Recension – The Elder Scrolls IV: Shivering Isles

Den nya världen är Sheogoraths rike, där Deadric-prinsen styr med järnhand och galenskap. Kungadömet är ungefär en fjärdedel så stort som det i Oblivion men avsevärt mer detaljerat och fyllt med grottor, ruiner, byar och galna präster. Det nya territoriet är indelat i två delar: det ljusa och knäppa Mania i norr, och det mörka och onda Dementia i söder.

Din karaktär (gjord innan eller efter installationen av expansionen spelar ingen roll) får höra rykten om en stor mun ute i vattnet och sticker givetvis dit för att undersöka. Munnen leder till den knäppa prinsens rike, och efter lite slagsmål träffar du Sheogorath själv som berättar att han behöver en kämpe för att rädda hans värld. Gissa vem kämpen är...

This is Madness!

This is Sheogorath!

Shivering Isles design är fantastisk. Den södra halvan av den nya kartan har ett mörkt filter över sig och tillsammans med stora trädkronor och grumligt träskvatten skapar den en mardrömsatmosfär i sagoform. Den norra halvan är ljusare, men har sina psykedeliska drag och liknar som bäst Morrowind på LSD. Även om det är samma fiender man möter på båda halvorna skiljer de sig åt genom att vara mörkare i Dementia och ljusare i Mania. Kanske inte så mycket att hurra för, men det visar att de båda regionerna är olika och ger välbehövlig variation eftersom man kommer att traska runt en hel del. Hästar finns det inga och även om snabbresorna är kvar måste du upptäcka samtliga platser för att kunna resa till dem, vilket inkluderar huvudstaden New Seoth.

Det är inte helt rättvist att förhärliga den nya designen alltför mycket, men i jämförelse med Obivions miljöer som tenderade att bli enformiga och bitvis fantasilösa blir det som dag och natt. Vad som verkligen sticker ut är Dementias stadsdel Crucible som blir något av ett postapokalyptisk stad i fantasy-miljö. Bethseda har gått tillbaka till stadsplaneringen som fanns i Morrowind och satsar på trånga gator med hus som växer ihop med varandra. Detta gör att städerna och byarna känns mer stämningsfulla och vittnar inte om storhetsvansinnet och anonymiteten som finns i Oblivion.

Sen har vi det här med galenskap. Det här ska då vara den mest galna värld som finns inom Elder Scrolls-universumet. Men den är inte galen, den är lite knäpp som bäst. Designen är riktigt skön, men människorna som bor här och den dialog de för övertygar inte. Det mest galna Bethesda kunde komma på var att slänga in jämförelser med ost lite här och där när Sheogorath snackar, lägga till en rik kille som är rädd för att hans väggar ska ramla på honom och en gubbe som är besatt av ben. Spelet har redan en "mature"-stämpel borta i väst och här är spelet rankat 16+ av PEGI, så Bethesda kunde utan vidare ha vågat vara lite mer modiga i dialogerna och låtit sig inspirerats mer av William S. Burroughs än Richard Scarry.

Order

- till en galning

I uppdragsväg erbjuder Shivering Isles en förhållandevis lång huvud-quest som tar dig runt hela världen. Det som gör den till det roligaste i hela expansionen är att uppdragen redan från att du tar dina första steg i det nya riket erbjuder de bästa uppdragen sen Dark Brotherhood i Oblivion. De mer intelligenta uppdragen som mördarsällskapet skänkte gör storslagen återkomst och även om de i Shivering Isles inte ger några alternativa lösningar är de fortfarande så underhållande att man nöjer sig. Orderna varierar och dina handlingar lämnar ibland till och med långsiktiga förändringar i spelvärlden. Till och med de simpla Fed-Ex-uppdragen får sin lilla twist, som i Dunroot Burrow där man måste äta drogliknande substanser för att orka slåss mot monstren. Bland favoriterna finns det första uppdraget du får, där gatekeepern, en jättestor Frankensteins monster, måste dödas med gifter och benpilar samt när du får chans att agera inkvisitor och tortera invånarna i Crucible på information.

Dessvärre finns inte så mycket mer intressant att göra utanför huvud-questen. Inga nya fraktioner finns att tillgå och även om en del av uppdragen du får från bybor är roliga, är de inte särskilt många. De som är värda att nämna är problemet i byn Split där samtliga invånare har en dubbelgångare de vill bli av med samt smederna i New Seoth du samlar material till för att kunna bygga dig en ny rustning.

Vapen, rustning, magier

- Det kan aldrig bli för mycket

Det skulle knappast kunna kallas en expansion om det inte följde med mer rustningar, vapen och magier. Två rustningar kan tillverkas av speciella smeder tillsammans med matchande vapen, vilket ger lite omväxling från det vanliga guldutbytet. De nya vapnen och rustningarna är tyvärr inte så många man vill ha, men det kompenseras med nya magier som verkligen underhåller. Favoriten är trollformen som åkallar Sheogoraths personliga assistent som, besvärad som attan, svarar på dina frågor om vad du borde göra härnäst.

Allt som allt ger expansionen tio nya fienden som växlar mellan de Lovecraft-inspirerade vattenmonstren till gående träd och stora spindlar. Vissa av otäckingarna har getts twists, så som Grummites som regenererar hälsa i vatten samt Gnarls som blir starkare eller svagare beroende på vilken magi du anfaller dem med.

Att sätta betyg på ett Elder Scroll-spel är lite knepigt. Första dagen med Shivering Isles var jag helt lyrisk och älskade varje del av det, men efter varje dag som gick blev jag mer och mer skeptisk. Som det nog framgår är jag lite halvt besviken på Oblivion som jag tyckte blev monotont för snabbt. Och det är på grund av det jag blev så glatt överraskad av expansionen, som på många sätt fixar till det jag tyckte illa om i originalet. Menyerna är fortfarande smärtsamt för stora för PC, ingen ny musik, röstskådespelarna är för det mesta väldigt tråkiga och level-scaling är ännu kvar, men utöver det fixar Shivering Isles till det, och gör att jag aldrig mer vill återvända till Oblivions värld som nu blivit ännu tråkigare. Designen är så bra att jag till och med nästan tror att Bethesda kan lyckas med Fallout 3, och uppdragen är så roliga att jag kommer på mig själv med att ladda om spel bara för att få spela uppdraget igen. Bethesda lyckades med det här, hur smärtsamt det än är för mig att erkänna det.