#Blizzard Entertainment stod inför ett stort dilemma med #Starcraft II: Wings of Liberty. Spelet hade en så stor och hängiven fanskara som fortfarande spelade originalet, att det vore vanskligt att ändra för mycket. Om spelet skilde sig för mycket mot originalet, framförallt i multiplayer, skulle antagligen den stora skaran tävlingsspelare hålla sig kvar vid originalet, snarare än att uppgradera till tvåan. Samtidigt har det gått 12 år sedan det första spelet släpptes och genren har utvecklats en hel del sedan dess. #Company of Heroes, #Warhammer 40,000: Dawn of War och #World in Conflict har alla bjudit på innovationer och förnyat genren.

Efter de första dagarna med #Starcraft II framgår det ganska tydligt hur man valt att lösa dilemmat. Spelet är gameplaymässigt väldigt likt föregångaren, och istället har man försökt sig på innovation på det omkringliggande. Kampanjens upplägg är ett exempel, där du mellan alla uppdrag befinner dig på huvudkaraktären Raynors flaggskepp Hyperion och kan prata med dina kompanjoner, uppgradera din arsenal, forska kring fiendens teknologi och välja bland flera olika uppdrag. Valet spelar stor roll, eftersom belöningen varierar och den i sin tur avgör vad du låser upp för nya saker inför nästa uppdrag. I slutändan innebär det att du kan ha väldigt varierande uppsättning enheter i de olika uppdragen beroende på vilka val du har gjort.

I de avseenden där man inte har kunnat bjuda på innovationer, har man istället polerat i absurdum. Mellansekvenser, gränssnitt, kontroller, ljud och musik. Grafiken är precis så vacker som tillåts utan att begränsa installbasen för mycket. Sen finns det förstås vissa saker som är både nyskapande och polerade. Battle.net till exempel, som lämnar alla tidigare matchmaking-system för multiplayer långt bakom sig. Finns det ett ord som jag skulle använda för att beskriva #Starcraft II just nu så är det ”produktionsvärde”. Vi får se om det har förändrats till på måndag, när vår recension dyker upp.

Skicka en rättelse