newtowns bok: “Opticks: Or, a Treatise of the Reflexions, Refractions, Inflexions and Colours of Light” från år 1704, framgår det bland annat att ögat vänder objekt vi tittar på upp och ned, därutöver byter plats på höger och vänster.

Newton upptäckte att när ljus kommer in i ögat projiceras strålarna som är riktade uppåt, nedåt på näthinnan och de som är riktade nedåt visas upptill. Hjärnan fixar sedan till det här omgående så att vi uppfattar världen som helt normal. En annan fantastisk sak som samspelet mellan synen och hjärnan åstadkommer, är att de fyller i tomrummet med innehåll för att göra det vi inte ser mer begripligt.

Limbo – bra, men inte den första kulturyttringen att använda silhuetter.

När året var 1759, fick en viss finansminister i Frankrike vid namn Étienne de Silhouette det hett om öronen. Han kom med den vansinniga idéen att höginkomsttagare i landet skulle hjälpa till att mildra de stora ekonomiska problem man hade i efterdyningarna av det enormt kostsamma Europeiska sjuårskriget där bl.a. Sverige var med på ett hörn. Medan de rika och flegmatiska herrarna dammade bort snuf-tobaken de hostat upp på sina eleganta manteaurockar i ren chock, och kvinnorna torkat bort det spillda vinet från sina muslinklänningar, blev den stackars finansministerns efternamn synonymt med något som är billigt att framställa och underhålla. När det så blev på modet att göra avbilder av människor med enkla medel (oftast sax och papper), var en ny konstform uppfunnen. Men den var egentligen inte alls så ny som man kanske trodde att den var på 1700-talet.

När det så blev på modet att göra avbilder av människor med enkla medel (oftast sax och papper), var en ny konstform uppfunnen.

Att betrakta silhuetten som konstform är en företeelse som sträcker sig väldigt lång tillbaka i tiden. Enligt historikern Victor Stoichita började de första konstnärerna i världshistorien rita av konturerna av skuggor när de uppträdde mot en kontrasterande bakgrund. Det är därför inte helt ovanligt att dessa tidiga illustratörer ritade av både människovarelser och djur och sedan inspirerade andra urtidsmänniskor att göra likadant. I Grotte de Lascaux, i de sydvästra delarna av Frankrike, finns det ett intrikat nät av grottor som är fyllda med över 600 målningar. De flesta av målningarna har silhuetten som uttrycksform och tillkom under en period på 17 000 år vilket är ett tydligt tecken på att de förhistoriska kulturerna – enligt våra mått mätta – var måna om att bevara och expandera ett kreativt arv. Eftersom konturerna inte var tredimensionella, fick människorna själva måla upp ansikten och andra mänskliga drag i fantasin. Enligt Stoichita läste urtidsmänniskan in allehanda föreställningar i skuggteckningarna. Dessa kunde ibland inbegripa mörka tankar och rädslor som hade kopplingar till andevärldar. Man tror att shamanismen uppkom hos tidigt jägar- och samlarfolk för ca. 20-30 000 år sedan. Annars är de mest förekommande motiven, förutom intressanta symboler – scener ur jakter.

Långt senare dyker silhuetten upp i ett annat sammanhang. Plinius den äldre, som dog år 79 e.Kr. i samband med Vesuvius utbrott, beskrev i en av sina berättelser från bokserien Naturalis Historia (Naturhistoria) hur den korintiske skulptören Butades dotter ville bevara sin älskares vackra profil genom att rita av dennes skugga när solen sökte sig in i hennes privata gemak. Butades i sin tur, lyckades enligt sägnerna skapa den första verklighetstrogna statyn baserat på sin dotters ansträngningar. Om älskaren gladde sig åt denna avbildning, förtäljer inte historien.

Silhuettens brokiga historia slutar inte där. Arkeologer och historiker har hittat silhuetter och tidiga avbildningar av människor i Persien, i de tidiga minoiska kulturerna på Kreta, i turkisk konst och självfallet i de högt utvecklade kulturerna i Egypten där hieroglyferna fick en framträdande plats. Dessa var genvägar till Gudarna, men blev också sätt att förmedla nyheter, skrönor och alla möjliga bragder. Ibland var de också varningar, för vissa gamla kungar kastade förbannelser på besökare som bröt sig in i deras hemliga gravar.

År 1772 populariserades ett nytt uttryck: “fysiognomik” i samband med att den schweiziske prästen Johann Caspar Lavater gav ut boken “Physiognomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntnis und Menschenliebe”. I den krångliga titeln fanns en numera övergiven uppfattning om att en människas förmågor och personlighet kunde bedömas utifrån hennes anletsdrag och kroppstyp, dvs., utifrån hennes “fysionomi”. Ungefär samtidigt, i ett stenkast från Europa, uppstod det i England en sorts vild fascination för böcker som gick under namnet “commonplace books”, vilka i grund och botten var tidiga varianter på “scrapbooking”, dvs. pysselböcker där man samlade urklipp av allehanda slag. Steget från att samla torkade blommor, tygbitar och sagofigurer från andra böcker till att själv skapa urklipp var inte långt. Snart började man avbilda nära och kära genom att först rita av deras skuggor, och sedan klippa ut dem på tillgängligt papper. Dessa silhuetter hamnade i små runda ramar, eller användes som bokmärken. De kunde dyka upp i julgranar eller klistras på plåtburkar. Ibland var de inte rumsrena, utan kunde vara pikanta och rent av snuskiga. Då förvarades de i lönnrum för att inte väcka anstöt, men kunde ändå dyka upp på herrmiddagar för att piffa till tillställningar.

Ibland var de inte rumsrena, utan kunde vara pikanta och rent av snuskiga.

På den vägen spreds intresset för silhuetten tämligen snabbt ut i världen, och antagligen mycket till hjälp av drottningen Charlotte av Mecklenburg-Strelitz som gifte sig med Georg III av Storbritannien, även känd som “den galne kung Georg”. Vid sin ankomst till England lär hon ha sagt: "Det engelska folket tyckte inte särskilt mycket om mig, eftersom jag inte var vacker …”, därav förstår man hennes intresse att helst avbildas i profil.

Snabbspolat till våra dagar, är silhuetten fortfarande ett mycket kraftfullt suggestivt verktyg i konstnärliga sammanhang, inte minst i spel. Det vi ser i skuggteckningarna är egentligen porten till obegränsad fantasi, för på många sätt är konturer mycket mer stimulerande än faktiska avbildningar. Avsaknaden av linjer expanderar rummet och gör det större, det ger också karaktärer ytterligare dimensioner vilket används flitigt i populärkulturen.

När vi spelar spel som Limbo och Apotheon blir upplevelsen paradoxalt både intim och storslagen. Det räcker för oss att se konturer på en gestalt för att bedöma kroppsspråk och känslor. Det har ingen betydelse om figuren vi spelar är en liten pojke i en surrealistisk pusselvärld, eller soldat från det Peloponnesiska kriget i det antika Grekland, vi vet att ögat älskar denna retfullhet.

Konstnären och klassicismförespråkaren Charles Le Brun, som skulle komma till att grunda den enormt inflytelserika institutionen “Académie Royale de Peinture et de Sculpture” år 1648, hade en teori om att tydliga och ritade linjer av varje kroppsdel och detalj var det enda sättet att avbilda ett känsloläge i målerisk form. Idag vet vi att han hade fel. I silhuetten finns liv och öde, mytologi och mysticism, men framför allt, känsla.

Skicka en rättelse