"Nej, nej, nej dom får aldrig mig" skanderade punkbandet Asta Kask och precis så känner jag i efterdyningarna av Sonys val att inte skicka med någon skivläsare till Playstation 5 Pro. Förra veckan publicerade min kollega André en krönika på ämnet där han lyfter argumentet att skivläsaren är onödig. Trots att jag förstår hans poäng är jag av en helt annan åsikt, för mig är skivläsaren en fundamental del av produkten och fysisk media betyder mer nu än någonsin tidigare.

"Man får väl ändra sig?"

Jag ska dock börja med att villigt erkänna att jag vid intåget av digitala spel- och filmköp absolut mottog det med öppna armar. Tanken på att kunna ha tillgång till sina spel och filmer oavsett var jag befinner mig och att slippa bry sig om skivor eller kassetter var något som lockade mig. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och sättet jag betraktar media och konst har förändrats med tiden. Frågor gällande hur mycket du egentligen äger en digital licens vinkade jag bort som alarmism men det känns år 2024 som en ytterst reell oro du som kund bör ha.

Mycket av argumentationen kring fördelarna kring framförallt fysisk media för spel är skillnaden i pris. Och visst är det en aspekt som för många betyder mycket men det är inte primärt det som gör att jag väljer fysisk media. Egentligen handlar de om rätten att äga din media och det mer abstrakta fenomenet affektion.

Spel på två skivor, det är livet det.

Självklart är det så att ett spel som kräver en server för att fungera eller någon typ av onlineverifiering är obrukbart om servrar tas offline oaktat om du äger det på skiva eller ej. Men tar vi perspektivet spelbevarande är innehållet på kasetten eller skivan ditt att göra vad du vill med. Äger du en licens för spelet på Playstation Store kommer du vid nyinstallation alltid enbart erbjudas den senaste versionen av mjukvaran. Har du version 1.0 tryckt på en skiva har du tillgång den ursprungliga mjukvaran så länge du behagar.

"Det handlar om principen"

Är ovan scenario väldigt realistiskt för de flesta användare? Nej förmodligen inte, men precis som för Hasse Alfredsson i "Den enfaldige mördaren" handlar det för mig om principen. Möjligheten att hantera det historiska dokument som fysisk media är på det sätt som jag själv behagar. Det är i tider av prenumerationstjänster och streaming en fråga om hur du som konsument ser på konstformerna spel och film. Det är såklart inte min plats att säga åt dig vad som är rätt och fel men för mig är frågan större än att spara pengar eller vad som är mest bekvämt. Jag ger er min skivläsare när ni bänder den från mina kalla, döda händer.

Affektionsvärdet är viktigt

Utöver den principiella frågan om ägandeskap och praktiska aspekter som pris och möjlighet att sälja eller ge bort finns för mig även värdet affekt. Jag gillar fysiska objekt, jag gillar att samla. Utöver det redogjorde jag i en tidigare krönika hur ritualen kring att plocka fram ett filmfodral fått mig att ändra förhållningssätt till hur jag ser på film – i dubbel bemärkelse. Detta gäller även spel. För mig gör jag mer genomtänkta köp och tenderar att spela klart fler spel från början till slut när jag köpt dem i fysisk form.

Sätt fast den där skivläsaren och ta aldrig bort den igen.

Visst tar det längre tid för mig att installera ett spel från skiva än att ladda ned det över gigabitanslutning men det kvittar för mig. Att prissättningen på PS5 Pro i Sverige var långt över vad jag på förhand fruktat är såklart skittråkigt och det behöver knappast upprepas. Men den riktiga travestin är att skivläsaren inte längre är standard. Om detta är ett sätt för Sony att testa vattnet inför en eventuell helt digital framtid hoppas jag att det finns tillräckligt många som inte är med på tåget.

Även fast allt fler väljer vägen med ett digitalt spelbibliotek kommer jag stå kvar i min ringhörna och villigt vara en statistik avvikelse. Fram till den dagen jag är en gnällig gubbe som argsint håller kvar mina Blu-ray-skivor är det här en kulle jag kommer att dö på.