Inlägg av Bukload

Avklarat:
Super Street Fighter 4

Påbörjade:
Dead Space 2
God of War 2
Crash Bandicoot 2

Påbörjade:

Super Street Fighter 4
Dead Space 2
Tomb Raider Anniversary

Sömnlösa nätter kan börja!

Det är ju skittufft att spela det med svenskt tal! Hur ofta får man annars höra andra världskrigs-utomjordingar snacka svenska?

Nu är det beställt.
Hoppas ni är nöjda nu!

Jag har haft en ohälsosam besatthet av Resident Evil den senaste veckan. Har snart lirat igenom alla spel i serien, från ettan till femman, och upplevelsen har fått mig att fundera över en sak – tv-spel är jävligt sexistiska.

När jag skriver recensioner brukar jag hålla mig borta från ämnet för att om jag ska ta upp det blir jag tvungen att gå igenom hela tankegången för att få fram min poäng. Från början tyckte jag att sexismen i spel fick gå för att jag anser att hela samhället och populärkulturen är sexistisk och kvinnoförtryckande och om nu spelen reflekterar detta är det inte spelens fel, det är systemet. Den utläggningen funkar inte för mig längre.

Du har spel som Ninja Gaiden, som tar sin kvinnosyn till en parodinivå, vilket är försvaret?

Det är bara män som skrattar åt det. Vad är poängen med det utöver att tilltala till den manliga erektionen?

Och när vi är inne på erektion, du kan lika gärna lyssna på vad jag lyssnar på när jag skriver det här.

Tillbaka till Resident Evil, jag tyckte om presentationen av Sheva här, hon var lika sexualiserad som muskelblocket Chris. Jag tycker om att det är lika, och just Shevas presentation blev inte ens rasistisk. Tills jag låste upp den här kostymen vill säga.

Jag säger inte att dessa två japanska spel ska bevisa att alla spel är sexistiska, men det är exempel och även om inte alla spel är lika skyldiga är det utbrett. Tänk själv nu för en stund, vilket spel har en presentation av kvinnliga karaktärer som är utan anspelningar på sex?

Heavy Rain, detta fantastiska men ack så oslipade spel, är skyldig. Av tre huvudpersoner är en kvinna, som presenteras för oss klädd i linne och trosor, duschar framför oss och blir sen anfallen av maskerade män som misshandlar henne. Hennes roll i spelet går ut på att plåstra om tönten Ethan och sen ligga med honom. Hennes updrag utöver dessa två handlar om att bli drogad och fastspänd samt att ta av sig kläder framför en gubbe. Det är omöjligt att det bara är jag som ser en systematisk kräkning och en underton av sadism. Det är med flit jag tar karaktären ifrån sitt sammanhang här, (för att vi kan säga att hela Heavy Rain handlar om att samtliga personer i det kränks och misshandlas) för min poäng är att bortse från hela handlingen, kolla på på kvinnliga karaktärer och hur de presenteras.

Men innan vi svartmålar in oss får vi ta ett steg tillbaka och betrakta populärkulturen som styr vår underhållning. Popkulturen handlar om sex, ytlighet, mode, eskapism, utseendefixering och kändisdyrkan. I jämförelse är de små tvivelaktigheterna i spelen jag nämner tama oskyldigheter.
Det här är vad generationen äter i sig:

Firandet av att dricka hela dagarna.
Här, skölj ner det med det här:

(och lyssna på de samtidigt för en roligare upplevelse)

Makthavare av alla de slag i den äldre generationen kan inte göra något annat än att gnugga händer och njuta av att ungdomen, dess ärkefiende, inte är intresserade av något annat än att dricka, konsumera och filosofera om kändiskultur. Det finns ingen revolutionsanda, ingen revolt.

Vi kan säga att det vi ser är en reaktion på den osexiga feminismen på 90-talet, på den introverta och tänkande new age-rörelsen och galna konspirationsteorier, vilket har lämnat oss med en kultur som hyllar det extroverta, det ytliga och otänkande, den materiella världens seger över den spirituella och kapitalismens otyglade influens.

Det jag vill att du gör är att du tänker över hur din hjärna agerar. Du har låtit den logiska och materiella vänsterhalvan styra dig för länge. Släpp in den högra. Börja tänk ologisk, känslomässigt. Den vänstra, inom spiritualismen, är den manliga. Den högra den kvinnliga. Se på dina spel ur en kvinnlig synvinkel, och fundera på varför saker och ting ser ut som dom gör. Helvete, låt fantasin börja spruta, kreativiteten stagnerar om du ser världen logiskt.

#blogg

Det låter onekligen så, tråkigt nog. Den här teorin jag har om att datorberoende inte finns grundar jag enbart på vad jag läst och vad jag har sett, men det som du berättar om verkar vara något som verkligen låter som ett beroende av datorn.

Om vi däremot tar ett steg tillbaka nu och diskuterar det datorberoende som så många föräldrar ringer Bris om eller artiklarna i tidningar tar upp tror jag att det ofta, inte alltid, men ofta handlar om något annat än just datorberoende - det är en social osäkerhet som gör datorn så attraktiv. Det är inte så mycket en sug till just datorn, utan en flykt från allt som är verkligt.

Jag mail-intervjuade Folkhälsoinstitutet för kanske ett år sen där taleskvinnan meddelande att det inte finns någon diagnos för datorberoende än. Det, kopplat med mina visserligen avhoppade psykologikurser, skapar teorin att beroendet enbart är ett syndrom av någon annan sjukdom.

Problemet är att ditt exempel inte ger särskilt mycket vatten till kvarnen, det rent av motbevisar den, vilket gör det hela så mycket mer intressant.

För att komma tillbaka till ämnet...

Jag tror inte det finns något som heter datorberoende, utan bara depression, och killen du nämner känns som ett bra exempel på det. Killen mår skit och det enda han upptäckt som gör att han slipper tänka på att han mår skit är datorspel.

Huvudet på spiken. Du pausar din depression, den blir inte bättre, men den blir inte sämre heller. Jag tror att det finns andra personer som fullständigt kör ner sig i böcker eller TV istället för datorn, men det finns inget som kallas "bokberoende" i media.

Min teori har dock ett problem: om det nu inte finns något datorberoende, bara psykiska sjukdomar som skapar onormalt mycket datoranvändande, kan vi inte säga samma sak om alla som är beroende av knark?

Civ IV är fantastiskt, men det tar ett tag som oinvigd att hänga med precis som du säger. Börja bara lira det på lättaste och testa dig runt, det är avancerat men ingen kvantfysik direkt.

På konsol kan du prova Civ Revolution, en fruktansvärt nedbantad barnversion originalet. Du kan alltid prova det först, och om sen jobba upp dig till PC-upplagan.

Träffade Måns första gången av ren slump. Måns hade just blivit itvingad lugnande och hans huvud hängde tungt och pratet var långsamt, sluddrigt. Måns var 23 år, hade två pojkar, en på ett och ett halvt, den andra på tre år, som han levde med tillsammans med hans sambo. Måns hade sen ett år tillbaka jobbat i Norge som chaufför på vardagarna och sedan åkt tillbaka till Sverige under helgerna.
Vi kan säga att det hela började gå snett när han förlorade jobbet.
Helt plötsligt var han hemma hela dagarna och såg vad hans sambo sysslade med. Hon säger att hon bara ska träffa några vänner, men hon sminkar sig för mycket, har för fina kläder på sig, för att Måns ska känna att det verkar logiskt. Han följer efter henne en eftermiddag och ser att han träffar en annan kille. Så Måns går fram till dem och ber killen att sätta sig i bilen med honom. Måns ville aldrig riktigt säga exakt vad han gjorde mot killen den eftermiddagen, mer än det slutade med att polisen hämtade honom.
Trots allt så fortsatte Måns att leva med sin sambo, tills han en dag såg att hon upprepade beteendet. Måns kollar telefonräkningarna, hittar ett nummer som hon ringer lite väl ofta, tar reda på vilket hus det hör till, tar bilen dit men när han sitter utanför slår det honom. Det här är inte normalt.
Måns skriver in sig på en öppen psykiatrisk avledning samma dag, där sjuksystrarna ger honom lugnande varje morgon och kväll för att han inte ska bli våldsam, för att han inte ska kunna tänka, för att han inte ska kunna känna.
Till mig säger han att han bara ville ha en hel familj. Han älskar henne och han vet att hon inte älskar honom men han vill att familjen ska vara komplett. Han är rädd för att hans barn ska växa upp utan honom, att hans söner inte ska tycka om honom, att deras mor ska hitta en ny far till dem, att han ska bli bortglömd. Att han ska bli hatad, precis som han hatar sin far.

Det finns ingen moralkaka här, inget budskap utöver en beskrivelse av de många konstiga saker människor gör för att vinna kärlek.

Psykiatrins lösning på Måns var att fortsätta ge honom lugnande tills han fick prata med en läkare tre dagar efter det att han skrev in sig. Sista gången jag ser honom hänger han fortfarande med huvudet och säger att han vill komma ut för hans problem är där ute, inte här inne. Men han hade fel, hans problem var inne i huvudet.

#blogg

Jag hade tänkt att visa en liten personlig historia om maktbegär och naivitet som jag skrev för ett år sen, men blev bortglömd bland alla andra utkast i doc-mappen.

Det hela började hösten 2008. Jag hade fått för mig att börja skriva nyheter till FZ efter att i cirka två år skrivit enbart recensioner till sidan. Vem som helst kan skriva recensioner, men det som gör en bra spelsida enligt mig är en tät nyhetsrapportering, och jag ville vara en del av det. Jag blev helt förälskad i det. Makten att få styra läsaren, att få leda åsikter, att berika med ny information. Att få presentera fakta, och sedan låta läsaren själv få dra sina slutsatser, till skillnad från recensionerna där jag försöker packa på andra mina slutsatser, kändes befriande. Men det var inte helt problemfritt. Jag klarade inte av att skriva nyheter om releasedatum, presentera nya bilder, eller annonsera ut spel. Jag gjorde gratisreklam åt andra företag på sidan.

Någonstans förstod jag att det var just detta som läsaren vill ha, men min integritet kändes våldtagen av att agera pr åt andra företag som tog det hela som en självklarhet. Jag ville något annat med nyheterna, något större. För läsaren är tv-spel en hobby och det är fullt förståeligt att nyheterna inte skulle gräva något djup, men för mig är tv-spel ett jobb. Jag ser inte mig själv som någon journalist, jag har inga ambitiösa tankar om att mediet skulle vara någon finkultur eller att det ens finns plats för någon grävande journalistik inom ämnet, men visst finns det mer att rapportera om än bara släppdatum och patchar?

Jag bestämde mig sluta agera reklampelare åt spelföretagen och börja leta nyheter som läsaren annars inte skulle läsa. Startskottet var en mailintervju med Folkhälsoinstitutets projektansvariga om tv-spelsberoende, och det som framgick var att det inte fanns någon diagnos för sjukdomen. Det var inte helt klart att den ens existerade. Skitintressant tyckte jag. Jag fick ett maktbegär, ett sug efter att få agera opinionsbildare. Eftersom denna enda feedback jag får är läsarnas kommentarer (för vi bortser från Tomas uppmuntran och fascistiska korrektur som skiljer sig från min maniska dekorativa stavning) så kändes det som om jag var fel ute. Läsarnas reaktion var ljummen, långt ifrån den mindre folkstorm jag förväntade mig. Jag skrev om att Vietnam öppnade en klink för spelmissbruk, trots att en diagnos för just detta saknades. Återigen, ljummen reaktion på något jag tyckte kunde resultera i en revolt. Jag letade på andra spelsidor efter stoff, men det var samma sak där. Relasedatum och patchar. Gamepolitics hade en bra tanke, men det enda som skrevs om var Jack Thomson, eller någon annan amerikansk konservativ politiker som agerade som Jack Thomson, inget som är intressant för en svensk läsare.

Någon gång dök summeringar av forskningsrapporter upp, som antingen visade på att det var bra eller dåligt med spel. Jag började leta i forskningsdatabaserna på universitetet efter nyheter. Majoriteten av forskningen visade på att våldsamma tv-spel ökade aggressiviteten hos spelaren, något jag måste hålla med om eftersom så många forskare inte kan ha fel. Men vad ledde denna aggressivitet till? Här fanns det färre svar. En forskare kollade om spelare har mer radikala politiska åsikter än icke-spelare, men så var inte fallet. Intressant nog, den enda fråga som spelare skiljde sig från kontrollgruppen var att spelare var för mer auktoritär polis, något som förvirrade forskaren. Men skulle detta bli intressanta nyheter? Skulle inte läsaren bara ignorera forskning som sa att tv-spel är farligt och istället hylla de som säger att tv-spel inte är det? Jag hade börjat tvivla, både på läsaren och på min egen roll.

Var läsaren inte intresserad? Detta kunde jag inte tro på. Var det fel på nyheterna? Nej. Detta lämnade bara en faktor, och det att jag presenterade informationen fel. Så jag slutade skriva nyheter.

En hel del har förändrats sedan jag skrev det här, och jag är nog inte lika radikal längre och kanske till och med försöker ta upp nyheterna igen när det funkar, men stolt menar jag att jag hade en poäng angående integritet och speljournalism.

#blogg

Så du undrar hur du aktivt kan motarbeta populärkulturen? Tur för dig har jag manifestet, som jag sammanfattat efter att i flera år aktivt motarbetat populärkulturen.

Kanske undrar du hur jag, som skribent åt Sveriges största spelsida kan kalla mig en aktiv motarbetare av populärkulturen? Svaret är enkelt. Vad är det värsta populärkulturen vet? Förvirring. För populärkulturen, som ser allting i svart/vitt, ute eller inne, modernt eller omodernt, är förvirring det värsta som kan hända. Hur ska det kunna kategorisera något som är och inte är? Att aktivt motarbeta populärkulturen handlar inte bara om att motarbeta den, vi måste också bejaka allting som inte är populärkultur. Så hur ska du bete dig för att bli en av oss?

Politik: Politik är och har alltid varit populärkultur. För att aktivt motarbeta den krävs att du förvirrar den. Rösta på moderaterna, men gå med i SSU. Ha planscher på Schyman i rummet, men övertyga dina vänner att rösta på Centerpartiet.

Religion: Lider av samma problem som politik, det vill säga den är alltid en del av populärkulturen. Att tillhöra en av de stora sju religionerna är förbjudet. Att kalla sig ateist för enkelt. Du ska istället bilda din egen religion, där du helst ska tillbe olika gudar i varje bön. Om du har oturen att konvertera en annan olycklig sate till din religion är det stor chans att den en dag kommer bli populärkultur och du måste därför genast aktivt motarbeta den och skapa en ny tro att tillhöra.

Musik: Enkelt – lyssna på ljud du gör själv. Du kanske tror att bandet du lyssnar på är så litet och obetydligt att det omöjligt kan tillhöra populärkulturen. Du har fel. Dess inspirationer kommer från populärkulturen, de vill säkert i hemlighet till och med tillhöra den. Motarbeta populärkulturen genom att enbart lyssna på den musik du själv gör genom att slå på bordet, knäcka i fingrarna eller rulla med tungan. Att göra detta i en melodi som tillhör populärkulturen, även om det så är av misstag, är strängt förbjudet.

Om vi alla går ihop och aktivt motarbetar populärkulturen kommer vi att uppnå ett samhälle fritt från populärkulturen, där varje kultur är lika mycket värd, där vi inte längre är styrda av modebloggar, skivbolag eller spelskribenter som bestämmer vad vi ska tycka om och inte tycka om.

Vi ska ta tillbaka kulturen från eliten och ge den till folket och bli en del av förvirrings-anarkismen, där alla bestämmer allt och alla är förvirrade!

#blogg

Du har absolut en poäng, och om jag inte missförstår dig fullständigt handlar det om vilken målgrupp recensionerna ska rikta sig till.

Jag skriver för den grupp jag anser mig själv tillhöra: lagom ung, spelat många år och är ute efter något häftigt, modernt, något som kan vara kul för stunden samtidigt som det har någon typ av budskap.

Det är ganska höga krav, det är jag väl medveten om, men fler och fler spel lever upp till dem, som fattar att det kanske är dags att ta mediet ut från pojkrummet och börja konkurrera med andra medier som kan hantera lite djupare ämnen än "ensam vit man måste döda allt han ser".

Ja, jag har spelet för många spel för att godkänna Dark Void som något annat än ett enformigt äventyr med få egna idéer. Mina recensioner riktar sig till en grupp av spelare som har spelat för många spel, och kommer därför med största sannolikhet inte vara nöjd med Dark Void. (Påpeka, betyget är Okej, dvs mellantinget mellan dåligt och bra.)

Det är skitsvårt att skriva recensioner som passar alla, om inte omöjligt, och jag har tydligen misslyckats dig eftersom du inte håller med mig eller med recensionen kunde övertala dig att hålla med dig.

Även om du inte håller med mig så hoppas jag du kan förstå varför du inte håller med mig. Det handlar inte om att den här recensionen är någon absolut sanning, eller att din är det heller, utan att min recension riktar sig till de som spelat många liknande spel. Se det positiva i det, du kan njuta av spelet medan jag inte kan! För det är väl det som det vi alla är ute efter med våra tv-spel, att ha kul?

Håller med om att den inte är skriven på det roligaste sättet, men tycker ändå mycket om boken. Full av små konstiga idéer man ligger och klurar över, nästan mer filosofi än sci fi.

Tror listan ser ut så här:

1. MS Röj
2. Harpan
3. Dam på Internet

Bubblare: Spindelharpan

Kan jag få en också?

Crank 1 och 2. Inte nittiotal, men fungerar som en sådan.

Så lika att det är löjligt. Det går att diskutera vem som har bäst online och exklusiva titlar till döds, men det mest för att de är så jävla identiska att det är töntigt.
Allt är online på båda konsolerna, så skaffa den som flest kompisar har så kommer du känna dig nöjd. Nästan alla bra spel är multiplat, Xbox Live värd 50 för röst-chatten, och diggar du Blu-ray är PS3 värd sitt högre pris.

Ah, solade halva BGII med en beserker/mage. Goda tider.
Det trista är väl bara att man träffar level cappen så fort solo.

Ah, och om elva år så ska du se, då är det jag som korrekturläser dig!

Recenserade två av de spelen du nämnde här, och ang Turok har du rätt, det hade absolut sina stunder och är klart spelvärt.
Blacksite däremot spyr jag fortfarande på och kommer att fortsätta spy på.

Till ämnet, Silent Hill Origins gillade jag, fast alla andra tyckte illa om det. Kändes som en skön mix mellan SH1 och 2, även om det inte var originellt.
Motorstorm till PS3 är det enda racingspel jag verkligen fastnat i, men jag aldrig hört någon säga något gott om serien.