Ända sedan Wiis (eller Revolution som den hette då) handkontroll visades har fingrarna kliat efter att antasta den - för att se om Shigeru Miyamotos flin kommer från äkta spelglädje eller klistrats på. På min första dag på [[Games Convention]] var därför en halvtimmes kö för en stunds närkontakt med den vita skönheten inget som avskräckte.

Först på menyn stod Tony Hawk's Downhill Jam. Som du säkert kan gissa dig till har<img align="right" src="http://www.fz.se/bildarkiv/images/Leipzig_Games_Convention_2006/P1010001.thumb.jpg" width="128" height="96" border="1" hspace="5" vspace="5"></img>
detta brädtrixarspel en någorlunda likartad inriktning gentemot tidigare titlar. Det gäller fortfarande att sätta långa linjer med tricks men nu sker det mestadels i 45 graders lutning, ner för såväl gator som bergsmassiv. Kontrollen, utan "nunchaku"-koppling, håller du på traditionellt vis med en ände i varsin hand. Det gäller alltså att luta kontrollen för att få din skejtare att svänga samtidigt som du använder knapparna och styrkorset för att hoppa och utföra tricks. Efter att den första minutens förvirring skingrats känns konceptet riktigt trevligt och mitt orädda alter ego klarade sig hyfsat helskinnad ner för backen. Det enda som störde var avsaknaden av knappar, du som lirat något tidigare Tony Hawk-spel vet att det kräver många manövrar för att få dig att se ut som ett proffs på skärmen. Wii-kontrollen får kompromissa lite, något som säkert går att vänja sig vid.

Därefter var det retrodags.<img align="left" src="http://www.fz.se/bildarkiv/images/Leipzig_Games_Convention_2006/P1010063.thumb.jpg" width="100" height="75" border="1" hspace="5" vspace="5"></img>
På andra sidan väggen väntade vad som kallades "shooting demo", något som de flesta skulle känna igen som Duck Hunt. Ankor, flygande tefat och keramikplattor sköts ner av kontrollen som nu hölls som en fjärrkontroll. Till skillnad från 8-bitarsversionen är siktet synligt när det far fram över skärmen i enlighet med dina handrörelser. Det kändes lite ryckigt men även här kan vanan spela in, efter ett par minuter överlevde inte många mål som dök upp på skärmen.

Sammanfattningsvis var det en trevlig spelstund och jag är fortfarande inställd på att införskaffa en ny Nintendo-låda, den första sedan 90-talets SNES. Den lekfulla kontrollen känns som ett bra komplement till pc-riggens exakthet med mus- och tangentbordsstyrning. När både Microsofts och Sonys maskiner allt mer liknar datorer, med i stort sett samma eller likartade titlar, känns det på något sätt skönt att Wii är en renodlad konsol.

Skicka en rättelse