Inlägg av arelion

Inlägg som arelion har skrivit i forumet

Dolphnet efter vår hund Dolph som fick somna in 2012. Hetat så i 10 år, bortsett från Dolphnet Ultra som även existerade under en period med två nätverk.

Kul, då kanske man kan spela Tsushima över 15 fps.

Får flashbacks till tiden för X360 och PS3 som marknadsfördes med 1080p-ish och sen visade det sig att hälften av spelen kördes i 720p. Tror på 4K 60-120 fps när jag ser det, precis som 1440p 60fps för Series S när jag ser det. Så svårt som detta har varit att uppnå på PC låter det alldeles för enkelt. Har precis traglat mig igenom TLoU4 och Tsushima i 20 fps 1080p på min gamla PS4.

Härligt med ett nytt Amnesia-spel. A machine for pigs var intressant men lyckades aldrig vara i närheten så läskigt som The Dark Descent. Minns att jag satt och inte hade något att göra, och ville spela Amnesia, men behövde typ 20 min för att övertala mig själv att starta spelet.

Oj, finns nästan för mycket att välja på, men jag håller med den som skrev att alla bossar man klarar på första försöket är dåliga. Behöver vara svårt för att en vinnarkänsla ska infinna sig. De bästa bossarna är de som är svåra men inte känns orättvisa. Första rundan på Normal i Devil May Cry 5 imponerade inte bossarna jättemycket på mig, men när jag hade jobbat mig upp till svåraste svårighetsgraden och man verkligen behövde nöta olika strategier för varje boss ändrade jag helt min uppfattning och tycker det är fantastiska bossar.
Men som sagt, för enkla bossar suger. I actionspel där man känner att man kan döda bossen utan att ens bry sig om att dodga attacker, och i RPG spel där man direkt märker att bossens attacker aldrig är tillräckligt starka för att inte kunna healas upp direkt. Nemesis i RE3 remaken var tyvärr riktigt jävla dålig. Scriptad skit som knappt går att misslyckas på. Vanliga zombies är farligare. Nemesis i orginalet är en klumpig clusterfuck till fajt men lyckas ändå vara mer engagerande.

Härligt spel, gillade verkligen atmosfären och känslan i spelet. Minns att det fanns en tågbana jag tyckte om. Minns också något snutt från antingen huvudmenyn eller end-credits där Kate står och dansar i takt till titelmusiken på en färgglad bakgrund, haha.

Många, men de som poppar upp först är:

Westworld: Gillade S1, tog mig igenom S2, inte en chans att jag rör S3.

Money Heist (Casa de Papel): S1 var rätt spännande, S2 funkade. S3 fick mig att börja avsky hela serien och förstörde allt. S4 kommer jag aldrig röra.

Hederspris till The Mist. Såg ett avsnitt, det räckte!

Skön tråd!

Jag är precis lika gammal som du och älskar Dark Souls.

Vid snart 34 års ålder har jag helt enkelt listat ut vad jag gillar och inte gillar med spel.

Jag tycker om att ta mig fram i spel och se nya områden.
Jag med.

Jag ogillar att göra samma parti om och om igen.
Jag älskar att göra samma parti om och om igen. Då kan jag göra det lite bättre varje gång.

Jag tycker om att klura ut lösningar i sin kontext.
Jag ogillar att klura ut lösningar. Åh nej, ett pussel!

Jag ogillar att behöva vara supervass på fingerkombinationer.
Jag älskar att behöva vara det. Chans att imponera på sig själv!

Har inte fastnat för AC sedan 2an då jag alltid tyckt det varit så immersion-breaking med lysande outlines på fiender och markörer överallt. Detta fick mig inte att bli sugen igen, så att säga. =P Gillar spel där det inte behövs massa hjälpmedel för att göra bra stealth/action. Och då ska det inte bara vara möjligheten att stänga av det i options, utan spelet ska vara byggt med det i åtanke.

Nu har jag spelat igenom remaken av mitt favoritspel genom tiderna, och jag är nästan gråtfärdig av besvikelse. Gillade verkligen spelet fram tills att man kommit en bit upp i Shinra HQ. Spelat med min sambo som också fastnat riktigt hårt. Såg fram emot delen där man i originalet blir tillfångatagen och kastad i celler som man sedan flyr från. Byggnaden är sedan öde, stämningen är tät och man undrar vad som hänt när man ser blod överallt.. Sen ser man svärdet i presidenten, och vid det här laget vet man inte ens vem Sephiroth är. Knappt iallafall.

Härifrån till slutet kastar Square bort allt jag älskar med originalet.

Älskar Dishonored 2, ett av mina absoluta favoritspel. Gillar verkligen upplägget med ett "avskärmat kvartér" där man kan ta sig nästintill överallt. Däremot gillar jag inte de övernaturliga elementen, så dom är jag alltid noga med att inte använda. Håller mig till klassiskt smygande, klättrande, knivkastande och pilskjutande. Blir mycket roligare utan massa skumma förmågor som att possessa, teleportera yada yada.

Minns inte namnet på butiken, men i Vetlanda fanns under en kort period på 90-talet en liten affär som sålde spel. De hade spelen som sekundär verksamhet, tror att det i första hand var en musik eller skivaffär egentligen. Har ett mysigt minne när jag var där med min mor. FF7 hade precis släppts och de hade en fullstor Cloud-figur i sånt där hårdpapper stående i butiken. Pratglad som morsan var frågade hon killen i affären om det var ett spel "med många banor", det var ungefär så mycket hon visste om vad jag gillade. Jajjemän sa killen och FF7 blev det. Var knappt över 10 år vid tillfället och engelskan var väl inte den bästa, men efter mycket kämpande blev det början på en långvarig kärlek till Final Fantasy som jag idag återupplever med remaken.

Varje gång det kommer ett nytt spel från FS samlas jag, min sambo och hennes bror (alla ca 35 år) och spelar igenom spelet. Så har vi gjort ända sedan vi fastnade för DS1. Sambon tittar på medan jag och brorsan turas om och byter varje gång vi dör. Roligt nog blir det nästan alltid så att vi dödar ungefär lika många bossar var. Ofta har den ena ett par riktigt bra försök där det enda som krävs är ett fåtal slag till, då brukar den andra komma från ingenstans och döda bossen. Brorsan brukar vara lite bättre på bossar där man behöver vara långsam och metodisk, medan jag brukar föredra lite snabbare och mer hektiska bossar. Favoriten är nog BB, det spelet har något speciellt, men även Sekiro var något speciellt med en riktigt skön setting. Älskar alla knasiga figurer, bedjande f.d. människor och förvridna bossar och lagom diffusa storyn i alla spel från FS.

DS1 får bonuspoäng för Kingseeker Frampt. Första gången man möter den "saken" är priceless.

Väldigt trist spel, förutom stämningen som var helt ok. Repetitiva strider med ficklampan mot likadana fiender hela tiden. Sen gick hela spelet ut på att starta 5239 generatorer. Det har vi skämtat om här hemma i 10 år, varje gång man stöter på en generator i ett spel. Va! Är det Alan Wake vi spelar eller?!

Älskar Max Payne.

@marcus8958: Så många motsägelser och konstiga resonemang i det du nyss skrev att jag inte vet var jag ska börja. Spela och bilda din egen uppfattning?

The Evil Within 2. Tyckte det första spelet var skräp och avinstallerade det efter två timmar. Fick för mig att testa 2an när det kom då jag läste att de förbättrat mycket. Gav det en chans och älskade det. Ett av de bästa skräck/äventyr-spelen på länge.

FF Tactics på Android. Kände till spelet men hade aldrig spelat det. Köpte det till mobilen och satt klistrat framför kampanjen i säkert 80 timmar under en sommar. Välgjorda karaktärer, bra musik och bra story. Samtidigt charmigt att upptäcka alla olika jobb och karaktärer trots att man visste att det diskuterades redan på något forum 20 år tidigare..

Tycker det är för svårt att rangordna spel i helt olika kategorier. FF7 är t.ex. mitt favoritspel, men jag har lagt nästan 8000 timmar på CS och Quake som jag tycker är typ.. världens bästa spel, annars hade jag ju inte spelat så mycket.

Inte riktigt samma sak, men jag tycker att medan grafiken har blivit mer detaljerad och det kryllar av "pynt" överallt, så har interaktionen med spelvärlden knappt utvecklats allt. Tänker då i stora drag på fysik och slumpmässighet, vilket är lite tråkigt då vi ser fler demos än någonsin på olika projekt som visar upp häftiga fysiska effekter som man längtar efter att se i spel. I t.ex. Doom Eternal, senaste Wolfenstein-spelet och Gears of War 5 är världarna förvisso snygga, men otroligt stela. RE3 likaså. Du kan lägga en handgranat på ett stökigt skrivbord och efteråt ser allt likadant ut. Mycket trist, då det fanns en period när fysik i spel var nytt och det utnyttjades flitigt i Max Payne 2, Half-Life 2 och sedermera Crysis. Det är 15 år sedan nu. Tack och lov finns det fortfarande de som bryr sig, t.ex. Rockstar i RDR2 där mycket är snyggt gjort. Älskar när man kan tackla situationer i spel utöver sätt som utvecklaren tänkt sig, och det tycker jag har blivit alltmer sällsynt sedan vi fick 4k texturer och assets med miljoner polygoner.

Testa något oväntat som senaste Devil May Cry 5. Få kvinnor som inte blir intresserade med hunkar som Virgil, Dante och Nero. Jag är seriös.

Håller med föregående talare.. 4an är "fortfarande" så pass bra. En remake på CV hade passat bättre.