Inlägg av Ruffles

Kul! En till.

Känner mig nästan piskad att se det här avsnittet.

Detta är hopplöst svårt. För mig kommer serier och går lite grand. Tomb Raider är ett sådant exempel. Älskade det första spelet och påminns när jag spelar remastersamlingen om varför det blev så älskat. Sedan tappade vi kontakten, Lara och jag, och först i och med rebooten 2013 var jag med i matchen igen.

Blickar jag bakåt blir nog svaret Halo-trilogin 2002-2007. Kan slänga med Reach där också. Få spel har gjort mig lika uppslukad och fått mig att längta lika mycket efter nästa del. Jag har haft väldigt roligt med alla Halo-spel, inklusive Halo Infinite, även om känslan av att bli golvad inte funnits där sedan Halo 3.

Tack för en väldigt välskriven och informativ recension!

Efter att ha läst både denna och svenska Gamereactors recension och kollat några andra på YouTube bekräftas de flesta av mina förväntningar och farhågor. Jag har räknat med 3/5 eller 7/10 och är glad för att jag inte föll för min villhöver-känsla och bokade samlarutgåvan. Men jag kommer köra detta via Game Pass och säkert ha väldigt roligt. Det känns som en bra avslutning på spelåret på något vis. Atmosfär trumfar dock sällan gameplay i min värld så det ska bli intressant att se hur roligt det kommer vara i praktiken.

Värt att kolla in, absolut. Noterar att det ligger klart högre i snittbetyg.

Vi närmar oss årets slut och det börjar bli dags att summera spelåret 2024. Årets spel kommer koras, årets floppar kommer uppmärksammas. Men däremellan finns alla de där spelen som inte är fantastiska eller hemska utan "bara bra". De där spelen, inte sällan AA, som kammar hem betyg som 7/10 och 3/5. De där spelen som hålls lite i skymundan och inte ger några stora rubriker.

Jag skulle vilja uppmärksamma två spel. Det ena är Alone in the Dark. Det blev ingen succé. Faktiskt gick det så illa att studion Pieces Interactive stängdes ned av Embracer. Men jag vidhåller att detta är ett bra spel i klassisk southern gothic-anda. Av många recensioner jag läst verkar förväntningarna på spelet inte riktigt ha matchat vad utvecklarna faktiskt avsåg med Alone in the Dark, vilket resulterade i några bisarrt låga betyg. För mig och fans av genren är det definitivt 3/5.

Ett annat är remastern Epic Mickey: Rebrushed. Visst hade utvecklarna gärna fått göra lite mer. Men det är trots allt en remaster, och spelet är väldigt stabilt på alla punkter rakt igenom. Jag spelade det kort efter Astro Bot, vilket gjorde att det nog kändes lite sämre än vad det faktiskt är. När jag återbesöker spelet nu i december och min Astro-feber har lagt sig något, slås jag av hur roligt jag har med Epic Mickey: Rebrushed. Det är helt enkelt en väldigt trevlig spelupplevelse och med stor kärlek till Disney och Musses arv.

Vilka är dina bästa "bara bra" spel som du vill lyfta från året 2024?

Jag var Sega-fanboy under 90-talet. Ägde Saturn, inte PS. Ägde Dreamcast och Xbox, inte PS2. Så den första PlayStation jag köpte innan den var helt obsolet var PS3. Detta för att spela The Last of Us och Uncharted-spelen. Sedan rullade det på. PS4 är min favoritkonsol så långt, tycker Sony gjorde nästan allt rätt under den generationen, även om Xbox One i slutändan blev min primära konsol ändå.

Viss igenkänning där, tyvärr. Tror inte jag ser fler spelvideor än jag faktiskt spelar, men jag kollar en hel del podcasts och nördinnehåll från bl.a. Adam Koralik, så räknas detta in kanske det går jämnt upp. Har dock hittat en youtuber som jag verkligen gillar, TheRadBrad, som testar typ alla spel jag är intresserad av, så där kikar jag in ibland.

Jag gillar atmosfären, men insåg redan innan release att spelet inte är min kopp te. Jag har inte tiden det kommer kräva av mig för att ge tillräckligt tillbaka. Och det är ju ingens fel.

Visst, det svänger. Ungefär vart femte år eller så.

Jag har en egen lite press för kaffe för att slippa det hemska kaffet i maskinerna på kontoret. Annars är det inte så mycket... Lyx för mig som småbarnsförälder är egentid, och någon sådan har jag i princip aldrig.

Efter Silent Hill 2 stiger förstås förväntningarna betydligt på vad Bloober kan tänkas åstadkomma. Blir spännande att följa!

Sonic Generations är ett av de mest älskade Sonic-spelen i igelkottens moderna karriär. Lägg till en mindre populär sidokaraktär i en remaster och det skulle kunna bli pannkaka. Sonic X Shadow Generations är i stället det bästa spelet från Sonic Team vi sett på många år.

När Sega avslöjade att deras nästa Sonic-spel var en remaster av Sonic Generations var min reaktion ganska ljummen. Det kändes väldigt bekvämt på något vis. Sedan framkom att Shadow skulle gästspela, vilket inte ökade min puls nämnvärt. Men här sitter jag nu och kan konstatera att Sonic X Shadow Generations är ett av de bästa Sonic-spelen på ett kvartssekel, och det är helt och hållet tack vare Shadow. Inte så mycket karaktären som sådan utan vad de lyckats göra med honom.

Creative director Takashi Iizuka har berättat att Sonic Team inför Sonic Generations ville att Sonics olika tidsperioder skulle finnas representerade. Alla fick nominera sina favoritbanor, därefter tillfrågades även Sonics hängivna fans. Resultatet blev nio utvalda banor som spänner över tre tidsperioder. I stället för att plocka banor från de bästa spelen valde Sonic Team alltså att även inkludera akter från mindre hyllade spel som Sonic Unleashed och det utskällda Sonic the Hedgehog från 2006, vilket är lite rart.

Sonic X Shadow Generations är precis som originalet en sorts best of-samling av Sonics karriär och nu även Shadows lite mörkare historia. En hyllning, om man så vill. Vi får krispigare versioner av klassiska Sonic-banor, och som Shadow får vi uppleva nya versioner av banor som Radical Highway, Rail Canyon och min favorit Space Colony Ark från bland annat Sonic Adventure 2 och Sonic Heroes. Trots att mycket känns välbekant är det ändå på något vis med en fräsch touch. I synnerhet när vi får styra Shadow i 2,5D som vi aldrig sett honom förr.

Shadow överlägsen

Shadows förmågor, såväl nya som gamla, utnyttjas flitigt. Chaos Control stoppar tiden, vilket är praktiskt när det skjuts gigantiska missiler mot den svarta kotten men också när plattformar försvinner lite snabbare än vad vår mänskliga reaktionsförmåga kan hantera. Med hjälp av Chaos Dash kan Shadow ta en genväg med hjälp av ett ljusspår av kaosenergi, ungefär som Sonics Light Speed Dash som först introducerades i Sonic Adventure.

Shadow kan också låsa upp så kallade Doom-förmågor. Alla ska inte avslöjas här, men en sådan är Doom Surf som ger Shadow förmågan att färdas över vatten och krossa fiender längs vägen. I takt med att Shadow klarar av banor och bossar ges tillgång till fler Doom-förmågor vilket bidrar till en fantastisk variation i gameplay. Samtidigt kan det stundtals bli en aning rörigt och ofokuserat med många förmågor att hålla reda på.

Även om jag aldrig har brytt mig speciellt mycket om Shadow som karaktär är hans våghalsiga banor utan tvekan ganska överlägsna och får den äldre halvan av spelet att kännas lite daterad. Detta blir särskilt tydligt när jag växlar mellan Sonics och Shadows äventyr. Visst påminner de om varandra i upplägg och struktur, men Sonic känns påtagligt gammal och trött, särskilt i 2D-sektionerna.

Bästa bandesignen hittills

Faktum är att bandesignen i Shadows äventyr är bland den bästa jag upplevt i ett Sonic-spel. Äntligen uppnås det där flytet som Sonic Team alltid eftersträvat men sällan lyckats uppnå i sina spel. Det är i sina bästa stunder både häftigt och engagerande.

Det finns undantag där flytet inte riktigt infinner sig. Shadows banor är tänkta att spelas på ett speciellt sätt, och det blir särskilt tydligt om man trillar av den förutbestämda rutten. Så fort Shadow ska göra vanliga plattformshopp utan hjälp av skenor eller trampoliner känns kontrollen långsam och Shadow liknar mer en pensionär med rollator än en sprinter. Lyckligtvis är det sällan det inträffar, vilket är mycket tack vare den tajta bandesignen plus att kontrollen är lite bättre än vi är vana vid i Sonics spel.

Det finns också andra skillnader mellan Sonics och Shadows upplägg. Medan Sonic förlorar förmågor när han hamnar i 2D tar Shadow däremot med sig alla sina vilket innebär högre hastighet och bättre flyt även på dessa nivåer. Dessutom går det inte komma ifrån att alltsammans ser oerhört coolt ut. Stillbilder gör inte Shadows gameplay rättvisa. Shadow hänger under skenor när huskroppar formar sig som spagetti runt honom. Världen kränger, splittras och sammanfogas igen. Det händer väldigt mycket hela tiden.

Med växande självförtroende

En annan betydande skillnad är hubbvärlden. I Sonics fall är den en serie plattformar mellan vilka Sonic kan hoppa för att nå nästa bana. Inget mer. Shadow har förärats med en helt ny värld att röra sig i. Här kan han inte bara låsa upp banor och bossar utan också anta små utmaningar, som att samla 100 ringar på en begränsad tid. Den som vill kan således spendera en del tid i Shadows hubbvärld.

Det var ett intressant val att inkludera Shadow i denna remaster. Sega hade kunnat välja att släppa ett helt nytt spel med Shadow eller krysta fram en slapp remaster av Sonic Generations med lite skarpare grafik. Det hade ärligt talat inte lockat särskilt mycket. Nu fick vi i stället lite av både och. Resultatet är ett delvis haltande äventyr där Sonic känns lite daterad samtidigt som Shadow kompenserar för detta genom att bidra med fart, intensitet och väldesignade banor.

Jag hade inga stora förväntningar på Sonic X Shadow Generations. Sonic Team överraskar med ett fartfyllt, kaxigt, väldesignat och roligt spel skapat av en studio med växande självförtroende.

Efter framgångar med både Sonic Frontiers och nu detta känns framtiden för Sonic ljusare än på mycket länge. Och detta tack vare en svart skugga.

Lansering: 22 oktober 2024
Testat på: Xbox Series X
Övriga format: Xbox One, PS4, PS5, PC, Switch

Den här kommer jag aldrig glömma (första två minuterna).

Vi har haft oräkneliga rykten från påstått trovärdiga källor, men inget som har gällt avtäcknings- eller releasedatum har visat sig stämma än så länge. Men det är klart, nu när vi närmar oss 2025 ökar förstås chansen att någon till slut träffar rätt.

Ja, absolut. Allt var inte dåligt, verkligen inte. Det kändes förstås lågbudget jämfört med de två föregående spelen, men att gå runt och ställa frågor till folk och lyssna på musiken var lika härligt i trean. Systemet för mat/energi var dock misslyckat.

Gör så. Jag ångrar inte att jag spelade igenom det.

Close to the Sun är en vandringssimulator i en bedårande vacker dräkt. Men känslan är att det kunde ha blivit så mycket mer.

Vi befinner oss i nådens år 1896. Det är en omskakande tid i västerlandets moderna historia med nya tekniska landvinningar både till sjöss och på land. Nikola Tesla är en av många uppfinnare vars verk kommer förändra världen. Close to the Sun utspelas således i en händelserik period, en tid full av utveckling och framtidstro.

Uppfattningen att tekniken var lösningen på människans problem var vida spridd. Och det fanns visst fog för den föreställningen. Världen krympte tack vare atlantångarna som tog människor från den gamla världen till den nya, under allt säkrare omständigheter, och helt nya kommunikationsverktyg. En av de äldsta kända sparade inspelningarna gjordes bara åtta år tidigare tack vare Thomas Edisons fonograf. Detta var alltså tiden före både världskrig och global depression.

En lössläppt Tesla

Vi spelar som Rose Archer, en journalist som tar sig ombord på den stora farkosten Helios. Hon har fått ett brev från sin syster Ada, som arbetar ombord. Det visar sig att systern inte alls minns att hon skrivit något brev, och det är bara ett av många mysterier som Rose har att hantera. Målet är att rädda systern, men det dyker även upp andra karaktärer längs vägen.

Helios är inte vilken farkost som helst. Det är en sorts experimentverkstad, uppfunnen av Nikola Tesla. Men Rose kommer inte till ett fartyg fullt av människor utan till en kyrkogård. Som så ofta i den här sortens berättelser har något gått fel. I denna alternativa historiska verklighet har nämligen Teslas alla idéer fått fritt spelrum.

Art designen i Close to the Sun fullkomligt skriker BioShock, och jag är inte den som klagar över lite art deco i ett spel. Det är en fröjd för ögat. Lika storslaget och omvälvande som Irrationals klassiker blir det dock aldrig, och tyvärr gäller det alla aspekter av spelet.

Medan BioShock var en atmosfärisk shooter finns det här ytterst lite action att tala om. När det väl hettar till är det fråga om jaktsekvenser, inte strider. Dessa fungerar dessutom sisådär då kontrollen inte riktigt känns anpassad för så mycket annat än att traska runt i lugn takt och trycka på knappar och lösa pussel i godan ro. Räkna med en del trial and error.

En djurgårdsfärja

Utforskningen fungerar hyggligt under sina egna förutsättningar, men jag störs av att det mesta vi ser endast är en fasad. Här erbjuds väldigt lite utforskning på riktigt, vi förväntas mestadels gå från punkt A till B. Om utvecklarna har lyckats utmärkt med designen har de alltså svårare att få miljöerna att kännas så storslagna som de först ger sken av att vara. Trots att Helios är ett gigantiskt fartyg känns det mer som en djurgårdsfärja till storleken. Detta beror på att vi endast får utforska små delar i taget.

Däremot bjuds vi på en del utmärkt röstskådespeleri och en högst oväntad men väldigt vältajmad filmreferens inne i en dammig ventilationskanal som ger ett glänsande plus i kanten.

Det blir aldrig läskigt, men atmosfären lyckas stundvis förmedla ett visst obehag.

Inte hela vägen

I sina bästa stunder skapar frånvaron av strider en skön och avslappnad lunk. Rose ställs inför pussel, jagar efter nedskrivna koder på papperslappar och låser upp nya områden av Helios allt eftersom. Det blir ärligt talat inte så engagerande, men berättelsen är tillräckligt intressant för att jag ska hålla motivationen uppe. Det är tur det, för Close to the Sun är ett exempel på att även solen har sina fläckar. Berättelsen och miljöerna är fantastiska samtidigt som gameplay är så tradigt. Vissa pussel drev mig nästan till vansinne, det räcker att missa en liten detalj för att tvingas springa runt som ett fån innan lösningen uppenbarar sig.

Jag kan inte skaka av mig känslan att Storm in a Teacup hade något riktigt stort på gång här men att de inte riktigt lyckades ro det i hamn. Tekniska brister, enformigt gameplay och en känsla av att de bara skrapar på ytan på något som hade kunnat bli både större och djupare drar ned betyget för ett spel som hade potential att nå högre.

Nu landar vi på en svag trea, vilket innebär att Close to the Sun är ett spel som kan rekommenderas till den som gillar atmosfäriska vandringssimulatorer med fokus på pusslen och berättelsen och har överseende med vissa andra brister.

Lanserades: 2 maj 2019
Testat på: Xbox Series X (Game Pass)
Övriga format: PlayStation 4, Switch, Xbox One, PC

Oj. Jag brukar numera hellre ge upp än sega mig vidare genom ett spel som jag absolut inte gillar. På 90-talets första hälft var situationen annorlunda. Dels vimlade det av riktigt usla spel, dels hade jag inte råd att köpa så många vilket gjorde att man spelade det man hade. Igen och igen. Altered Beast kan vara ett av dem.

Ryo är en man i en pojkes sinnevärld. Åtminstone i början.