Inlägg av ActualAir

Väldigt mycket Valve över en sån approach. Ba'a *BAM* här kommer Orange Box 2.0, med Half-life 3, Portal 3 och TF3.

Kan man skriva en recension av två spel man bara spelat till hälften? Kanske inte – men en liten krönika kan man alltid skriva.

Den 4 februari släpptes Kingdom Come: Deliverance 2, och jag föll direkt in i ledet av spelare som hyllade det som ett mästerverk. Storyn, det visuella, de genomarbetade rollspelselementen – och, även om det är lite klonkigt, det tillfredsställande stridssystemet. När jag efter 20 timmars spelande förlorade alla mina sparfiler fanns det inte ens på kartan att ge upp. Det här ville jag uppleva, på det igen.

Sällan har jag blivit så förtjust i hur en berättelse har berättats i ett spel. När en kollega frågade vad det kunde jämföras med var Red Dead Redemption 2 det enda som kändes rättvist. Visst, KCD2 har inte Rockstars extrema polish – jag tvivlar på att hästarnas testiklar krymper i kylan som i RDR2 (även om jag inte har kollat …). Men det väger spelet upp med betydligt mer tillfredsställande strider och en bättre rollspelskänsla (trots de båda protagonisternas påtagliga träighet).

Timmarna flög förbi. Fan, vad bra det var.

Halvvägs in hände dock det som hänt så många gånger förr …

<Uppladdad bildlänk>

Jag är svag. Oavsett om det gäller att betala för att få ett spel en vecka i förväg eller att hålla disciplinen nog att avsluta ett innan jag börjar på nästa.

"Ska bara testa lite."

Jag startade Avowed. Nästan direkt insåg jag att det inte var på samma nivå som spelet jag kom ifrån. Visst, jag älskar fantasy, episka vyer och sagolika landskap. Men det råder ingen tvekan om att KCD2 är det bättre spelet. Storyn, spelmekaniken, djupet i rollspelselementen nästan allt gör det överlägset. Avowed har däremot en fantastisk setting, en etablerad och lysande värld. Jag vet inte riktigt vilket svenskt ord jag vill använda. När jag googlar på synonymer till "setting" så får jag fram: miljö, omgivning, tonsättning, inramning, läge och bakgrund. Ja, det är det jag menar.

Snabbt blev jag påmind om en sak: Dialoger som fungerar bra i textbaserade spel som Baldur’s Gate eller Pathfinder kan kännas betydligt mer stela när de röstskådespelas. Avowed haltar på den punkten. Här har även KCD2 sina brister, men där känns dialogen ändå naturligare – som om röstskådespelarna faktiskt befunnit sig i samma rum när de spelade in (åtminstone ibland). I Avowed känns det mer som att separata inspelningar klippts ihop utan att ta hänsyn till rytm och dynamik.

Vid det här laget förstår ni nog vart det här är på väg. Jag står vid ett vägskäl. Halvvägs in i båda spelen inser jag att om jag inte återgår till KCD2 nu, så är risken stor att jag aldrig avslutar det. Den första förälskelsen har lagt sig, och nu återstår två spel jag har ett bra grepp om – där jag vet vad jag får.

Och här kommer den centrala frågan:

Hur viktig är settingen?

För mig visade den sig vara viktigare än jag trodde. Är den allt? Nej, men den är tillräckligt viktig för att jag borde väga in den mer när jag väljer spel. Trots att Avowed objektivt är ett sämre spel, är det just settingen som gör att jag kommer spela vidare på det – trots att jag vet vad det riskerar att innebära. Jag vet att en genomspelning av KCD2 kommer göra ett djupare avtryck i min spelkatalog än Avowed, men trots det så kan ja inte förmå mig att byta tillbaka.

Hade det varit annorlunda om jag börjat med Avowed och sedan ”vänstrat” med KCD2? Kanske. Men jag tror faktiskt inte det.

Insikten jag tar med mig är att det är lätt att jaga fullpottare när man letar nya spel. Men när en stabil 3,5–4/5 som Avowed lyckas konkurrera ut en solklar 5:a som KCD2, då måste iaf jag omvärdera mina prioriteringar.

Älskar min Steam Deck men Final Fantasy VII Rebirth ska givetvis spelas på en stor jävla TV 👍

Ingen pistol till den? Varför ens spela då?

Låter som ett rimligt antagande. Kan såklart vara olika bra optimerat men funka lär det göra.

Mata inte trollen, gott folk.

Själv ser jag verkligen fram emot att äntligen få sätta tänderna i Rebirth - sålde PS5an för ett år sen då i princip alla släpp under 2023 var i bedrövligt skick eller tvingade mig välja mellan bildspel och suddig sörja, så det har blivit lite väntan.

Det är dyrt att spela PC-spel. Bättre köpa en PS5 eller XBOX One X. Spelen är ändå optimerade för konsolerna. Sedan, om man ändå känner för att bränna 15.000 SEK för en Gaming-PC så måste man managera alla inställningar (på gott och ont) med alla förkortningar mellan himmel och jord. ORKA!

Fast samtidigt kan det vara kul att se om spel håller idag. Att spelet var fantastiskt när det släpptes, det håller nog de flesta med om. Även Leger tror jag bestämt.

Det jag inte riktigt håller med om är dock AI:n. Tycker fiendesoldaterna håller hög klass idag i jämförelse med vad vi ser idag. Sällan man ser fiender idag flankerar och faktiskt kommunicerar med varandra. Senaste jag fick den känslan var väl typ FEAR?

Jag tänker att man kan recensera spel för vad de är idag och samtidigt ta hänsyn till vad de var när de släpptes. Därav... jag är knappast blind för allt det Half-Life gör rätt och speciellt för sin tid... men det gör det inte automagiskt roligt att spela idag.

Personligen föredrar jag spel som känns tidlösa i dess design, eller som har så stark gameplaymässig design att övriga aspekter som daterad grafik och dylikt inte stör. Menar, tycker Tomb Raider till Saturn och PlayStation än idag är helt fantastiskt, något som senaste remastern verkligen understryker då den inte gör mycket mer än att visuellt fräscha upp spelet. För att få Half-Life att kännas fräscht igen krävs mycket mer än en visuell uppdatering.

Det är väl fantastiskt om Black Mesa rättar till felen som Half-Life dras med, men vad det har att göra med denna recension har jag lite svårt att se. Att Half-Life gjorde massa rätt FÖR SIN TID är ju inget jag överhuvudtaget ifrågasätter.