God jul, gott folk! I dag är det den där dagen på året då förväntningarna ligger lika tunga i luften som doften av god mat. Men innan du ger dig hän åt dagens alla traditionella godsaker vill vi flika in med en FZ-tradition - årsbästalistan!

En titt i backspegeln visar att 2009 varit ett riktigt bra spelår, om än annorlunda: första halvan var ovanligt stark och avslutningen avsevärt lugnare än vanligt. Men den stora frågan återstår - vilka spel var bäst?

Den kommande veckan ägnar vi åt att sammanfatta spelåret 2009. Vi börjar med att låta våra medarbetare slå ett slag för sina personliga favoriter - fem dagar framåt listar två skribenter per dag sina tre favoritspel. Med start på tisdag redogör vi för årets 20 tyngsta titlar. Den stora finalen - 2009 års bästa spel - släpper vi på nyårsafton. Men först ger alltså två medarbetare sin syn på vad som rockade hårdast i år.

Jonas Högberg:

#Street Fighter IV

Så fullständigt makalöst fantastiskt att allt annat som släppts i år bleknar, närmast vitnar, vid sidan om det. Tack vare alla dessa underbara ultras, fantabulösa fokus-attacker och raddan av nya oförglömliga slagskämpar lärde jag mig att älska shoryukens igen. Stundtals funderar jag faktiskt på om jag någonsin haft så roligt som med Street Fighter IV. Bara en sådan insikt är ju närmast skrämmande i all sin awesomeness.

» Recension

#Trials HD

Spelet som lyckades med konststycket att kämpa sig in som synonym till ordet beroendeframkallande i Svenska Akademins Ordbok. Fysiken, banorna, tiderna och möjligheten att hela tiden hålla koll på kompisarnas framgångar banade väg för flera ton svordomar, jubel, uppgivenhet och mästrande i mitt vardagsrum. Och det är så jag gillar det bäst.

» Recension

#Batman: Arkham Asylum

Den mörke riddaren fick äntligen ett grymt tv-spel, men det är inte striderna eller smygandet eller ens Jokerns ständiga haranger jag kommer minnas bäst. Det är bilden av en vacklande Bruce Wayne som märkt av Fågelskrämmans hallucinatoriska gas tvingas återuppleva sina föräldrars död igen. Vackert och mycket rörande.

» Recension

Per Larsson:

#Shadow Complex

Vi bortser från homofoben som skrivit handlingen en stund, och tittar istället på själva spelet, en kärleksförklaring till Castlevania och Metroid. Det kopierar inte lika mycket som det hyllar, tar det bästa från båda serierna och väver ihop något som bara är ren spelglädje. En tillbakablick på hur enkla koncept kan skapa kraftiga beroenden, och att bara för att grundidén är gammal betyder det inte att den är uttjatad.

» Recension

#Batman: Arkham Asylum

Det hjälper att vara besatt Batman-fanboy, men det här är bättre än så. Atmosfären insugande, speciell utan att den slutar kännas Läderlappen. Ett unikt stridssystem som belönar aggression och taktik men framför allt en spelvärld som är underbar att utforska. Tråkiga bossfighter går att förlåta för att det är också det enda som gått fel i den här fantastiska titeln.

» Recension

#Ninja Gaiden Sigma 2

En portning som är långt från perfekt. Pinsam handling och tveksam presentation av kvinnor, men stridssystemet är bland det bästa som finns. Kontrollen är direkt, striderna fantastiska, vapnen så varierande att de skapar helt olika spelstilar och bosstrider som får dig att klösa bort hårtussar i frustration. Du spyr galla-glädje när du äntligen klarar dem.

» Mer info

Skicka en rättelse