Det är lätt att man som konsument klagar på utbudet som finns i populärkulturen. Man tycker sig se kopior av kopior, men var ska man vända sig för inspiration om inte från det egna ledet? Vår krönikör undrar hur det skulle se ut om spelmakarna hämtade inspiration från berömda författarskap istället för från varandra.

E3 är över för den här gången, och jag och min “konklav” homies (ett gäng sura gamers med runda magar från de södra delarna av Sverige), sitter i ett kök och läppjar kaffe och té och muttrar över årets Electronic Entertainment Expo. Invektiven haglar och man (däribland jag), kommenterar spelbranschens ständiga behov att kläcka ur sig efterföljare (Wolfenstein II, Battlefront 2, The Evil Within 2, XCOM 2, Mount & Blade II, Total War: Warhammer II, Crackdown 3 m.fl). “Det är som om de har tappat gnistan och inte längre orkar anstränga sig!”, utbrister en i gänget, “De återvinner bara gammalt stoff om och om igen. Allting bara tunnas ut”, säger en annan, och jag kan inte göra annat än att hålla med.

Intetsägande.

I bakhuvudet tänker jag på det fullkomligt intetsägande Call of Duty: Infinite Warfare som kom förra året men snabbt hamnade i glömska i skuggan av remastern av Modern Warfare som inte heller är ett nytt spel. Infinite Warfare såg dött ut redan på pappret eftersom det kändes långtifrån originellt. Infinity Ward hade dessutom sneglat på Titanfall (de skulle nog aldrig erkänna det själva) och försökt skapa liknande spelmekanik, men de glömde bort det där lilla viktiga med spelkänsla och att man sedan länge var trött på framtidskonceptet. Är det så framtiden ser ut för spel? Man mjölkar sönder sina produkter tills ingen bryr sig om dem längre eller efterapar varandra in absurdum? Vad hände med gnistan och fingertoppskänslan, för att inte säga förmågan att slå oss med häpnad!?

Jag tror man skulle kunna göra storverk om man vågade hämta inspiration från annat håll, exempelvis den klassiska litteraturen som inte har utforskats nog.

“Jaha, om spelproducenter nu ska hämta inspiration från den klassiska litteraturen, var skulle de börja?” frågade den i konklaven som var mest överförfriskad på bittert Earl Grey-té. “Det går knappast att göra ett spel av August Strindbergs ‘Röda Rummet’!”

Den moderne Prometeus

Röda rummet är kanske inte det mest optimala klassiska verk att basera ett spel på, men visst hade man kunnat göra det. Lämna över tyglarna och stoffet till DontNod Entertainment (Remember Me, Life is Strange), så hade de säkert kunna göra något intressant med den unge Arvid Falks liv och öde i Stockholm. Jag hade nog hellre rekommenderat författare och böcker som “Oliver Twist” av Charles Dickens, “Den moderna Prometheus” (även känd under titeln ‘Frankenstein’) av Mary Wollstonecraft Shelley, eller varför inte böcker som “Den gamle och havet” av Ernest Hemingway, “1984” av George Orwell, “Romeo och Julia” av Shakespeare (eller Edward de Vere som vissa misstänker var mannen bakom pseudonymen), hade blivit ett ypperligt spel i händerna på Ubisoft Montréal (Assassin’s Creed IV: Black Flag, Far Cry 4 m.fl.) Föreställ dig ditt hjärta i brand, men ditt hjärtas dam tillhör en familj (Capulet) din familj (Montague) aldrig skulle acceptera. Vad skulle du göra för att få vara tillsammans med din stora kärlek? Om du hette Romeo, allting. För mitt inre öga ser jag hemliga möten äga rum, blodspakter, planer smidda under månskärans ljus, dueller och andra sammandrabbningar i det mytomspunna Verona som ligger i de norra delarna av Italien. Jag föreställer mig kapplöpning på Adige-floden, förgiftade dolkar och pilar sprungna ur mörkret från lönnmördares spända bågar. Shakespeares gamla drama innehåller hur många ingredienser som helst som man skulle kunna använda för att skapa ett spännande spel.

Det har alltid kittlat fantasin när två sinsemellan olika världar möts, och bevisligen fungerar det att hämta inspiration från erkända författarskap när man skapar spel. Arthur Conan Doyles odödliga detektiv Sherlock Holmes dök senast upp i “The Devil’s Daughter” och har i oräkneliga spel dessförinnan jagat bovar genom ljus och mörker. Författaren H.P. Lovecraft känns ständigt aktuell eftersom nytolkningar av dennes berättelse “The Call of Cthulhu” aldrig upphör att fascinera. Författare som väljer att direkt skriva för spel har vi också sett, men resultatet har varit svajigt. Jag tänker på Clive Barker och dennes försök att revitalisera skräckgenren med spelen Undying och Jericho. Spelen har en viss charm, men inte mer än så.

The Call of Cthulhu blir spel i år igen.

När det gäller stora, episka verk tror jag böcker som “Borta med Vinden” av Margaret Mitchell hade kunnat inspirera karaktärsdrivna spel som ofta produceras av Telltale Games. Det låter kanske långsökt att översätta denna bok till ett spel, men i grund och botten finns det en uppsjö av livsöden som försöker ta sig genom det amerikanska inbördeskriget som jag tror hade varit intressant att uppleva. Telltale har den senaste tiden fått kritik för brist på kvalité i sina verk, och det är kanske inte konstigt om man producerar spel på ett löpande band. Deras spelversion av “Game of Thrones” har blivit uppskattat, men det hade varit roligt om de vågade ta lite chanser. Varför inte adaptera Johann Wolfgang von Goethes “Faust” till ett intressant spel, eller Ray Bradburys “Farenheit 451”? Med det sagt tycker jag Visceral Games (Dead Space, Battlefield: Hardline) gjorde ett riktigt bra spel av grundstoffet i Dante Alighieris “Divina Commedia” (Den gudomliga komedin) när de släppte Dante’s Inferno.

Dante´s Inferno visar att stor litteratur kan bli bra spel.

Andra böcker som hade varit bra grund till spel måste inkludera Frans G. Bengtssons “Röde Orm”. Den skånske vikingen Orm Tostessons äventyr känner hela världen till, men hans fantastiska liv och gärningar, däribland modiga insatser i Galicien - skulle fler nog uppskatta att få uppleva. Vidare tror jag spelindustrin hade kunnat berikas av Alexandre Dumas och dennes “De tre musketörerna”, Homeros “Odysséen” (ge mig gärna ett VR-spel av Odysseus besök på Sirenernas Ö) och Jules Vernes samlade katalog. Oscar Wilde har också skrivit ett och annat som är bra (ironi), Virginia Woolf, eller varför inte Selma Lagerlöf (Ja, eller hur? Lycka till att få EA att satsa på ett storspel om Nils Holgersson …) Skam den som ger sig.

“OK, men om man nu hämtar inspiration från den klassiska litteraturen, är det inte stor chans att dessa redan har kopierats tusen gånger om!?”, hostade en i gänget fram. “Stöter man inte på samma problem som vi redan har nu?”

Förvisso, men det är där som fingertoppskänslan kommer in, och tidsaspekten. Att lyfta fram det mest intressanta från något klassiskt verk innebär en stor fördel då verket har existerat lång tid i det kulturella medvetandet. Som sådant har man nog en bättre relation till det än något som skapades i modern tid. När allt kommer omkring är det väl minnesvärda upplevelser man suktar efter? Jag har alltid uppskattat böckernas värld och tror vi har mycket mer att hämta där än vad vi tror.

Skicka en rättelse