Det är en rätt jobbig kritik att läsa, den som vår gode Kilman levererade mot Sniper Elite: Resistance.

Till att börja med är spelet en karbonkopia av femman, som varken var bäst i serien eller gjorde särskilt mycket nytt från (utmärkta!) Sniper Elite 4. Sen har vi den "nya" hjälten Harry. Han är inte ny, utan en inlånad sidokaraktär. Än mindre är han bra. Är han tänkt som en parodi på 80-talets värsta actionklyschor? Nån som Guy Richie sa nej till på en provfilmning? Fan vet, men bra är han inte. Men vi har ju faktiskt en genuin nyhet: det nya spelläget "Propaganda mode". Det får man spela... när man grindat ihop en skock affischer.

Någon Troy Baker är han inte, snubben som gör Harry.

Jag kan inte påstå att jag blir sugen. Men en fredagskväll när familjen lagt sig testar jag ändå, för att… tja, jag vet inte, gotta mig i eländet? Och det ser ut, känns och fungerar exakt som förväntat.

"Knäppa den där nazi-snipern i klocktornet i klockspelet"

Högt där uppe i startzonen halar jag fram kikaren och skannar av miljöerna i jakt på fiender. Hukar mig fram från skydd till skydd, avrättar vakter i lönndom och meckar igång ljuddistraktioner innan jag låter sniper-geväret göra rätt för sig. En stund senare ligger jag i halvskydd på ett hustak med kulor vinande kring öronen. Det var dumt att försöka knäppa den där nazi-snipern i klocktornet i klockspelet, så att säga… Omladdning. Planera om, försök igen.

Då slår det mig: varför spelar jag det här idisslandet istället för något nytt, något bättre?

Jag vet inte. Förmodligen är det ett omedvetet känslomässigt val att lägga min speltid på detta. Kanske för att jag känner igen det så väl, kan lira utan att tänka. Logiskt är det då inte. Men å andra sidan: logik och kul måste inte gå hand i hand, även om det är tanken. En upplevelse utan överraskningar kan vara lika underhållande som något nytt. Uppenbarligen, för jag la så många timmar på det här inte alls fantastiska spelet att fredagskällen gled över i lördagsnatt. Och jag led inte ett dugg på vägen.

Roligare än väntat.

Ibland är det som att man lirar saker mot bättre vetande. Inte guilty pleasure (det är väl mer Candy Crush-land?), mer som att man har kul fast man inte borde. Det är som att vissa spel sätter skygglappar på oss, förbi klyschor, repriser och förutsägbarheter till något vi ändå njuter av. Trots att de verkligen inte är världens bästa spel. Och någonstans känns det ändå bra att kunna ha kul också med rätt mediokra titlar.

Det kanske rentav är sunt i en spelvärld som allt mer handlar om miljardprojekt och hetsjakt på högsta möjliga Metacritic-snitt. Det skalar bort allt runtomkring och kretsar enbart kring att ha kul. Och det är ju faktiskt vad spel handlar om.