Inlägg av athaclena

Jag har drabbats av ett begär efter att spela Hidden Objects-spel. Oftast är de alldeles för dyra med tanke på att man spelar klart ett på några få timmar och omspelningsvärdet är ganska litet. Alltså testade jag att köpa mig ett FunPass på Gamehouse och det verkar fungera ganska bra. Jag hinner spela en hel del för mina 150 kronor. Tyvärr får det den bieffekten att jag går så in i spelandet att jag glömmer resten av världen för ett tag. Läsning och bloggande är några av de saker som har blivit lidande. Jag tar mig knappt tid att läsa bloggar och forumet har jag inte varit inne i på flera veckor. Man vill ju utnyttja sin spelbiljett till max.

Hidden Objects tycks vara ganska populärt, åtminstone verkar det så när man ser på mängden titlar som finns. De är av skiftande kvalitet och ofta är det tyvärr grafiken som är lite skraltig, något som är ganska illa med tanke på att spelen går ut på att kunna urskilja små detaljer i ett virrvarr av olika föremål. Nu blir grafiken bättre även på detta område och några av de nyare spelen är riktigt snygga.

Det verkar också bli allt vanligare att det finns en berättelse som får en framträdande plats, ofta med följden att man skall använda de föremål man hittar. Det tycker jag är okej om den inte tar fokus från det som jag tycker är det intressanta, nämligen att hitta prylarna.

Mitt idealspel har tydlig grafik, helst ritad sådan eftersom det ger ett trevligare utseende än fotografier och ofta faktiskt ser naturligare ut. Sedan vill jag att fokus skall ligga på att hitta föremål. Det skall finnas en lista på allt man ska hitta på varje skärm och alla föremål skall finnas med på listan från början och inte poppa upp efter hand som det blir plats. Jag vill inte ha bilder på det som skall hittas eller behöva plocka pusselbitar av föremål. Nej, en ordentlig skriven lista ska det vara. Det får inte förekomma några irriterande animationer varje gång man plockar upp något, det drar bara ner tempot. Minispel går väl an om det finns en möjlighet att hoppa över dem om de är tråkiga eller svåra.

Är spelet bra så gör det inget om det avviker från någon av dessa regler men naturligtvis finns massor av dåliga spel. Det är ju oundvikligt med den enorma mängd som ges ut. Det är tur att man kan provspela innan man bestämmer sig.

Några titlar jag gillat:

Mystery of Mortlake Mansion
Sherlock Holmes and the Hound of the Baskervilles
Unsolved Mystery Club
Midnight Mysteries
Mishap 1-2

#blogg

Jag har spelat om Half-Life 2 och den här gången tog jag först av mig Half-Lifeglasögonen vilket gjorde det till en bättre upplevelse. Jag stör mig visserligen på samma saker som sist, som följeslagarna och Gordons tigande som får Alyx att framstå som oerhört pladdrig men när jag inte förväntade mig den mörka, öde stämningen från ettan så var det lättare att ta till sig HL2 som det fantastiska spel det är. För det är det ju.

De är riktigt trevligt att få springa omkring i ljusa miljöer som omväxling och över huvud taget känns de mer varierade än i ettan. Den här gången tog jag mig igenom båda episoderna också och de var riktigt bra. Särskilt episod två var njutbar att spela. Det känns bara lite snopet med slutet, nu vill jag ha en avslutning på berättelsen.

Jag kan tänka mig att Half-Life 2 kommer att bli ett av mina sommarspel.

#blogg

För ett tag sedan var det någon någonstans som länkade till The history if the Soviet Union till Tetris-musiken. Jag klickade på länken och möttes av en väldigt enerverande melodi som var så fel! Jag blev gruvligt besviken men kom snabbt på förklaringen.

Min första (och enda) bekantskap med Tetris var på Commodore 64. Jag kunde sitta flera timmar i sträck och spela utan att störa mig på musiken. Tvärtom tyckte jag den var riktigt bra och satt ofta och nynnade med. Som tur var bodde jag ensam på den tiden. Sedan dess har jag försökt spela Tetris i flera inkarnationer men aldrig riktigt lyckats. Det är inte bara musiken som är fel utan även sådana saker som kontroller och annat som påverkar spelandet.

Jag lärde mig att när jag tryckte "ner" så föll blocket omedelbart på plats och nästa började falla. Det betydde att när man positionerat blocket rätt behövdes bara en snabb tryckning och man var klar för nästa. I de flesta andra versioner jag spelat betyder "ner" bara att man snabbar på fallhastigheten och det kan vara svårt att veta när blocket är på plats vilket leder till stor frustration.

Handlar det bara om det första mötet? Kan det vara så enkelt att det man lär sig först automatiskt blir rätt eller finns det sämre och bättre versioner? Om man väger in alla faktorer i ett spel så finns det naturligtvis sämre och bättre men hur stor roll spelar de för vilken vi föredrar. Personliga preferenser spelar naturligtvis en väldigt stor roll men hur mycket påverkas de av det första mötet? Medan du funderar tycker jag du skall lyssna på den enda rätta Tetris-musiken?

#blogg

Häromdagen fick jag syn på en bit skräp på golvet och hajade till då det var något bekant över formen. Sedan kom jag på var jag kände igen den ifrån och blev tvungen att ta detta suddiga foto med mobilen. Kan någon gissa vilket spel jag kom att tänka på?

#blogg

Det här spelet hamnade aldrig på önskelistan. Visserligen innehöll det vissa saker jag gillar, som till exempel smygande, men det fanns också saker som inte lät så lockande, som slagsmål. Men så reades det på Steam och jag blev lite sugen. Jag var tillräckligt nyfiken för att installera det direkt och jag hann inte mer än börja innan jag var fast. Det kan man kalla kärlek vid första ögonkastet.

Först blev jag dock lite förskräckt när jag insåg att man inte kan spara hur man vill men det visade sig att spelet autosparar ganska ofta och för det mesta räcker det att bara gå ut och in genom en dörr. Vissa kontrollproblem uppstod i början innan jag förstod hur det var tänkt och sedan hade jag inga problem under spelandet men vid några svåra manövrar fick jag ställa om kontrollerna. Sedan har vi det där med striderna. Jag måste erkänna att jag mest tryckte hysteriskt på tangenterna och hoppades på det bästa. Det fungerade oftast förvånansvärt bra. Ett problem med spel av den här typen är förstås att det blir många boss-strider och som jag nämnt tidigare är det inte min starka sida. Men inte ens dessa kändes som några oöverstigliga hinder. Visst blev det en del svordomar men jag lyckades ta mig igenom dem alla till slut. Så mina farhågor besannades inte.

Smygandet var det som lockade mig och det är en hel del av den varan. Men det finns annat också som gör Batman: Arkham Asylum till ett spel som är genuint roligt att spela. Skurkarna är precis så överdrivna, både otäcka och komiska, som en riktig Batman-skurk bör vara. Grafiken är tilltalande men tyvärr var spelets Detective mode så användbart att jag sällan såg omgivningen med normal blick vilket var lite synd. Jag var tvungen att stanna till ibland bara för att ta mig tid att insupa den mysiga miljön. För trots att det egentligen är ett ganska otäckt ställe, detta fängelse/mentalsjukhus så är det mysigt. Det har en viss atmosfär som gör det till en njutning att ta sig igenom de olika områdena och grafik, ljud och hela konceptet bidrar naturligtvis till denna.

Jag blev som besatt av att hitta alla hemligheter och gåtor och bestämde mig till slut för att spara en del till nästa spelomgång. För en sådan blir det med säkerhet, kanske till jul eftersom jag för sent kom på vilket bra julspel detta skulle vara.

#blogg

Största irritationsmomentet: Att Pc Gamers forum blev så trasig efter uppdateringen och att den ännu inte har blivit lagad helt.

Största katastrofen var när jag förlorade mamma i slutet på maj.

Bästa festen: Julbordet med jobbet som blev årets enda fest för mig.

Bästa boken: Player of Games av Iain M Banks

Största spelupplevelsen: Batman: Arkham Asylum gav en riktigt skön känsla och var roligt att spela. Bioshock nådde inte riktigt upp till samma nivå men det beror mest på det höga tempot. Stämningen var det inget fel på.

Största besvikelsen: StarCraft II

Roligaste samlarutgåvan: Det här blir lite svårt för jag gillar verkligen min BSG-box men jag tror nog att StarCraft II-lådan slår den ändå, trots att jag inte gillade själva spelet.

Roligaste träffen: Catahyas Pepparkaksträff. Bloggträffen på mässan och styrelsemötet i början på juli var också bra men tre dagar tillsammans med trevliga, roliga, fantasyintresserade människor gav lite mer än vad några timmar på ett stökigt kafé rimligtvis kan ge.

Årets Blä! Att jag har varit så väldigt trött.

Årets bästa: Förlovningen med sambon strax efter jul.

Året började tungt med mammas operation i januari och sedan fortsatte det på den vägen. Mammas sjukdom och död har kastat en skugga över hela året och kommer förmodligen fortsätta så långt framöver. Konstigt nog har jag trots det kunnat glädja mig åt saker under året. Jag har träffat trevliga människor, läst bra böcker, sett bra tv och faktiskt försökt må bra mitt i alla akutresor och sjukbesök, begravningar och all sorg. Och året avslutades fint med en förlovning.

#blogg

När jag kommit halvvägs genom Batman: Arkham Asylum så slog det mig att jag borde ha sparat det till julledigheten eftersom det skulle vara ett utmärkt julspel. Det händer att även vi som jobbar har en längre sammanhållen ledighet kring jul och om man inte har en massa barn och annat att ta hand om så ger det ju gott om tid att gräva ner sig i ett spel. Men vad kännetecknar då ett bra julspel?

Det handlar naturligtvis mycket om tycke och smak men jag tänker här redogöra för de kriterier jag fäster stor vikt vid. För det första skall det vara roligt att spela. Det kan låta som en självklarhet men alla spel är inte roliga trots att de är bra. Spelet bör vara engagerande på ett sätt som får mig att glömma tid och rum för några timmar. Spel som man har svårt att slita sig ifrån passar alldeles utmärkt att spela under en längre ledighet. Sedan passar det väldigt bra med mörka spel under den mörka årstiden eftersom man slipper alla reflexer och ljusfläckar som kan förstöra spelupplevelsen.

Spel som tar lång tid passar också bra men för mig är det viktigaste att det är roligt och går framåt så strategispel faller på att de ofta är lite för krävande. Rollspel är bra om de har bra flyt men krävs det alltför mycket strategiskt tänkande under striderna så blir det tråkigt eller frustrerande. Därför faller oftast äventyrsspel bort eftersom jag helt enkelt är för dålig. Ett bra FPS eller fartfyllt men lagom djupt RPG är det jag föredrar.

På min lista över julspel finns titlar som Thief, ovan nämnda Batman, Dragon Age och Splinter Cell. Av någon anledning passar smygarspel väldigt bra i vintermörkret. Nu funderar jag över om jag skall ägna ledigheten åt att försöka ta mig igenom Thief 1-3 eller kanske installera något av mina nya spel, Bioshock 2, Assassins Creed eller Dead Space. Det sista vet jag inte mycket om och det kanske är skit men man kan väl säga att jag fick det på köpet.

#blogg

Jag håller på att bli galen. På nätterna drömmer jag att jag irrar runt på en stor tågstation och försöker hitta rätt tåg och jag skojar inte när jag säger att jag vaknade snyftande i morse. På dagarna har jag ångest och ont i bröstet. Allt bara för att det snöar och jag skall ut och resa på fredag. Jag skall på styrelsemöte och pepparkaksträff med Catahya och det är något jag har sett fram emot länge men det är några faktorer som gör att jag oroar mig utöver den vanliga resstressen.

Vädret är en. Min sambo är en sådan där som spår olyckor och katastrofer så fort det snöar. Blir den två centimeter snö så är det omöjligt att ta sig någonstans och det är bara dårar och folk utan vett som åker någonstans, påstår han. Som den där gången jag fick gå tre kilometer med tunga matkassar i snöväder. Jag mötte grannen som var på väg till bingo så jag antar att han var en av de där dårarna som trotsar alla varningar. Jag har i viss mån vant mig vid att klara mig själv men ibland så behöver jag skjuts och av någon anledning blir det alltid oväder vid de tillfällena. Jag är övertygad om att det blir snöstorm natten till fredag.

Det där skulle inte vara ett problem om jag inte skulle åka så tidigt. Redan tio i sju går bussen från stationen så jag kan inte ta skolbussen. Skulle det snöa lite så är det ingen som har hunnit skrapa vägen så tidigt. Dessutom oroar jag mig för att jag skall försova mig. Jag planerar att låna sambons mobil som en reserv om vi skulle få strömavbrott, något som är vanligt här ute så här års. Det är dock tveksamt om jag får låna den med tanke på min historia med mobiler.

Åtminstone en stressfaktor har försvunnit. Vi får två nycklar till lokalerna vi hyr och jag har bara hand om den ena så skulle jag inte komma fram betyder det inte att alla får övernatta i parken. Det är dock en liten tröst om jag själv missar träffen.

När blev jag en sådan som oroar sig för allting?

#blogg

Jag har betydligt fler än tio favoritspel och det är svårt att rangordna dem, därför har årets topp 100 orsakat en del vånda. Vilka skall jag välja bort. Jag tänkte att om man nu har 20 spel som man älskar så kanske de kan få turas om att vara med på listan, men så har vi de där titlarna som bara inte går att stryka och de blir fler allteftersom åren går. Förra året såg listan ut så här. Här följer årets lista.

StarCraft är helt omöjligt för mig att plocka bort. Det är min första kärlek och jag spelade nyligen om det och hade lika roligt för tionde gången som den första.

Deus Ex är en annan sådan där gammal förälskelse som bara växer för varje genomspelning. Det var ett tag sedan nu. Kanske dags igen?

Planescape: Torment är ett spel som har något alldeles svårdefinierbart extra som gör att det alltid kommer att platsa på min lista, trots att jag bara spelat det en gång.

Thief är också en svårstruken favorit. Jag kan inte riktigt bestämma om ettan eller tvåan är bäst och jag har inte plats med båda. Den här gången blev det ettan.

The Curse of Monkey Island borde egentligen ha varit Grim Fandango istället men jag glömde faktiskt bort det sistnämnda när jag satt och scrollade mig igenom listan. Skäms på mig.

No One Lives Forever är full av humor och den där speciella stämningen jag alltid talar om. Dessutom behövdes det lite action på listan.

Psychonaut är nog det spel jag längtar mest efter att spela igen och jag kan inte få det att starta.

American McGee's Alice höll väl för en omspelning trots att vissa delar av ljudet föll bort.

Så har vi kommit till nykomlingarna på listan.

Dragon Age är nog det första spel som fängslade mig så mycket att jag satte mig och spelade det en gång till direkt efter att jag avslutat det.

Portal är en ny kärlek som redan har gått några omgångar och kommer att spelas många gånger till. Jag vill ha mer!

De spel som saknas det här året är Half-Life och System Shock 2. Jag tycker egentligen inte att de är sämre än något av dem på listan (utom möjligen Starcraft som toppar allt) men några måste bort för att ge plats på nya. Jag känner dock på mig att de inte är borta för gott. Om någon vill se alla mina favoriter så finns listan här.

#blogg

Jag hör till dem som har väntat i tolv år på det här spelet. Jag hör faktiskt till dem som förbeställde samlarutgåvan. StarCraft var det första pc-spel jag tog till mitt hjärta och jag var väldigt försiktig med att hoppas för mycket på tvåan. Det var nog tur.

Berättelsen tar vid efter expasionen Brood War. Dominion, med kejsare Arcturus Mengsk i spetsen, styr över människorna med järnhand och propaganda. Jim Raynor, hjälten från första spelet, har blivit en frihetskämpe som gör sitt bästa för att avslöja Mengsk som den skurk han är. Naturligtvis har kejsaren motmedel, bland annat i form av "nyhets"-sändningar där Raynor utmålas som en förrädare. Efter några års lugn på zerg-fronten börjar dock Kerrigan röra på sig igen och berättelsen tar en ny vändning.

Handlingen är ingalunda originell men nu behöver den ju inte nödvändigtvis vara det för att vara medryckande. Tyvärr är den inte särskilt medryckande heller. För det första tar den något som inte var något och gör något stort av det, nämligen romansen mellan Raynor och Kerrigan som det egentligen inte hann bli något med i ettan. I StarCraft II får den på sätt och vis en central roll vilket känns lite konstigt. Förutom genom spelade uppdrag får man handlingen berättad dels genom nyhetssändningarna från Dominion, dels genom att som Jim Raynor gå runt på skeppet och tala med sina vänner och medhjälpare. I Starcraft II kan man nämligen mellan uppdragen promenera runt på sitt skepp och prata med folk, hyra in mer folk, forska och titta på "nyheterna". Att forskningen sker på skeppet är riktigt bra och ganska logiskt eftersom det du en gång har forskat fram följer med i hela spelet, till skillnad från i ettan där du var tvungen att forska fram samma saker under uppdrag efter uppdrag. Det är också tur med tanke på att spelet är väldigt hektiskt och det är svårt att hinna med så mycket när man väl är ute på uppdrag.

Hektiskt, ja. Där har vi det andra problemet med spelet. Nästan alla uppdrag är på tid. Du kämpar mot klockan på ett eller annat sätt oavsett om du skall försvara basen eller hämta upp något. Det gör att det ges väldigt lite tid till basbyggande och utforskande, vilket i sin tur leder till att det kan bli svårt att klara alla mål i ett uppdrag. Detta kan i och för sig vara positivt eftersom det ger omspelningsvärde. Något som också systemet med achievements ökar på om man nu bryr sig om sådant. Gillar man snabba strider med små resurser är allt detta inget negativt. Själv tycker jag om att bygga en stor bas och stärka mitt försvar för att sedan i lugn och ro ge mig ut på kartan och utsforska varje vrå. Det kunde jag dock glömma. Faktum är att det ibland tog några uppdrag innan jag kom på att jag fått tillgång till nya byggnader och enheter eftersom jag kämpade så för att överleva. Det hade varit bra om uppdragen varit lite mer varierade. Nu går svårighetsgraden att ställa in allt ifrån casual till brutal men det ändrar inte uppdragsformen, i alla fall inte på de nivåer jag spelade, normal och hard.

Grafiken är naturligtvis uppdaterad sedan StarCraft men har blivit något otydligare, åtminstone i byggläget. Jag kom på mig några gånger med att bygga eller träna fel enheter eftersom jag inte kunde se skillnade på dem. Det går att känna igen mycket men en del har gjorts om och det har kommit en hel del nytt. Som tidigare finns det vissa vapen jag inte fann någon som helst användning för efter de inledande uppdragen men jag tror det är något av en smaksak vilken taktik man använder. Det känns hur som helst väldigt mycket som StarCraft och det är ju bra. Ljudet förstärker denna känsla.

Filmsekvenserna är betydligt mer frekventa än i tidigare Blizzard-spel, något som också gör att de saknar den där wow-faktorn som får en att spela om spelet bara för att kunna se filmerna. Jag stör mig dessutom väldigt mycket på en del i designen. Till exempel ser Raynor helt fel ut med enorma muskler vilket inte alls stämmer med den bild jag har av honom från ettan. Han kan förstås ha tränat sedan dess men i stort sett alla utom forskarna ser ut på det viset. Sedan har vi Kerrigans utväxta Stilettklackar. Hon skall ju föreställa ett evolutionärt underverk, det bästa av det bästa från två raser. Kunde man inte tänka sig att hon skulle utvecklat något mer praktiskt än stilettklackar? Nåja, det är ju småsaker som inte egentligen påverkar spelet men jag är lite besviken och därför gnällig.

Kontrollerna är i alla fall de de rätta StarCraft/Warcraft-kontrollerna vilket gör att det är ganska lätt att sätta igång att spela. Det är tur för den medföljande manualen är inte mycket att ha. Förutom bakgrund och historia inne håller den de vanliga installationsanvisningarna och inte mycket mer. Online-manualen innehåller tyvärr inte mer än den tryckta. Det finns en tutorial som man kan gå igenom innan man börjar spela och det poppar dessutom upp tips efterhand som nya företeelser införs men de känns inte tillräckliga. Vissa tips är dessutom lite otydliga och på grund av tempot ges det inte mycket utrymme att prova sig fram. Det blir många laddningar.

Trots att jag inte är helt nöjd så är det ändå StarCraft. Det som drar ner betyget är tempot och den föga engagerande handlingen. Jag får hoppas på de kommande Zerg- och Protoss-kampanjerna och kanske framtida expansioner. Nu tänker jag spela om ettan.

#blogg

Jag har säkert sagt det förut men när det gäller sömn är jag som en tonåring. Jag kan sova hur länge som helst. Jag bestämde mig innan semestern att den första veckan skulle jag bara sova, så länge det var skönt tills jag kände mig utvilad. Faktum var att hela semestern lät jag kroppen styra sömnen.

Det innebär att jag gick och lade mig mellan två och fyra på natten/morgonen och sov för det mesta till närmare två på eftermiddagen. Ca tio timmar per natt blev det och vet ni vad? Det var jätteskönt. Jag blev aldrig trött, tung i huvudet eller mosig. Faktum är att det var första gången på ett år som jag kände mig pigg under dagen eller den vakna tiden på dygnet om man så önskar. Jag kunde läsa flera timmar i sträck utan att ögonen föll ihop och jag blev tvungen att lägga mig och sova.

Jag är inte stolt över mina sovvanor men jag skäms verkligen inte heller. Skämmas borde alla morgonpigga idioter som ser ner på mig för att jag är morgontrött och inte passar in i det "normala". Bara så ni vet.

#blogg

Jag har visserligen inte provat att installera det än men nog är det en fin utgåva?

#blogg

Jag hade inga vänner som ung så jag brukade släpa med mig mamma när jag ville gå på bio. Alltså följde mamma med och såg Top Gun. Det var hon och jag omgivna av en massa unga killar i biosalongen. Vid ett tillfälle i filmen, när de flyger omkring och letar efter fienden, så säger en av piloterna något som översattes med: "De är i närheten, jag känner det. Jag har fjong." Varpå mamma alldeles för högt frågar: "Vad är fjong för något?" "Jag förklarar sen", väste jag.

Medan vi väntade på vagnen hem lyckades jag med många omskrivningar slutligen förklara för mamma vad "fjong" är för något. Jag frågade henne vad hon hade trott det betydde och hon svarade: "Jag vet inte, men jag tänkte på Filifjonkan."

När jag såg om filmen på tv flera år senare hade det fått en annan, grövre översättning.

#blogg

I söndags kväll dog min mamma. Torsdag-fredag var jag ner till henne och redan då kunde vi se en tydlig försämring. Det var länge sedan hon kunde prata eller öppna ögonen och i torsdags slutade hon äta. Då förstod vi att slutet var nära. Jag höll hennes hand några timmar .

Mamma fanns alltid där för mig. Hon försvarade mig när jag behövde försvaras, skyddade mig när jag behövde beskydd och hjälpte mig på alla sätt när jag behövde hjälp. Jag berättade allt för henne, dåligt som bra, och vände mig ofta till henne när jag undrade över något. Det kunde vara allt från de djupaste frågorna till hur länge potatis ska koka. Det var med henne jag gick på bio och senare även på opera och balett. Vi lagade mat tillsammans och tog timslånga promenader då vi pratade och pratade. Under senare år började jag tänka på att hon inte alltid skulle finnas hos mig, men jag trodde vi hade mer tid.

Mamma blev 68 år. Hon gick i pension, lyckades få en eftertraktad lägenhet och skaffade sig en efterlängtad hund. Hon ärvde lite pengar efter morfar så att hon kunde få ett drägligt liv. Då gick hon och blev sjuk och det gör mig så arg och ledsen. Strax före jul fick vi reda på att hon var dålig men det dröjde till efter nyår innan de kom på att det var en elakartad hjärntumör. Hon fick tid för operation den 15 januari och jag åkte ner till Göteborg för att tillbringa en vecka med henne. Efter operationen var hon trött och det gick inte riktigt att samtala med henne. Hon mådde bättre än på länge men all kraft och initiativförmåga var borta. Det var nästan så att man fick säga åt henne att lägga sig ner när hon blev trött. Hon svarade på frågor men det kändes inte riktigt som om hon var närvarande. Redan då förstod vi att hon aldrig skulle bli riktigt bra igen.

Den sista gången jag riktigt samtalade med mamma var i september när jag var nere på Bokmässan. Redan då var hon väldigt trött men ingen fattade att hon var sjuk. Det känns som om det är så mycket som har blivit osagt. Det finns så många frågor jag vill ställa till henne och nu är det för sent. Jag hade hoppats att vi med min förbättrade ekonomi skulle kunna gå på operan. Det är något vi brukade göra men som ekonomisk kris satte stopp för. Det finns böcker jag ville att hon skulle läsa och filmer jag ville se tillsammans med henne.

Jag känner mig förvånansvärt lugn och samlad, kanske beroende på att jag har sörjt sedan januari och nu närmast känner lättnad. Hennes sista veckor var stillsamma, hon verkade varken känna smärta eller ångest. Sorgen finns där och den är djup men inte lika uppslitande som medan vi gick och väntade på slutet. Väntan är värst men jag väntar fortfarande på att sorgen skall drabba mig.

#blogg

Jag är ingen van RTS-spelare. Det är få spel jag spelat och ännu färre jag tycker om. Ändå blev jag intresserad när jag läste om Homeworld och när det kom ut blev det ett köp. Det ångrar jag inte.

Homeworld är ett fängslande spel. Det var vackert när det kom och med mina mått mätt är det det fortfarande. Det är fullt av atmosfär, musiken är stämningsskapande och på sina ställen helt underbar. Inte bara musiken utan även ljudet i övrigt är väldigt bra och jag älskar rösterna och radioknastret och allt. Berättelsen är kanske inte unik men ändå gripande och hjälper till att föra spelaren framåt mot målet. Man bryr sig om vad som händer.

Dessutom är spelet upplagt på ett sätt som för mig var helt nytt. Även om det är uppdelat i uppdrag som delas in av hyperrymdshopp så börjar man inte varje uppdrag från noll. Man har med sig sina forskningresultat och enheter från från uppdrag till uppdrag så det gäller att förvalta resurserna väl. Om du måste göra slut på alla dina skepp för att rädda moderskeppet innan du hoppar vidare så blir det riktigt svårt under nästa uppdrag eftersom du inte har någonting med dig och det finns begränsat med resurser i varje system. Detta gör spelet svårt men också väldigt intressant och realistiskt till skillnad från en del andra RTS.

Om jag skall klaga på något så är det i så fall att spelet är ganska kort. Sexton uppdrag, varav två väldigt korta, är allt som bjuds. Det kändes lite snopet efter StarCrafts trettio. Å andra sidan kan man spela det om och om igen så det gav en del för pengarna ändå. Jag känner att det snart är dags för en omspelning som förberedelse för Homeworld 2 som ännu står ospelat i hyllan.

Och nu lite musik.

#blogg

I onsdags köpte jag det här:

Det fick mig att fundera på det här med samlarutgåvor. I just den här fick man med en tygkarta och ett smycke. Trycket på kartan var inget vidare och det kanske kan ses om att man fick mest krafs, men det följde ändå med något extra.

Det är en viss skillnad mot det här:

Där det exklusiva bestod i två lappar med koder till nedladdningsbart material plus en skiva med bonusmaterial. Fodralet var ett vanligt dvd-fodral, visserligen instoppat i ett av papper, men ändå. Även om jag litade på att det speciella samlarutgåvematerialet inte släpps till alla så spelar det ingen roll i dessa nedladdningstider. Det finns snart tillgängligt för alla ändå, på ett eller annat sätt.

Då känns den här gamla standardutgåvan mer exklusiv för den hade i alla fallen tjock spiralbunden manual:

Nu verkar StarCraft II få en riktigt maffig samlarutgåva där det faktiskt förljer med lite prylar, men jag tror det när jag ser det. Men varför i hela världen skickas det med nedladdningsmaterial till andra spel?

#blogg

Jag har inte glömt bloggen, jag har inte slutat blogga, jag är bara väldigt, väldigt trött. Medan vi väntar på att jag skall få tillbaka orken och skriva färdigt de där inläggen som just nu bara simmar runt i hjärnan som en samling lösryckta tankar och idéer så kommer här några favoritklipp ur några favoritserier.

Först den berömda blå stenen från Galveston.

Sedan en liten snutt ur det absolut bästa avsnittet av Smash.

Och eftersom jag inte kan hitta mitt favoritavsnitt från den här filmen så kommer här titelsången. Morons from Outer Space.

#blogg

Kommer ni ihåg den där reklamen för nya Posten? Den med en gnällig gubbe som blev väldigt fundersam över att han måste hämta ut sitt paket på ICA. Meningen var att vi skulle skratta och tycka att vad dum han är som inte fattar att det blir mycket bättre så. Jag brukade i stället hånskratta åt reklammakarna. Vad dumma de är som inte tar reda på lite fakta först. Gubben bodde helt uppenbart på landet och på den tiden hade vi lantbrevbärare som levererade paketen vid dörren. På vilket sätt skulle det bli bättre att behöva ta sig till ICA för att hämta ut paketet?

Samma irritation kan jag känna över 3-reklamen som visas nu, den där det kommer hem till folk och slår bort telefonjack. Här hos oss, åtta kilometer från Munkedal, fungerar inte mobilen om man inte står exakt 1,5 meter i 20 graders vinkel från ytterdörren, och då bara under gynnsamma väderförhållanden. Eller, det är inte riktigt sant, för med nya 3-mobil kan jag faktiskt sitta i soffan och prata, ibland, under gynnsamma väderförhållanden. Att skaffa mobilt bredband är inte att tänka på. Trots detta så har vi under senare tid övervägt att faktiskt säga upp telefonen. Det är nämligen så att under större delen av det senare året har får fasta telefon inte fungerat annat än under gynnsamma väderförhållanden, om ens då.

Det börjar med att det knastrar av och till. Så småningom är endast till och då brukar vi ringa och felanmäla. Vilket är en historia för sig med tanke på att mobilen inte fungerar här ute. Har vi tur så hittar de ett fel. Har vi ännu större tur så håller lagningen i en månad. En gång hittade de inget fel och knastrandet tilltog stadigt. Efter ett tag kunde vi inte tala i telefon eftersom det var omöjligt att höra den man försökte tala med. Sedan dog telefonen helt. Men det tog ytterligare några veckor och att grannarna också fick fel innan de tog tag i problemet och faktiskt hittade felet. Sådär är det ofta. Vi felanmäler och får snällt vänta tills grannarna också drabbas. De försöker ofta få det till att det på något sätt är vårt fel. Det är det aldrig.

Idag kom de och lagade för tredje gången i år. Teknikern var upp i stolpen och kunde berätta att ledningen nästan hade ärgat av. Och det var bara i den stolpen han var upp. Hur många fler nästan-brott på ledningarna finns det som bara väntar på att vi skall slappna av och börja njuta?

Alltså betalar vi några tusen kronor om året för en tjänst som nästan aldrig fungerar. Var det inte för att ADSL är vår enda möjlighet till bredband så skulle jag faktiskt säga upp telefonen. Mobilen fungerar inte sämre än den vanliga telefonen och de få samtal jag ringer kan jag göra 1,5 meter från ytterdörren.

#blogg

Jag har haft anledning att titt in på Facebook på senaste tiden men då jag inte är särskilt aktiv där och eftersom det har skett en del förändringar på senare tid så har jag svårt att hitta på sidan. Alltså satte jag mig att klicka runt och då hittade jag några gamla tester jag gjorde någon gång i början när jag faktiskt tyckte Facebook var kul.

What's Your Mental Age?
Twentysomething

How Will You Die?
Peacefully In Your Sleep

What's Your Secret Talent?
Reading People's Minds

What's Your Addiction?
Sleep Junkie

What's Your Top Emotion?
Angry

What's Wrong With You?
Frightening to Small Children

The eSPIN Personality Test
The Thinker

What's Your Sense of Humor?
Witty

Det är ganska komiskt men de definierar mig ganska bra. Tyvärr, kanske jag borde säga.

#blogg

Strax efter att jag publicerat min spellista så kom jag på några titlar till. De nya titlarna står i fetstil.

American McGee's Alice
Auf wiedersehen Monty Mole (ZX Spectrum)
Baldur's Gate
Bombuzal (C64)
Deus Ex
Dragon Age
Dungeon Keeper
Grim Fandango
Gunship (C64)
Half-Life
Head over Heels (ZX Spectrum)
Heroes of Might & Magic III
Highway Encounter (ZX Spectrum)
Homeworld
Impossible Mission (C64)
Monkey Island 1-3
Paradroid (C64)
Planescape: Torment
Plants Vs Zombies
Portal
Psychonauts
Ranarama (C64)
Starcraft
Starquake (ZX Spectrum)
System Shock 2
Tetris (C64)
The Operative: No One Lives Forever
No One Lives Forever 2
The Sentinel (C64)
Thief: The Dark Project
Thief II: the metal age
Toonstruck
Zork
Zork 2

#blogg