Recension – Runaway: The Dream of the Turtle

Brian Basco är en cool kille. Eller, han har blivit det i alla fall  utvecklats från att ha varit en riktig nörd i början av det första spelet. Till Runaway 2 har han skippat glasögonen, skaffat sig schyssta kläder och en attityd. Förmodligen "tack vare" sin nyfunna flickvän Gina, vars liv han räddade flera gånger om under ett par omtumlande dagar. Och det är under Brians och Ginas semester på Hawaii som nästa äventyr börjar, efter att deras pilot kollapsat mitt under en flygning över en paradisö.

Glimtar av genialitet

- men det blir inte mer än glimtar

Well, mer än så är oartigt att berätta om storyn, då det skulle förstöra hela grejen med ett äventyrsspel  att uppleva ett äventyr själv. Och äventyr är precis vad Runaway: The Dream of the Turtle består av. Men är det spännande? Intressant? Roligt? Det vill säga vad ett äventyrsspel bör handla om.

Svaret är nja. Visst har spelet sina ljusglimtar av både humor och Lucasarts-genialitet som på den gamla goda äventyrsspelstiden (ja, jag är en "det var bättre förr"-kille, so sue me!). Men det är för sällan och i för små doser. Jag tycker Brian verkar vara en ganska osympatisk kille  ytlig och otrevlig mot de flesta han stöter på. Ena stunden vill han rädda sitt livs kärlek, i den andra tvekar han inte att vara otrogen mot henne. Det är inte särskilt logiskt.

Och på den linjen följer hela spelet. Mycket är ologiskt, över huvud taget. Hur man löser gåtor, hur man pratar med folk, och varför man måste klara av vissa saker. Bara det faktum att varje konversation tar ungefär 15 minuter att ta sig igenom är ett mysterium. Vill skaparteamet Pendulo bara ge en ett intryck av att spelet är hur stort som helst genom att slösa bort tid i form av onödigt babblande? Jag tror nästan det.

Jag är svältfödd

- så alla äventyrsspel är välkomna

En annan negativ grej är all sexism. Som jag nämnde tidigare så vill ju Brian vara otrogen med en het hawaiiansk tös, men det finns nog inte en enda kvinnlig figur i spelet som inte är kurvig och vacker. Och humorn blir också sexistisk, på gränsen till farsartad ibland. Där har det franska spelmakarteamet mycket att lära.

Missförstå mig inte, för det låter säkert som att jag hatar Runaway: The Dream of the Turtle. Det gör jag faktiskt inte. Spelet är snyggt, har sköna och logiska kontroller och bra röster till karaktärerna. Det är ett hyfsat stort spel, och man får spendera en hel del timmar med det. So far so good. Men samtidigt hoppas jag ändå på så mycket mer. Fantasi, riktigt bra humor och lite logiskt pusslande. På 2000-talet är man dock svältfödd på vettiga äventyrsspel, och just nu finns det inte mycket att välja på i point-and-click-genren. Så på det viset är Runaway-serien, och därmed även detta spel, varmt välkommet. Men samtidigt saknar jag den tidigare nämnda Lucasarts-genialiteten som så sällan används numera. Och till den klassen har Runaway: The Dream of the Turtle en bra bit kvar.