Nästa kapitel i framgångssagan Call of Duty anländer imorgon i skepnaden av Call of Duty: WWII, och det tisslas och tasslas redan om vilka platser och strider vi kommer att få besöka och uppleva i spelet. En sak är säker. Var vi än hamnar, kommer platserna vara baserat på verkligheten, dock med sedvanlig reservation.

Spelvärldarna Call of Duty presenterar är alltid nedskalade och omtolkade versioner av faktiska platser där man plockat ut det mest uppseendeväckande och intressanta, och det är onekligen en av hörnstenarna i det vinnande konceptet.

Call of Duty: Black Ops från år 2010 är mitt absoluta favoritspel i CoD-serien. Det kodades av Treyarch och kan skryta med en imponerande rollista röstskådisar som jag alltid har gillat väldigt mycket på vita duken. Namn värdiga att lyfta fram är bland annat Gary Oldman (Dracula, The Fifth Element), Ed Harris (The Rock, Abyss) och Sam Worthington (Avatar), men även musikern/skådisen Ice Cube är med på ett hörn och lånar ut sin röst. En av hans mest minnesvärda repliker är: “Mason! Grab that M202!” - akompanjerad av ett regn av hett bly.

Vad det är som gör Black Ops så bra i mitt tycke är den kombination av fart och fläkt och action som utspelas på skärmen. Ena stunden är man på Kuba och ska eliminera Fidel Castro under den s.k. “Grisbuktsinvasionen” som var ett tämligen misslyckat försök att invadera landet med hjälp av CIA-tränade exilkubaner. Nästa stund är man förflyttad till Sovjetunionen ett par år senare, närmare bestämt till hösten år 1963; och det är här det börjar bli riktigt intressant för den som älskar att förlusta sig i historiska detaljer.

Platsen man befinner sig på (i spelet benämnt som ‘Vorkuta’, i verkligheten ‘Vorkutalag), var ett korrektionsarbetsläger som en gång i tiden hade initierats av Lenin, och sedan vidareutvecklats av Stalin att föreställa helvetet på jorden. Lägret uppfördes år 1932 och låg nordöst om Petjorafloden, alldeles i närheten av Uralbergen som är den långa bergskedja i Ryssland som faktist utgör gränsen mellan Europa och Asien. Tanken från början vara att exploatera kolfyndigheter, senare insåg man att det också kunde användas för att inhysa krigsfångar, däribland amerikanska medborgare (under det kalla kriget) som man ansåg vara spioner och oppositionella mot den totalitära regimen.

I spelets tolkning av Vorkutalag, slåss man som protagonisten Alex Mason (spelad av Worthington), mot den till synes oövervinnerliga fiendenmakten. Kulorna flyger förbi öronen och splittrar allt som kommer i deras väg, och bland kollegorna i arbetslägret finner man olika varianter på “yrkesförbrytare” som den allvetande administrationen valt att kategorisera dem, som man i uppdraget måste samarbeta med för att ta sig ut levande.

Tjuvar och mördare slåss därför rygg mot rygg

Tjuvar och mördare slåss därför rygg mot rygg mot lägrets militärvakter, ofta med dödlig utgång. Vägen är slingrig och lång, och vakterna poppar upp ibland där man minst anar det. “Bytoviker”, dvs. “sedlighetsförbrytare”, hanterar sina tillhyggen mycket ovant och stupar en efter en varpå man får en ständig ström av vapen och ammunition. Den ena händelsen följer den andra i spelet, och helt plötsligt inser man (antagligen efter actionscen nummer 666), hur betagen man är av sin karaktärs predikament och vill förhindra att denne dör till varje pris. Och så fortsätter det, nivå efter nivå.

I Black Ops doppar vi bland annat fötterna i djungeln i Khe Sanh som ligger i de södra delarna av Vietnam, slåss för livhanken i Huế City som är sinnebilden av ett samhälle placerat alldeles invid författaren Dante Alighieris version av infernot. Vi kastas in i ett kaos i Arktis där ett tyskt skepp ligger fastfruset i isen, och pangar oss även hela vägen fram till Mexicogolfen på ett annat skepp som markerar slutet på det fartfyllda äventyrer. Ändå är det mest spelnivåerna på land jag minns bäst, och då särskilt uppdrag nummer 7 som tar oss till Kawloon Walled City i Hong Kong där vi får det hett om öronen tack vare ilskna Spetznas-soldater.

Spelnivåns klaustrofobiska stämning har i varje fall för mig, dröjt kvar att jag nog vill sälla den till några av de bästa spelsekvenserna i Call of Dutys brokiga historia. Att hoppa från hustak till hustak och höra hur regnet smattrar mot plåtruckel högt ovanför gatunivån medan man blir jagad av horder av fienden skapar onekligen en djupt tillfredsställande kick. För visst är det så att man vill klara pärsen på första försöket, men det lyckas man aldrig. Ai:n är på tok för taskig att man ska lyckas det utan några svårigheter, i varje fall om man som jag alltid väljer att spela på det svåraste läget.

Det är inte svårt att förstå varför Treyarch valde att placera en mycket uppskattad spelnivå just där (det har andra spelproducenter med i spel som Shenmue II, Stranglehold, Shadowrun), eller i MP-delen av spelet. Vad hade den här märkliga staden för historia egentligen, och existerar den fortfarande idag?

Kowloon Walled City var på 1950-talet (och framöver) en av de farligaste platserna i världen, och det var kanske inte så konstigt då kriminaliteten och drogerna flödade. Hong Kong Police försökte då och då göra ingripande, men det var dömt att misslyckas. De kämpade en mycket ojämn kamp, dels mot den kinesiska maffian och dels mot invånarna som inte hade någon annanstans att ta vägen. Staden blev, som platsen en gång varit, ett ointagligt fort byggt av skräp och vad som fanns till hands. Gatorna och hustaken var rena dödsfällorna, för att inte säga de små lägenheterna. Allting kunde rasa ihop när som helst, och det var ett rent under att så inte skedde på stor skala, men det hände då och då att väggar brakade ihop och förbipasserande fick fly undan fallande bråte.

Någon renlighet var det dock inte tal om

Det sägs att staden hade 500 byggnader och 77 vattenkällor. Någon renlighet var det dock inte tal om, ej heller fanns det någon sophämtning. Allt som fördes in till Kawloon Walled City stannade där, vilket stanken vittnade om. Oftast samlades skräp uppe på taken, vilket ibland fick dem att bukta. Om man hade otur, brakade allt samman och allsköns vidrigheter hamnade i famnen.

När året var 1994, kom det definitiva slutet för staden som hade huserat tusentals invånare i norra Kina sedan dess ockupation år 1947. En gång i tiden hade platsen där plåtrucklen stod varit ett fort för kinesiska soldater, men efter att Storbritannien började hyra området för sina egna ändamål, med start år 1898, började saker och ting sakta gå utför. Britterna hade på papper att de hade tillträde till platsen i 99 år, men kineserna tyckte annorlunda. Staden är idag jämnad med marken och är en park som heter Kawloon Walled City Park.

Hur det gick för vår protagonist Jason Hudson får man reda på om man klarar sig genom spelnivån.

Black Ops är inte det enda spelet i den långa serien som har haft intressanta platser att besöka. Så här rakt upp och ned minns jag slaget om Pointe du Hoc i Normandie i Call of Duty 2; skarpskytteuppdraget i Pripyat i Modern Warefare som är modellerat efter den verkliga förlagan. Det rostiga pariserhjulet med sin infekterade skugga ger mig fortfarande mardrömmar.

Annat klassiskt Call of Duty-lir fick vi i den oerhört svåra, sista nivån i World at War där man stormar Reichstag i Berlin som en del av Röda Armén.

Jag stod för någon månad sedan just i Berlin och beskådade det renoverade Reichstag från olika vinklar. Det är en imponerande byggnad med mycket historia. Jag kikade alldeles extra på fundamentet där man kunde se spår av något som såg ut som nötta kulhål, polerade av tidens tand. Jag sneglade stundom upp mot taket där man, år 1945, den 2 maj viftat med den sovjetiska flaggan. Fotografen Yevgeny Khaldei förevigade händelsen i sitt klassiska fotografi där man ser två soldater uppe på taket mot en fond av ett förstört Berlin.

Även detta ögonblick är skildrat och filtrerat genom Call of Dutys ögon, men innan man kommer upp till taket måste man passera skärselden och slåss för sitt liv. Call of Duty-spelen må ha skrämt bort trogna följare genom åren med att återanvända gamla idéer, men deras fiktiva realism är fortfarande fascinerande och spännande att besöka.

Skicka en rättelse