De nya gameplaysekvenserna från Zelda: Breath of the Wild 2 har sparkat igång den gamla diskussionen kring vapenslitaget i det första spelet - där den ena sidan menar att det är en livsviktig del av speldesignen medan andra (som jag) anser att det solkar upplevelsen och inte alls behövs. Och min åsikt är såklart den enda rätta, varför jag nu skjuter ner de vanligaste motargumenten med Sanningen(™).
“Utan vapen som går sönder skulle spelare inte utforska världen”
– Förutom den lilla detaljen att shrines är sättet du får mer stamina och hjärtan på, vilket leder till att du kan ta dig an svårare områden. Och att divine beasts är taktiskt utspridda över hela kartan.
“Det fanns ju vapen överallt, hur kan detta vara ett problem?”
– Det fanns ju vapen överallt för att du knappt kunde bre en smörgås utan att förbruka minst ett svärd.
“Du skulle bara använda det allra bästa vapnet hela tiden och inte vara kreativ med dina färdigheter”
– Det är ju snarare en fråga om vapenbalans och i ett spel som hyllas för hur fritt det är borde väl också detta vara upp till spelarna? Du kan spela Dishonored som en fäktningssimulator om du vill, men hur kul skulle det vara?
"Utan durability skulle du kunna dra till slottet på en gång och få det allra bästa vapnet - detta är kostnaden för att göra världen helt öppen från början"
– Mästarsvärdet står och gråter i en dunge med god rays. Och lycka till att dra till slottet på en gång, med tre hjärtan, och fixa bra utrustning.
Jag raljerar såklart och i slutändan är det upp till Nintendo att designa spelet på precis det sätt de vill. Men jag störde mig så otroligt mycket på hur vapen fungerade i Breath of the Wild. Jag hamnade hela tiden i det där klassiska tankesättet “bäst jag sparar de bättre grejerna till sen”, vilket ledde till att jag aldrig använde dem.
Om systemet är kvar, varför inte gå all in? Om argumenten ovan verkligen stämmer, gör så att dina rustningsdelar tar skada och går sönder om de får för många smällar. Det kommer ju uppmuntra dig att inte bli skadad - spännande! Och all den där maten du lagat som aldrig blir dålig, oavsett hur många veckor den ligger i din ryggsäck i gassande sol, borde ruttna så du tvingas upptäcka mer av världen och alla ingredienser. Immersion!
Jag inväntar släppet av Breath of the Wild 2 (och era motargument) på min höga häst Epona.