Inlägg av ompalompa

Inlägg som ompalompa har skrivit i forumet

Skrivet av ZF:

Originalet. Inget efter det ger alls samma kusliga känsla tyvärr.

Och det borde ju vara en komponent av "Dread" tycker jag. Men det ser alldeles för oorgansikt och stelt ut med den där moderna grafiken.

Håller med om att ettan har en känsla inget annat metroid har, fast tvåan och trean har samma känsla fast inte lika starkt. Men jag tycker nog att Super Metroid är det bättre spelet ändå. Men sen har det gått utför.

Av det man sett av Dread nu så får jag inga Metroidvibbar alls.

Körde 2142 väldigt mycket, och BF2 innan. Jag föredrog low-sci-fi temat som 2142 hade över det tidsaktuella BF2.
Men Bad Company 2 och det som kom efter (var det BF3 eller någon spin-off? minns ej), tog mig för långt bort från det som gjorde Battlefield intressant, det kändes då mer som CoD med sina mindre banor och för mycket konstant action och "explosioner hela tiden".

Jag har inte tittat mycket på serien sedan dess. Men på rak arm, utan att läst på alltför mycket, så verkar ju det här kommande 2042 lite halvt intressant för mig. Möjligen för att det väcker god nostalgi över allt kul man hade med 2142...

Menk an någon säga som har hängt med sedan gamla goda BF2/2142-tiden; hur är Battlefield-serien nuförtiden? Är det värt att ge den en chans igen? För någon som älskade de äldre långsammare och taktiska BF-spelen, men avskyr CoD och det mesta annat i pvp-fps...?

Skrivet av Fulci:

Risken att man spelat Pathfinder-rollspelet i Sverige är väl inte så stor, då vi har egna svenska rollspel som är väldigt populära och utrymmet för engelska spel utöver D&D och CoC är litet. Däremot är Pathfinder rollspelet stort i USA.

Så himla liten risk tror jag inte det behöver vara i sverige. Jag spelade mycket D&D third edition förut, i många separata grupper. Men när D&D 4 kom så fick det ju minst en blandad mottagning, i de flesta av mina spretiga grupper totalfloppade det i alla fall, så vi fortsatte spela trean. Men kort därefter kom Pathfinder och sopade mattan med D&D, så de senaste 10-12 åren har allt fantasy-rollspelande för mig vart minst 90% pathfinder. Nu väntar många av oas bara på en Coronafri höst för att äntligen få testa det relativt nya Pathfinder second edition på allvar.

Svenska rollspel nämner du med, är det någon som verkligen spelar dom nuförtiden? Eon och Noir spelade jag förvisso en del för länge sedan, men annars har jag sällan hört om någon som spelar någt svenskt sedan nittiotalet.

Jag tycker att spel i stora svepande drag är i snitt sämre nu än de någonsin vart. Utvecklingen har gått bakåt på (för mig) alla betydelsefulla sätt, det är mest grafik och dylikt som det sker någon vidare utveckling av, sånt som gör spel lätta att marknadsföra. Majoriteten av de stora AAA spelen har så banal gameplay att jag drar mig för att ens kalla en del av dom för spel, snarare är "interaktiv upplevelse" eller "film med spelelement" mer passande betäckningar.

Däremot så existerar många av de bästa spel jag spelat just nu, men de kommer från indie-sidan av spelmarknaden, där det finns spel med spelglädje som kommer ur djup och komplex gameplay som aldrig tidigare skådats...

Så det korta svaren är nog "går inte att svara på en så generell fråga" eller "det beror på"...

I 99% av de spel jag spelar så är storyn totalt ointressant, nästan helt irrelevant, eller så finns det ingen story att nämna.

Storydrivna AA/AAA spel får mig bara att bli uttråkad. Mest för att jag finner den sortens cut-scene, expositionsdumpande, tvångsmatande berättande otroligt oengagerande och rent ut sagt så genomtråkigt till den grad att jag hellre stänger av spelet istället för att vänta på mer gameplay...
Häromdagen tänkte jag att jag skulle skaffa och köra igenom Mass Effect Remastered, jag vill minnas att Mass Effect bjöd på rätt kul gameplay! Men kom sen på andra tankar när jag insåg att det är en himla massa dödstråkig story man måste hålla sig vaken igenom mellan gameplay-segmenten...

Däremot så körde jag igenom Subnautica Below Zero förra veckan. DET är däremot ett spel som levererade en bra, fungerande story, i likhet med original-subnautica (även om de sista bitarna föll ganska platt jämfört med början). Subnautica är ett praktexempel på hur man kan använda ett spel för berätta en story, genom att låta spelaren driva storyn i sin egen takt och på sitt eget sätt, och inte vara rädd för att vissa element av storyn inte förstås eller rentav missas helt.

Jag är inte överdrivet rädd att Victoria 3 kan komma att bli ett till Imperator Rome-fjasko. Han som dom har satt som huvudutvecklare på det (Wiz) har jag stort förtroende för, hans syn på vad som är ett bra grand-strategy-spel är väldigt i linje med vad jag vill ha.

Däremot tror jag risken kan vara att ledningen på Paradox kräver att spelet skall vara "förberett" för framtida DLCer och utvecklingsteamet tvingas göra kompromisser p.g.a. det.

Jag har följt Paradox många år via Dev Diaries, streams, intervjuer och flera andra medier. Ett av problemen jag tycker Paradox har, är att deras seniora/lead devs har väldigt olika syner på vad som gör ett grand strategy-spel bra.
T.ex. så gillar några av dom obskyra mana-valutor man samlar ihop för att köpa effekter, medans andra inte gör det.
En av dom har nämnt att effekter man får omedelbart efter att ha klickat på en knapp är det bästa som finns, medans en av de andra vill ha konsekvenser/effekter som kan byggas upp/ned över flera år beroende på vad spelaren gör.
En utvecklare har nåt design-mantra han brukar dra om att tillgänglighet ska genomsyra allt i spelet och absolut inte får kompromissas bort, medans en av de andra brukar kommentera att han gärna offrar lite tillgänglighet om det är nödvändigt för att skapa intressant/komplext gameplay.

EU4 har väl haft 4-5 byten av lead-dev/game director under årets gång. Om jag minns rätt så var det väl Johan som ledde utvecklingen av originalspelet, sedan tog Wiz över tills bytet till Stellaris. Sen var ju Jake (DDRJake) inblandad ett par år, sedan så tog väl nån annan över, och nu är ju Johan tillbaka med Leviathan-expansionen... Jag är inte alls 100% på den tidslinjen, men många byten har det vart iaf.
Och det är ju bara lead-devsen, dom som syns i.o.m att de är ansiktena utåt. Hur mycket av resten av utvecklingsteamet som bytts ut under årets gång vågar jag inte ens tänka på.
Det är inte underligt att det är många features som inte underhållits/efterutvecklats, mekanik som inte hänger ihop, buggar som aldrig fixas, expansioner som har väldigt skiljda grader av kvalitet (och kvantitet), när det är så många kockar med olika design-fokus som har haft fingrarna i smeten...

Jag förstår att utvecklarna inte vill fastna på samma produkt för alltid och prova nya saker. Men kombinationen av att ha spel som skall underhållas i många, kanske tiotals, år, med att regelbundet byta ut personerna som skall styra spelets utveckling och övergripande inriktning, fungerar uppenbarligen inte speciellt bra...

Skrivet av Shamanfox:

Jag hoppas det inte går igenom. Det är ju inte olagligt att ha en monopol. Ingen är tvingad till att köpa sig en Ps4/5. [...]

Ibland ÄR det olagligt med monopol, det händer att stater tar tag mot monopol när de blir för stora och skadiga för marknaden. Rockefellers Standard Oil i USA är ett av skolboksexemplen.

Men jag tror inte att Sonys Playstationbutik räknas som ett monopol. "Digitala playstationspel" tror jag inte ens räknas som en marknad i sammanhanget, det är aldeles för snävt. Skulle ALLA datorspel, digitalt och analogt, till ALLA plattformar endast tillåtas säljas av Sony i deras butiker till vilka priser och villkor de ställer, så KANSKE frågan om olagligt monopol tas upp.
Men då måste vi också komma över problemet att spel är lyxartiklar, och jag tvivlar att en marknad över en typ av lyxartikel behandlas lika allvarligt som marknader för exempelvis livsmedel, olja eller industriella råvaror, marknader där stater faktiskt tagit tag emot monopol som blivit för stora och börjat göra påtaglig skada.

Skrivet av Hipshot:

Paradox är ju Paradox, det har väl alltid varit lite så här?

Nja, Paradox har förändrats mycket sedan Svea Rikes tid. Det var väldigt annorlunda fram till CK2/EU4. De problem de har nu är något som har vuxit fram de senaste åren efter att företaget riktade in sig på spel med långvarig livstid med regelbundna DLCer.

De modernare paradoxspelen, eu4, HoI4, stellaris, CK2 (och säkert snart också CK3) var fullt dugliga/kompletta spel vid release, men blev snabbt dåligt sammansatta kompotter av DLC-features som sällan har vart helt igenomtänkta och aldrig passar in riktigt bra i det som redan finns i spelet.
EU4 framför allt är ett dåligt ihopsytt lapptäcke som har sytts under en lång tid av många utvecklare under varierande ledarskap som har haft väldigt olika idéer om vad spelet ska gå i för riktning.
Jag tycker fortfarande om EU4, det är ett av mina alltime favoritspel. Men IMO så var nog spelet som bäst efter den stora overhaulen Wiz gjorde innan han lämnade EU4 för stellaris, (två/tre expansioner in tror jag det var), sedan har det bara gått utför, sakta i början med fort på slutet.
Det är förvisso trevligt med ny content, det lockar alltid tillbaka mig. Men på sistone önskar jag egentligen att kunde finputsa allt de lagt till under årets gång spelet, fixa allt som är obalanserat och trasigt, avsluta utvecklingen för att leverera en "final-edition" (jag betalar gärna för det). istället för att pilla dit nya features som bara ställer till strul medans allt som är trasigt fortsätter skava och irritera.

Förut så kändes Paradox som en utvecklare som var passionerade över att göra spel, och var ett företag som tjänade pengar för att fortsätta kunna spel. Numera känns Paradox som ännu ett företag i mängden som gör spel för att tjäna pengar för sina ägare.

Absolut! Jag tycker att det behövs mycket mer segregation i olika svårighetsgrader om något.
En del spel har jag sett skippar dom klassiska "easy, normal, hard" svårighetsgraderna, utan döper istället dom till t.ex. "Story, Casual, Challenging, Extreme", det visar ju på att utvecklarna förstår varför svårighetsgrader i spel finns; För att det finns olika sorters spelare som vill ha olika saker av sina spel.

Personligen så har jag spelat mycket spel i mina dagar och är därför en rätt van spelare. Det i samband med att huvudpoängen för mig med spelande är utmaningen som ligger i att lista ut hur man klarar ett spel. Atmosfär och utforskande värderar jag högt också, men utmaning är för mig 100% obligatoriskt.
Nuförtiden är många spel, främst inom AAA, så himla lätta av olika anledningar, men i huvudsak för att skapa tillgänglighet för en bred spelarbas antar jag. Hursom så jag kör i stort sett alltid på den högsta tillgängliga svårighetsgraden för att göra spelen värda att spela (enligt min smak), men många spel är fortfarande alldeles för lätta.

Tyvärr misslyckats många spel totalt med sina svårighetsgrader.
Typ alla Bethseda spel kör ju t.ex. på sina "mer liv till monster och göra spelaren mer skör", vilket fungerar till en viss grad, men i längden mest skapar frustration snarare än äkta utmaning.
Eller så gör dom som många spel, t.ex. Witcher 3 och Divinity 2, och bjuder på mycket mer och bättre belöningar/loot om man höjer svårighetsgraden, vilket lätt kan ta bort hela poängen med svårighetsgrader. I flera spel jag spelat så har till och med kännts som att spelet blivit lättare på den högre svårighetsgraden efter ett tag iom att man får bada i löjligt OP loot som man kanske aldrig ser på normal.

Men vad det gäller OPs exempel, så har jag inte spelat RDR2, men körde däremot igenom GTA5.
GTA5 var skoj, trots att det aldrig var utmanande. Det var ett av de få spel jag faktiskt spelat färdigt för storyn; karaktärerna och deras upptåg var ju det som gjorde spelet roligt. När jag tänker efter så gav mig GTA5 samma sak som en bra bok eller en film gör. Och i det fallet så saknade jag inte att spelet var ganska lätt.

Tittar man däremot på Mass-effect serien, Dragon Age Origins, Dead Space serien eller Prey (2017), så tycker jag att storyn är som bäst sisådär, och karaktärerna i samtliga spel är nästan helt ointressanta (tilltalar inte mig). Men gameplayet (i huvudsak striderna men även utforskandet) var däremot jättekul i alla spelen, men BARA efter att jag ändrat till högsta svårighetsgraden när man tvingas tänka till och använda olika taktiker, välja och planera sina strider, använda banornas terräng och måste utnyttja en bred samling av vapen/skills/perks/magier (vad det nu är spelen innehåller).
Men hade de spelen bara haft den högsta svårighetsgraden, så skulle de ju jaga bort alla som antingen inte är van att spel skall vara svåra, eller spelar för storyn, och det skulle ju inte fungera heller. Så nog behövs svårighetsgrader alltid!

Själv tyckte jag cyberpunk var en jätteflopp, tröttnade på det enformiga och allt för simpla och extremt lätta gameplayet rätt snabbt. Få runt mig var speciellt imponerande heller.

I början, kanske i 4-6 timmar, var det dock sköj och och lovade mycket. Men sen föll korthuset, och då var det ju för sent att lämna tillbaka spelet.

Kollade på steams achivments, och bara ca 30% av spelarna har spelat ut mainstoryn enligt det.
Så om 70% av spelarna inte ens orkade köra klart storyn, i ett tungt storydrivet spel; så måste det väl betyda att antingen spelet är en gameplay-mässig flopp, eller skapat enbart för att vara en produkt som ska säljas till max? Oavsett så är mitt förtroende för CD project förbrukat.

Hmm, det känns konstigt att räkna spel som fortfarande underhålls och regelbundet får ny content som "äldre", ser många spel uppräknade som jag räknar som aktuella och moderna!

Men det händer det rätt ofta att jag spelar gamla NES/SNES-spel i multiplayer då och då via nån emulator med nätstöd. Finns många titlar där som håller måttet i allra högsta grad som är riktigt roliga att köra!
Äldre Civ-titlar (2-4), Age of Wonders (originalet, absolut inga expansioner), HoMM 3 samt Master of Orion 2 brukar också få lite multiplayer-speltid då och då. Ofta dock via fjärrskrivbord och improviserat hotseat om vi inte lyckas få de gamla nätverksrutinerna att funka

Skrivet av ecHo!:

Jag tar ett exempel i wow. Från början fick man en quest där man var tvungen att läsa var man skulle, i vissa fall kunde det ta upp mot 30 min innan man ens hittade platsen man skulle till. Men man förstod också varför man skulle dit. Inte bara för att en ikon ploppade upp på kartan.

Det där är en av de största anledningarna till att jag slutade spela WoW, och inte lyckats hitta tillbaka.
Jag älskade de gamla questarna, vilka en del kunde vara riktigt intressanta detektivarbeten att lösa första gången. Och som du säger så fick man ju förståelse och känsla för vad man höll på med. De skapade också en anledning att använda chatten och interagera med andra spelare; t.ex. "help, I cant find Mankirks wife!"...

Numera är det ingen mening med några questar längre, annat än snabbare XP och en push in i nästa område.

Spel som visar exakt vart man ska med pilar/symboler på kartan eller i värsta fall på HUDen. Det tar bort en stor del av nöjet med att utforska och leva in sig i spelvärldar. I en del spel går det förvisso att ta bort, men när man gör det inser man istället att spelet var visst designat runt GPS/HUD-handhållning och det är näst intill ospelbart utan.

Nä jag har insett att allsvetande GPS-aktiga symboler på kartor och övertydliga obektiv på HUDen är billiga hjälpmedel för kassa speldesigners som inte kan göra spel som går att klara av utan handhållning, och som leder till mycket sämre spel för alla, förutom möjligen den mest extrem-casual(a?) delen av spelarbasen...

Sist jag såg en sammanställning för olika spela kartstorlekar så var det nån som länkade några som testat kartstorlekar kontra olika saker i spelet.
Mest intressant var när de jämförde hur fort man rör sig som karaktär mot kartstorleken.
Dom hade flyttat sig en känd eller noga uträknad distans, mätt tiden och räknat ut hur fort man hade rört sig. Det som de hade kommit fram till var att i alla spel som skyter med stora kartor så rör sig karaktären väldigt fort, oftast 3-5ggr så fort en människa kan i liknande förhållanden. Men i nåt fall räknade de ut att man sprinta i en bra bit över löjliga 200km/h. I sådana fall tycker jag att kartstorleken uträknad i kvadratkm inte längre blir lika relevant.

I annat exempel jag minns så hade de den kartstorlek som spelet visade, i ett spel som vid sin tid skröt över hur stor kartan var. Men när de räknade ur hur stor en karaktär var i förhållande till ett hus som syntes på kartan, ganska enkel matte, så visade sig det att karaktären borde vara 20 meter lång typ, förutsatt att den givna kartstorleken stämde. Då undrar man om den givna kartstorleken egentligen är riktig eller om de bara utgick ifrån något koordinatsystem som var givet i spelmotorn..

Ska försöka hitta artikeln igen när jag kommer hem, det var intressant läsning.

Jag har ofta försökt hitta bra mobilspel bland högarna med massproducerad f2p-dynga. Gärna sånt som inte är portningar, utan utvecklat mer eller mindre för mobil. Det enda jag någonsin hittat som var riktigt bra är Kingdom Rush-serien, de är riktigt trevliga towerdefence spel.
Minns jag rätt så köpte man basspelet, sen kunde man köpa till alternativa hjältar tror jag, annars var de väl fria från mikrotransaktionet om jag inte minns fel.

Wow! Snacka om goda nyheter från klar himmel.
Surviving Mars är ett grymt bra spel! Men för mig kändes det också som ett spel som aldrig var riktigt färdigt med en del halvfärdiga features och massor av otappad potential! Jag blev lite småpurken när de annonserade att de var färdiga med spelet efter Green Planet DLCn.

Framför allt så hoppas jag att de nya utvecklarna utvidgar resurssystemet. Ytterligare ett lager eller två av grejer som skall produceras, samlas in eller köpas/byteshandlas, vore inte helt fel. För tidigare när man hade byggt en var av de tre olika fabrikerna så dök utmaningen ganska rejält i.o.m. att man i stort sett blev självförsörjande.

Jag kan acceptera att spel kan slänga in någon extra utmaning då och då om det märker att spelaren klarar sig ovanligt bra, eller nån godsak till någon som det går väldigt dåligt för.
Men det ska ske totalt i smyg och inte ha någon större åverkan.

Annars kom jag direkt att tänka på spel som t.ex phoenix point, battle brothers (tror jag) samt något XCOM, där svårighetsgraden ökar i smyg för varje strid man tar utan att förlora nån trupp, men sänks när du förlorar folk. DET är ett misslyckande från utvecklaren att balansera spelet från början och borde undvikas som pesten.

Jag har vid några enstaka gånger råkat köpa veganska produkter som är förklädda som en köttprodukt. Tydligast minns jag när jag när jag skulle rycka åt mig ett paket smörgåsskinka för en snabblunch mellan jobben, och i bilen insåg att det egentligen var nån växtprodukt, (gissningsvis tofu men jag är inte säker), som förädlats, färgats och smaksatts för att påminna om skinka. Tror den kallades nåt i stil med "skinkish". Hemskt smakade den i alla fall, och innehöll säkerligen massor av tvivelaktiga kemikalier.

Nä jag ställer mig nog på EU-lagstiftarnas sida i frågan, köttprodukter skall vara märkta som sådana, och vegetabiliskt skall vara märkt som det. Allt annat, åt båda hållen, är bara lurendrejeri och extremt anti-konsument, man skall kunna rycka åt sig en vara från hyllan utifrån varans namn utan att behöva lusläsa beskrivningar.

Det finns säkert en del egentligen dåliga spel som jag ändå gillar mer än vad dom "förtjänar".

Men det första jag tänkte på var Zelda 2, och direkt efteråt Dark Souls 2. Jag tycker att dom spelen är helt överlägset de bästa i sina respektive spelserier med enormt stor marginal. Den åsikten är jag inte helt ensam om har jag förstått, men jag tillhör ändå en liten minoritet som får konstiga blickar när jag vidhåller att de två spelen är bäst i sina serier..

Höll på med från typ 2006-07 riktigt mycket i många år. Jag var helt såld på det! Men intresset klingade sakta av för att nästan försvinna helt för nåt år sedan. Jag tar någon cache då och då, men det mesta av det som hobbyn blivit tycker jag inte om.
Från början handlade geocaching om att upptäcka nya spännande/intressanta platser, att röra sig i skog och mark och att hitta gömmor av god kvalitet där man kunde sitta och bläddra i loggboken och läsa vad andra skrivit för små meddelanden i den. Man kunde lägga ut en geocache man ägnat timmar på att reka, skapa och placera, och förvänta sig att få loggar i emailen som var trevliga att läsa. Ibland träffade man andra geocachare, ibland av slump ute i fältet, men ibland på ordnade event, då pratade man länge, ofta i timmar om sina upplevelser och tipsade om bra cachar.

Numera har det förvandlats till att nästan bara handla om statistik, poäng och tomma achivements, en hetsig jakt på och enorma mängdsläpp av nästan helt meningslösa petflaske-prefab-rör som hänger i träd ellet i vägskyltar, på platser som oftast är totalt meningslösa. Inte sällan är själva gömmans koordinater numera också gömd bakom pyssel, ofta långsökta och dryga, som man lär lösa på datorn hemma innan man ens kan avgöra om platsen verkar vara värd ett besök.
Inte blir det roligare då loggarna man får på sina utlagda cachar är antingen typ ett ord långa, eller copy-paste-uppsatser av meningslöst dravel (för tydligen är det status att ha en hög ord-per-logga i statistiken), och dagens fysiska loggböcker är sällan värda att bläddra i.

Visst kan man fortfarande hitta en och annan cache som är värd att besöka, men det kräver MYCKET arbete att gå igenom all skit som pumpas ut.
Men är man av typen som gillar ubisoft/pokemon-style repetetiv grind/statistikjakt och achievements så passar dagens geocaching nog fint. Och det finns ju faktiskt mycket kvar av de gamla fina geocacharna kvar.

Jag inser att jag låter som en grinig "det-var-bättre-förr"-gubbe när jag pratar om geocaching. Men det har vart rätt plågsamt att se ens lite smått nishade favoritsyssla förvandlats till något helt annat, där det fantastiska som fanns från början knappt finns kvar. Allt i den breda marknadens, tillgänglighetens och kommersialismens namn...