Guden “Portunus” var i den romerska mytologin alla nycklar och dörrars väktare, och som sådan oundvikligen en “exactionum coactore”, dvs. en samlare.

Han samlade dels för att det var hans jobb att ha nycklarna till alla hus, tempel och hamnar i Rom, och dels för att han hade en barnslig fascination för det klirrande ljudet från metallen, men Portunus är inte den ende som har förtrollats av att samla på sig saker. Vi gamers har börjat hamstra spel som om det inte fanns en morgondag.

Jag har i runda slängar över 1200 spel

Jag har fem digitala skattkammare på nätet som jag besöker stort sett dagligen; Steam, Uplay, Origin, GoG och Battle.net, numera Blizzard App. Dessa fem är mina huvudsakliga portaler till mina digitala spelvärldar och jag har svårt att se hur jag skulle klara mig utan dem. Jag har i runda slängar över 1200 spel och det finns inte en chans att jag skulle ha möjlighet att ha en sådan ofantlig mängd fysiska spel i hemmet. I vardagsrummet och sovrummet finns det bara plats till en bråkdel vad jag samlat på mig genom åren. Vågar jag ens nämna att jag och sambon har över 1000 böcker i källaren som bara väntar på att någon ska vända deras blad. Det är egentligen inte riktigt anständigt mot kulturella verk. Men vad göra? Den här platsbristen i hemmet började egentligen för länge sedan.

Jag minns kolosser till spelboxar med fula illustrationer som var skrymmande, men som bara innehöll en CD-rom och en tunn manual, men det var så man förpackade produkterna tidigare. Trenden blev märkligt nog så att den fysiska prylen som spelen hade sparats på (floppy, kassettband, CD-rom, DVD, Blu-ray), fortsatte ha sin generella, lilla storlek, medan förpackningarna blev större. När spelproducenterna började med sina exklusiva utgåvor många år senare (och inkluderade statyetter, replikavapen och leksaker), var det som om spelboxar i storlek med flyttlådor skulle baxas in i bokhyllan och där dela rum med allt annat som man försökte få plats med. Det gick ju naturligtvis inte så smidigt med den saken.

Gabe Newell och hans procentsatser ligger bakom många dåliga beslut

Det digitala samlandet är en helt annan sak, men det kommer inte utan sina problem. Istället för att fylla ut våra hem med sina fysiska uppenbarelser, kan de här spelbiblioteken tynga våra sinnen och skapa en långvarig stress, för att inte säga samlarberoende. Man sitter och häckar framför Humble Bundle, G2A, CheapShark, Livekort, Is There Any Deal?, Speldeals m.fl. och köper spel bara för att det är billigt. Det är ganska lockande att se spel på nätet som har fått en prissänkning på mellan 50 - 85% ett par månader efter släppdatum.

Man intalar sig själv att om X antal veckor, dagar, minuter - kommer man ha den där perfekta tiden och lugnet i själen att beta av den stora backloggen. Naturligtvis händer detta aldrig. Vi som har barn kan vittna om att det finns ett monster där ute som stjäler och lever på vår tid. Det dyker upp när vi minst anar det och ruskar om det som vi kallar vardag. Saker och aktiviteter som verkar fullt möjliga på morgonen förändras i samma stund som barnet / barnen vaknar och kräver vår fullkomliga uppmärksamhet. Sent på kvällen, eller om natten, skuttar gamern inom oss till liv en stund och börjar drömma sig bort. Det är nu som man är som mest sårbar, när man inte borde besöka sidor på nätet och öppna plånboken. Det har egentligen inte någon betydelse om man har familj eller inte. Tiden räcker ändå inte till.

In kommer ångesten som en hjulbent cowboy

Jag vet att jag inte är den ende som efter att ha köpt nya konsolspel för någon tusenlapp och helt plötsligt kommer på mig själv med att jag inte har tid att spela dem. In kommer ångesten som en hjulbent cowboy och förfasar sig över de bortkastade pengarna. “Varför väntade du inte på någon rea din träbock? Annat var det på min tid, då hade vi inte så bråttom!” Oavsett utskällning eller inte, kommer spelen ändå ligga där på sina prydliga högar och vänta (man har ju inte plats i bokhyllan har vi kommit fram till). Nu kan man inte skylla på någon annan när man är impulsiv och handlar när man inte behöver det, och man kan inte heller kasta bak huvudet nonchalant och bara fnysa bort det, för sanningen är den att det inte var bättre förr. Tiden är relativ och våra liv stagnerar aldrig. Detta förklarar dock inte samlarbeteendet.

Enligt barnpsykologen Jean Piaget grundläggs vår identitet och våra beteenden som unik varelse på många olika vis i barndomen. Bl.a. börjar vi vid 2-års ålder känna att saker i vår närhet, eller i vår ägo, är en sorts förlängning av oss själva. Det är därför som barn blir rosenrasande när man lägger undan deras saker, eller något annat barn hävdar en pryl är deras. Borttagning eller stöld, det gör det samma vad man kallar det, det känns på ett alldeles speciellt sätt inombords.

Ekonomen Richard Thalers teorier om den s.k. “Endowment-effekten” spinner vidare på samma spår och hävdar att så snart någonting är i vår ägo, är samma stund som det får ett större värde. Det kvittar vad det är för något. Själva ägandet är det centrala. Det beteendet känner jag själv igen från barndomen, men även nu i vuxen ålder. Man kunde spendera veckor och dagar i trans som lite grabb och längta efter en viss leksak som man visste man skulle få på födelsedagen. Sinnebilden av leksaken var så påtaglig att det nästan kändes som om den kunde materialisera rakt framför en, men det hände tyvärr aldrig. Hur ofta sitter man inte och suktar efter någon pryl som man egentligen inte behöver bara för att man gillar tanken på att ha den i sin närhet? Sådant dagdrömmeri händer mig ofta. Det kan handla om allt från spel till bilar. Det är inte helt omöjligt om man hade haft Notch’ förmögenhet att man hade blivit shoppinggalen. Snacka om betydelsen av att ha ett stort hus då.

Om vi läser vad medieprofessorn Karen Lollar skrev år 2010 angående materiella ting förstår vi att ordet “hus” även kan vara en metafor för prylsamlandet:

“Huset är en förlängning av min fysiska kropp och min självkänsla som reflekterar vem jag var och vem jag vill vara ...”

Jag vill inte vara den som samlar för att jag lever ett liv jag inte kan leva, utan snarare samla för att jag ser ett värde i det som prylen representerar och mina upplevelser av den, men det är inte lätt. Livet tuffar på med alla sina måsten, och våra digitala skattkammare, tillika drömkammare, lockar och glimmar som om allting är mer intressant eller bättre där på den andra sidan, i varje fall annorlunda en stund. Jag tror det är just därför som vi fyller på dem, för att påminna oss själva om möjligheten att fly undan en stund.

Skicka en rättelse