Inlägg av Majoren
Inlägg som Majoren har skrivit i forumet
Mycket tyder på att Switch 2-kassetterna blir
*Rymligare
*Billigare att producera
*Snabbare r/w-hastiget
Vi kan nog alltså säga hej då till laddningstider och spelsamlingar som inte får plats på kortet för att utvecklare vill snåla in. Det kommer nog inte ens finnas tre nivåer av kort som på nuvarande Switch där många väljer billigaste för att lansera resten digitalt. Vilket för mig är en stor vinst!
Härligt om Nintendo fortsätter satsa på kassetter/fysiskt format. Helt rätt väg att gå
Speciellt lovande vore ju om de också lyckas få ned produktionspriserna på kassetter ordentligt och att det -förhoppningsvis- får slut på dumsnålhet hos somliga spelutgivare som skickar spelen på för små kassetter och sedan kräver stor tilläggsnedladdning.
Gillar verkligen kassettformatet, borde vara framtidens format för spel oavsett plattform.
Det där la de faktiskt till med en patch. Från början gick det bara spara med snapsen, annars fick man förlita sig på autosparningarna. Vilket var lite väl brutalt så de ändra lite.
Men de ville inte heller göra så man kan spamspara/ladda, så därför lade till så det fortfarande är lite "drygt" att spara och ladda.
Bra.
Jag avskyr det där tvångsmässiga quick-sparandet jag ägnar mig åt i alla spel som har en sådan funktion t.ex. Skyrim.
Man ska inte slå nostalgi och minnen i spillror för andra människor, det har man inget för. Men jag tycker inte heller att man på allvar ska sörja (eller för den delen längta tillbaka till) sin barndom - om man nu inte har haft en uppväxt som faktiskt behöver bearbetas som ett trauma för att den var alldeles överjävlig. De flesta av oss tycker sig nog ha en rätt fin barndom i ryggen. Det är de där sandslotten och pulkabackarna och skogsäventyren som är fina att minnas. Men då är man också en vuxen människa som sitter och skarvar ihop minnesbilder för att de ska passa känslan man vill åt. Man minns pulkabacken, men inte hur ont i magen man hade över att behöva gå till skolan nästa dag, hur rädd man var för Tony som hade hotat en unge i 4B med kniv eller hur man plötsligt blivit smärtsamt medveten om faktumet att farfar en dag ska dö.
Man kan (förhoppningsvis) minnas sin barndom med värme, men det gör man ju med vetskapen om hur allting sedan blev - att skolan var en rätt skön tid, att kniv-Tony numera är din goda arbetskamrat och att farfar förvisso dog häromsistens men att hans liv trots allt var ganska gott ändå. De bekymmer som ett barn kan ha framstår lätt så triviala att man bara avfärdar dem, men ett barn kan ju inte sätta saker i perspektiv eftersom det inte har hunnit dyka upp nog med grejer i livet för att åstadkomma perspektiv med. Där och då uppslukade de där små bekymren ens värld på samma sätt som inkassobrev, vardagens tristess och ens barns hälsobekymmer gör idag. Det man saknar av sin barndom, det blir lätt en idealbild som man där och då nog aldrig egentligen upplevde. Den ideala tillvaron finns bara i teorin och det kan vara bra att komma ihåg det, tror jag.
"Tjock-Jimmy" blev aldrig nån arbetskamrat till mig, senast jag hörde så var han kriminell, och i gymnasiet lär han ha plågat sin tamråtta med att klippa av den svansen (förmodligen lär han väl mörda nån förr eller senare..)
Har personligen väldigt bra minne av just barndomen, även riktigt gammalt tillbaka då jag fortfarande har många klara minnesbilder från 5 årsåldern, och minns också väldigt rätt bra hur jag tänkte och såg på världen på den tiden. Sen tror jag väl du har lite rätt också i att man kanske förtränger en del av de sämre bitarna från uppväxten.
Intressant tråd! Det verkar som flera här nästan verkar lite smådeprimerade, eller? Om ni känt er så här under en längre tid rekommenderar jag att prata med någon IRL, det hjälper! Faktiskt. Jag finns här på PM också. ♥️
Fint tänkvärt inlägg i tråden.
Är personligen inte deprimerad kan jag inte påstå, men kan väl knappast dölja att jag inte är särskilt nöjd heller. Kan tänka mig att det "får fart" på livsgnistan igen när man får egen familj och egna barn, själv är jag dock fortfarande väldigt omogen och det är väl därför jag har så att säga svårt för att finna mig i eller acceptera vuxenlivet för vad det är, eller ta till mig av "möjligheterna" och "friheterna" då jag inte har något speciellt intresse i att skapa nått typ av organiserat liv, frihet för mig är mest att lalla runt som jag alltid gjort. Men tar man det åt sidan så är det nog som sagt själva mentaliteten jag saknar mycket och är så att säga uttråkad av världen/samhället och ofta andra människor också. Har som tur är några exceptionellt fjantiga omogna bekantskaper jag hänger med ibland, då känns det nästan som att man trivs igen.
Sen så är det även för mig lite som jag tolkar det du är inne på; jag har lagt mig på senare år med en stor acceptans för egna misslyckanden. Jag klandrar sällan mig själv när det går åt pipan numera, vilket förr kunde dra ned mig rejält. Det får bli vad det blir för min del, och det blir ju också lite av en tröst att det går mycket mer åt helvete för många andra också, haha.
Sist angående 13-årsåldern eller "tonåren", den "barndomen" längtar jag verkligen aldrig tillbaka till, tonåren var verkligen skit för min del. Nä, jag längtar i såna fall till den renodlade barndomen och inte hormon-och-identitets-helvetesåldern.
Jag är själv nostalgisk in i absurdum, till en nästan skadlig nivå. Har alltid haft svårt att njuta av nuet och tenderar att se på det förgångna med ett rosa skimmer. Barndom är alltid barndom, där och då njöt jag av tillvaron. Inte minst eftersom min kära mor var dagmamma vilket innebär att jag gick hemma med henne och en hel del jämnåriga kompisar när jag var en liten knodd.
Sen började skolan och när jag kom upp i högstadiet längtade jag tillbaka till de lägre årskurserna för att undslippa allt det sociala det innebär att bli äldre. I gymnasiet längtade jag tillbaka till högstadiet, när jag gjorde lumpen avskydde jag det och ville tillbaka till gymnasiet för att många gånger därefter ha längtat tillbaka och önskat att jag knöt fler kontakter och tog lumpen på lite större allvar då det ju de facto var ganska kul.. synd bara att jag inte uppskattade det där och då. Jag vantrivdes under mina högskolestudier och hoppade av efter blott ett år, något jag givetvis ångrar i efterhand då staden jag bodde i gissningsvis inte är så hemsk som jag intalade mig där och då.
Jag är och har alltid varit en otroligt impulsiv person som utan egentlig eftertänksamhet eller diskussioner med närstående fattat beslut gällande att flytta 50-60 mil bort trots flickvän på min nuvarande ort, som ändrade mitt gymnasieval efter senaste ansökningsdagen bara för att jag läste en kul artikel om ett nystartat program som jag fram till dagen före inte ens kände till, eller som sagt hoppa av högskolestudier för att jag tyckte att staden jag bodde i då var ganska tråkig..
Min nostalgi är därför tudelad. Dels uppskattade jag nog livet mer förr, tycker inte att det här med att vara vuxen är någon höjdare faktiskt, åtminstone inte som det är för mig. Dels har jag en oerhörd önskan om att få göra om en handfull kritiska val i mitt liv som styrt det i helt fel riktning. I mellanstadiet bedömdes jag vara "mest sannolik att lyckas i livet" och fick högst "skuggbetyg" eftersom vi inte hade riktiga betyg då. I högstadiet fick jag sen högst betyg i klassen, något som även hängde med till gymnasiet. Det var nog få som där och då, mig själv inkluderad, som trodde att jag 20 år senare skulle harva runt på ett lagerjobb (trots studieskulder..), sitta i ett sunkigt renoveringsobjekt som jag knappt har råd med, ha haft stora missbruksproblem, kunna titta tillbaka på ett 15-årigt förhållande i spillror och ha barn med diagnoser. Men livet är visst fullt av överraskningar!
Så nog fäller jag också ofta en tår när jag är ute och går och råkar passera de kvarter där jag växte upp och ser andra små knattar i 7-10-årsåldern leka på gatorna.
Vi har nog mycket gemensamt på området då det ser ut liter som beskrivningen av mitt liv.
Personligen så är jag inte speciellt driftig heller, så har aldrig riktigt fastnat för hypen om "friheten" med att vara vuxen, tycker mest det är förknippat med oro, utmattning och svårigheter i allmänhet. Saknar verkligen just fantasin som lät en njuta av alla små ting i livet istället för att fokusera på vad man ska ta sig till för att klara av vardagen.
Tidigare i morse så visade en kompis som nu bor i Helsingfors bilder på snön utanför köksfönstret, och jag transporterades till snökullen där jag som barn lekte, åkte skidor och liknande under en stjärnklar himmel. Det är en en mental tidsresa som ofta sker så fort det snöar osv. Kan sakna det, vinterlekar, det var väldigt länge sedan det hände.
Härligt minne.
Ja, när jag ser stora snöhögar ibland så tänker jag tillbaka på snötippningsplatsen vi hade där hemma, där man varje vinter lekte i snön hela dagen lång, det grävdes snögrottor mm. där. En stor snöhög ute vid ett staket är ju inget speciellt, men för min del så är det lite magi över det ändå. Det blir lite samma när jag ser vissa ensliga skogsgläntor som ser ut på ett visst sätt med mycket sly, då kommer en sån där nostalgitripp till när man lekte i "lill-skogen" hos dagmamman.
Det jag saknar mest från när man va liten parvel va att tiden nästan stog still. Kändes som en dag va en evighet och man han med o göra så mycket varje dag. Nej det va inget jag gick o väntade på som va orsak till tiden nästan stog still.
Sen saknar jag magin man kände för spel, den är typ bortblåst idag. Om det är spelen som är sämre eller om det va för att spel va något nytt o spännande där o då ibörjan vet jag inte...
Ja, för att inte tala om sommarloven som var 40 år långa med vuxenskallens tideräkning. Och med den långa uppladdningen av en långutdragen skolavslutning som kändes både lycklig och vemodig på samma gång.
Nää, Hipshot, vilken pessimistisk syn!
Vad är det för jävla konstiga bakåtsträvande tankar ni har?? Allt blir bättre, är det inte så man ska tänka?
Åtminstonde så jag tänker.
Nä, det tänker jag inte speciellt ofta, haha
Jag tycker nog det mesta var bättre förr. Livet var bättre under barndomen, mina föräldrar var bättre när de var unga, film var bättre förr, tv-spel var bättre förr, avsaknaden av mobiltelefoner var bättre, min gamla hemstad var bättre, alla städer generellt var bättre etc.
För mig personligen så blir nostalgi mindre och mindre viktigt. Jag kan tänka på mitt sista förhållande eller förhållanden ett antal år tillbaks och sakna vad vi hade. Ja det är så klart också nostalgi men att jag skulle tänka tillbaks på min barndom och önska jag vore där. Nej aldrig, haha kan någon verkligen någon göra det som är vuxen? Accepterar det men för mig låter det så konstigt att vilja vara ett barn igen? För mig låter det inte sunt men vad vet jag.
Haha, nä sunt vet jag väl inte om det är, det är ju vad det är - sunt eller ej.
Jag längtar i alla fall ganska ofta tillbaka till det simpla och att det vardagliga i livet helt enkelt var roligare innan hjärnan så att säga stelnade. Kan själv inte påstå att jag trivs särskilt bra med vuxenlivet och allt som hör det till. Bara en sån sak som periodvis ensamhet tycker jag är mycket svårare att hantera som vuxen och det blir mycket lättare till en sorg, medan när jag var ensam som barn så var jag ändå uppfylld av fantasin och tänkte inte/reflekterade helt enkelt inte över det speciellt mycket och blev således inte nedstämd heller. Vet dock inte om det specifikt är levnadsförhållandena med vuxenlivet jag ogillar, eller hur min själva hjärna och känsloliv blivit.
Kan ibland bli nostalgisk när jag tänker tillbaka på barndomen eller besöker vissa platser. Många bra minnen. Kan däremot inte påstå att jag längtar tillbaka. Jag har, precis som @Loxus säger, snarare gillat vuxenlivet mer. Även när jag var liten såg jag väldigt mycket fram emot att bli vuxen. Har (tyvärr?) inte heller mycket till barnasinne kvar.
Ja, jag är ju lite tvärtom. Känner mig inte speciellt vuxen och känner fortfarande en sorts tristess blandat med rädsla inför sånt som står vuxenlivet till.
Saknaden av barndomens ljuva dagar
Någon mer som får allt mer nostalgiskt gråtmilda minnen av barndomens enkla, lyckofyllda tillvaro?
Jag saknar nog mest fantasin och det magiska tänkandet man hade som barn. Hur allt i världen omkring en var som uppslukat i en sorts mystik, och något så simpelt vardagligt som en trädstubbe vid tomten eller ett avloppslock kunde vara något intressant och spännande som man återvände till och lät fantasin skapa små historier omkring. Sånt vardagligt man som vuxen sällan ägnar en andra tanke. När jag hälsar på mina föräldrar i gamla hemstaden stannar jag faktiskt upp ibland på kvällspromenaden och får stryka bort en tår från kinden när jag passerar nån plats eller nått gammalt föremål i området jag växte upp som jag har starka barndomsminnen från.
Sen förstås barndomens vänskaper.
Jag var själv ett väldigt blygt barn, men man fick ju vänner ändå och bara nått så tillfälligt som att man satt i samma tågkupé som en annan unge räckte för att omedelbart bygga en åtminstone tillfällig vänskap.
Nu som vuxen tycker jag man bokstavligen får kämpa för att behålla ens de långvariga vänskaperna som tagit flera år att odla, och då har jag ändå inte längre samma starka blygsel som hindrar mig.
Några barndomsfyndigheter som får er andra lite tårögda och längta tillbaka lite till en svunnen tid?
Läser på om autism. Tydligen räckte det inte med ADHD så nu ska en ny utredning dra igång.
Det är ju bra, men fan. Det gör ont då jag trodde att jag äntligen var på rätt väg och att jag skulle kunna lägga sådant här bakom mig. Men då jag fortfarande har svårigheter att få ihop en fungerande vardag så är det väl bara att tacka och ta emot den hjälp som erbjuds. Det känns dock svårt att acceptera en sådan diagnos av någon anledning.
Min mellanstadiemagister satte mig på adhd-utredning som barn, minns man fick lägga en massa pussel mm. medan en farbror gjorde anteckningar, antagligen med kommentarer om hur dum i huvet man var. Men vi var många "sär-ungar" i min klass, tror nästan halva klassen fick gå på "special-matte" och "special-svenska" hos en mycket sträng äldre dam.
Fick dock ingen diagnos i slutändan, så kanske bara var trög i bollen.
Ibland undrar jag om Nintendo ens vet själva.
Det måste vara något jag missar och som gör det olämpligt för Nintendo att prata om Switch 2 och andra halvan av året för Switch.
Jag har aldrig känt mig mindre intresserad av Nintendo än jag gör nu. Jag kan inte minnas en tid då det är helt tomt framöver.
Kanske är bra då jag inte hinner med allt jag vill spela ändå 😁
Är inte speciellt orolig, finns nog få spelkonsoler som haft sån strid ström av toppspel som Switch haft, inget år har varit verklig öken. 2024 har egentligen också börjat ganska bra, speciellt med tanke på att konsolen är så gammal nu, 2023 var ju dessutom ett riktigt bra Switch-år med både nytt Zelda och nytt Pikmin. Sen så har jag personligen fullt upp med b.la. Unicorn Overlord...visserligen inte ett Nintendo-spel, men känns på nått sätt som väldigt mycket ett Switch-spel.
Gillar de klassiska spelen som var aktuella på riktigt när vi gubbar var unga; Goldeneye 007, Quake (1), Duke Nukem 3D.
Tycker inte någon av de moderna boomer skjutarna är lika tidlöst vassa.
Fascinerande spel. Jag intervjudae Daniel Vávra om spelet på Gamescom, vill jag minnas. Han pratade om Kingdom Come nästan som en historisk, interaktiv dokumentär som skulle ge spelaren en smak av hur det var att leva på den tiden.
Tycker karaktärerna känns en smula för modernt skrivna för att det på allvar ska kännas trovärdigt som "interaktiv dokumentär", mycket moderna jargonger och svordomar etc.
Om Nintendo satsar på VR kommer den garanterat inte ligga på 10000kr, det kallas volym och försäljning, ju fler enheter desto billigare att producera jag skulle tro den största anledningen varför dom andra kostar så mycket är för att de helt enkelt inte har tillgång till de stora fabrikerna som krävs för att få billigt men kraftfullt
Det är svag efterfrågan, så varför satsa på något som inte flyger av hyllorna? Visst, tror Nintendo skulle kunna släppa VR som ett halvt obskyrt tillbehör, men det kommer ju inte ha något att göra med Switch 2 vad gäller själva konsolens utformning.
Riktigt bökigt, var sugen på lite classic gaming men nä. Man måste ha 2 olika subscriptions för kunna spela. Hade nintendo online typ 79kr/mån tror jag det var då kunde jag spela nes spel men ingen av dom andra snes,sega mm för behövde en annan sub då
Nä, köper du Expansion Pack-prenumerationen så får du tillgång till alla retro-formaten på NSO. Har för mig den kostar 599:- för ett år (säljs inte månadsvis som den lägre tier:en), så det kostar runt 50 kronor per månad om du vill ha tillgång till allt. Den billigare prenumerationen har jag för mig kostar 28 kronor per månad men då får man inte tillgång till Nintendo 64, Gameboy Advance, Sega Master System.
Gillade Labo VR, visst var det lite skräp, men samtidigt det enda moderna VR-"headset" jag skulle klassa som rimligt prissatt med tanke på att få ids spela i VR i mer än typ en halvtimme i veckan, VR känns just som bara vettigt för simpla spel man lirar en liten stund. Jag orkade knappt ens spela 3DS med 3D-läget då det är jobbigt att spela länge med stereoskopisk djupbild, vanlig platt 2D-display är och förblir det enda rimliga när det kommer till komfort.
Finns ju några få entusiaster som spelar VR mycket och kan tänka sig betala 10.000 för ett headset, men känns inte som en rimlig målgrupp för ett företag som Nintendo att satsa på, de ska nog koncentrera sig mestadels på breda produkter som har lättillgängliga priser.
Tack! Det känns som att systemet främst är byggt för dueller och är riktigt starkt i grunden där men inte helt anpassat för 1vX. Senare i spelet så blir det även lite väl enkelt att utnyttja striderna till sin fördel (master strikes/clinch) och där hade jag velat se mer djup. Däremot så kommer jag att ha svårt att gå tillbaka till ett mer "traditionellt" system som är vanliga i andra spel.
Medhåll där.
I grunden tycker jag fäktningen är rätt bra då det inte bara är hjärndött knapphamrande som i jämförbara actionsrollspel i förstapersonsvy, "Skyrim". Tycker det kan vara ganska kul att fäktas i KCD också när man börjar få in snärten i systemet. Men som du säger så funkar det inte speciellt bra att skifta mellan flera motståndare. Det är bångstyrigt och krångligt på ett negativt sätt. 1v1 gillar jag dock systemet hyfsat.
Men inte lika gott! Samt att mina organ är alla i prima skick
Du känner alltså inte till att Trocadero utvinns från toalettskålsvatten med Duck i.
Har spelet någon funktion att flytta savegamen mellan konsolerna? Tänker som Witcher 3 fick? Är nice att kunna spela på Xbox och sen bara köra på Switch bärbart.
Verkar tyvärr inte finnas, har i alla fall inte sett något sånt i menyerna