Vi skriver 2014 i kalendern, men veckans betyg har fräckheten att bete sig som om det vore 1994. Fast i de flesta fall är det en bra sak. #Might & Magic X: Legacy upprättar en anrik series goda namn, som i århundradets början var kört i bottnen. Och #Shadow Blade är mer än ännu ett sidoscrollande plattformsspel, även om underbart är kort.

Å andra sidan är inte all nostalgi bra nostalgi. #Nintendo kritiseras i tid och otid för att inte våga testa nya vägar och skapa nya världar. I många fall tystas tvivlarna av briljanta spel (läs: #Super Mario 3D World). Men veckans comeback av Dr. Mario-konceptet är feg, slö och onödig. Det är inte så vi vill att Luigi ska avsluta sitt annars charmanta år. Det är sådan nostalgi som lämnar oss med en besk eftersmak. Men vet ni vad? Jag lämnar pillerpusslaren åt sid öde och ägnar mig åt rollspelsmys i Might & Magic istället. Sådan nostalgi får i alla fall inte jag nog av.

Fredrik Eriksson,
Skribent

Might & Magic X: Legacy

"#might-magic-x-legacy|"Might & Magic X" är ett openworld-pussel som ständigt tvingar dig att matcha ihop nya bitar. Det vågar ställa krav. Visst, mycket av hantverket är förlegat. Ytan är funktionell men känns snarare som en relik än berikande. Berättelsen är fantasy i sin enklaste form, för även om det finns oändligt många sidouppdrag, en rik bakgrund och en slags huvudfålla av storyn är de där för att ge sig anledningar att grottkravla i rutnätslabyrinter och sänka allt större och alltmer komplicerade monster. Det finns något alldeles särskilt i att stå mittemot en minotaur, med alla möjliga odds emot dig och ändå vinna stort. Den belöningskänslan borde säljas på burk."
Läs hela recensionen

Fredrik Eriksson
[score=3;l]

Dr. Luigi

"Det finns ingen kärlek i hantverket, ingen lust i att föra #Nintendos lättsamma läkarvetenskap in i det nya århundradet. Med handen på hjärtat: pillerpusslaren vore bättre som en mobilapp för sju kronor än en digital titel till Wii U för 150 kronor. Luigis roll i det hela är också klart överdriven. Han står i hörnet och vevar frenetiskt med ena armen till takten av musiken. Fast han ser åtminstone ut att ha kolossalt kul. Det är mer än vad man kan säga om mig." Läs hela recensionen

Fredrik Eriksson
[score=2;l]

Shadow Blade

"Egentligen är det inte särskilt nyskapande alls, men det räddas av att vara så pass välgjort som det är. Ninjan rör sig smidigt och med snabbt tempo mellan plattformarna genom enkla fingersvepningar på skärmen, och tar sig an fiender på olika sätt beroende på från vilket håll man anfaller. Det enda problemet #Shadow Blade har är att det tar slut för snabbt – men det säger mycket om hur roligt det är."
Läs mer i veckans mobilsvep

Kerstin Alex
[score=4;l]

Blackguards

"Nyfikna nybörjare gör bäst i att vänta, åtminstone tills #Daedalic är färdiga med sina videoinstruktioner för spelet. Eller vara villiga att spendera mycket tid utanför spelet för att på egen hand lära sig hur man spelar. Är du inte ett stort fan av genren är risken dessutom stor att du tröttnar helt på komplexiteten och den tuffa utmaningen, då #Blackguards i ärlighetens namn inte har särskilt mycket mer än så att erbjuda. Men det kan å andra sidan vara alldeles tillräckligt för att stilla ett begär för strategiskt rollspelande." Läs hela recensionen

Mattias Frost
[score=3;l]

Assassin's Creed: Liberation HD

"Men utvecklarna har inte bara skalat bort, de har också adderat en rad uppdrag exklusiva för Avelines olika kostymer: assassindräkten, långklänningen och slavkläderna. Men den största fördelen kontra Vita-versionen är ändå känslan av att detta, det grundläggande Assassin's Creed-konceptet, gör sig bäst framför en flådig monitor eller stor teveskärm. PS Vita dras med många titlar som desperat vill vara lika kompetenta som sina större syskon, istället för att dra nytta av Vitans unikum på bästa sätt. #Liberation var ett sådant. Nu är det istället på formaten det hör hemma, och kanske kan det äntligen få publiken det förtjänar." Läs hela recensionen

Fredrik Eriksson
[score=3;l]

Rhythm Thief & The Paris Caper

"Men de stunder jag faktiskt känner att jag spelar gamla goda #Emperor's Treasure får mig att glömma besvikelsen. Precis som förr smyger jag förbi vakter, slåss mot fiender och dansar – allt till takterna av ett fantastiskt soundtrack. Men så snart utmaningen är över påminns jag återigen om att detta verkligen inte är vad jag önskat mig. Spelet hetsar mig till att samla och spendera mynt. Och för att göra det måste jag antingen få perfekt betyg i uppdragen eller logga in varje dag för att ta mig an utmaningar med bäst före datum. Det värsta av allt är att utvecklarna har haft mage att sätta upp en betalningsvägg mot slutet av spelet, trots att man redan har köpt spelet för ett ganska saftig peng. Något som får mig att tappa all respekt för dem."
Läs mer i veckans mobilsvep

Kerstin Alex
[score=2;l]

Slender Rising 2

"Om du inte har spelat föregångaren är #Slender Rising 2 med sina två spellägen en grovt nedbantad version av #The Arrival. Men spelet gör det möjligt att skräddarsy skräckupplevelsen. Utöver de två spellägena får du välja mellan tre svårighetsgrader, fyra miljöer och lika många kamerafilter. Efter diverse experiment har jag listat ut mitt alldeles egna anti-sömnrecept. Att på svårighetsgraden Insanity jaga fatt vilsna själar i en spökstad under stormväder. Men även om Slender Man är expert på det han gör blir spelet snabbt för förutsebart. Och det är det sista ett skräckspel ska vara."
Läs mer i veckans mobilsvep

Kerstin Alex
[score=3;l]