Liksom de flesta ledande tillverkare av pekdon fortsätter Microsoft släppa sladdlösa möss, med bättre överföringsfart för varje ny upplaga. Deras senaste bidrag till den-inte-av-fysiska-ting-begränsade världen är Wireless IntelliMouse Explorer for Bluetooth – en som namnet avslöjar sladdlös mus vars överföringsteknik bygger på Bluetooth-teknologin. FragZone har hårdtestat pekdonet och därigenom kommit fram till om de trådlösa mössens dåliga rykte nu kan läggas på historiens soptipp eller om möss mår bäst av att slippa kupering.

I kartongen finner vi en utseendemässigt läcker historia med blålila ovansida och svarta kanter. Den är försedd med fem knappar – de tre reguljära (den på mushjulet inkluderad) och två tumknappar på vänster sida. Formmässigt är underdelen utsvängd och sidorna urfrästa så att tummen och fingrarna finner sig tillrätta. Ovansidans knappar och scrollhjulet sitter bekvämt till och bjuder på lagom motstånd vid användning, framförallt hjulet som är både lättrullat och exakt. Under tumknapparna finns en kant som effektivt förhindrar oavsiktliga klickningar. Form och känsla är med andra ord förträffliga, även om de två AA-batterierna höjer vikten en smula och formgivningen utesluter vänsterhänta användare.

Installation och inledande användning var inte fullt så smärtfri som man i dagsläget är van vid. När mjukvaran skulle i bråkade installationsprogrammet om att mitt operativsystems språk inte stöddes, detta trots att jag kör en engelsk Windows XP med alla föreskrivna uppdateringar. Ett antal svavelosande kraftord senare visade sig krånglet bero på användningen av svenskt tangentbordslayot och efter växling till engelskspråkig dito lät sig mjukvaran installeras utan knot.

Därpå följer inpluggning av själva hårdvaran, det vill säga en av de två medföljande hubbarna (valfritt vilken, den ena saknar sladd och är avsedd för bärbara datorer), varpå mjukvaran gör en sökning efter kompatibla produkter. Av någon anledning hittades inte musen med sladd-hubben, bara efter det att minivarianten först pluggats in. Frustrerande och bökigt, men när väl allt är på plats funkar allt som det ska.

Nyttan av ett optiskt begränsat pekdon

Tillverkarna av trådlösa datorprodukter brukar i sina reklamtexter framhålla argumentet ”Wireless freedom” – att inte få rörelsefriheten begränsad av en meterlång sladd. Detta är förstås en trevlig egenskap, men när det kommer till datoranvändning, där man för det mesta befinner sig i datorns och skärmens absoluta närhet, infinner sig frågan vilken nytta man egentligen har av detta. I IT-strategernas framtidsvision – det datoriserade hemmet – kommer trådlöshet med all sannolikhet vara standard på samma sätt som fjärrkontroller till TV-apparater nuförtiden är en självklarhet, men med nuvarande produktutbud är jag inte helt säker på nödvändigheten i det hela.

Hittills har många trådlösa produkters teknologi byggt på radioöverföring, som begränsas av kort räckvidd och långsam överföringshastighet. Under senare år har Bluetooth-tekniken utvecklats och lanserats som ett snabbare (och säkrare – musen kan låsas till ett operativsystem/en dator) alternativ. Hastigheten ligger på 1 Mb/s, vilket i jämförelse med produktinformationen för Logitechs senaste sladdlösa produkt – MX700, som sägs prestera USB 1.1-hastighet (1,5 Mb/s) - inte känns lika hett som när Bluetooth låg högt på IT-teknikernas hypelista för ett par år sen.

Emellertid har blåtandstekniken andra fördelar gentemot radiobunden dito, till exempel att den räcker upp till nio meter när sändaren är skymd, och ännu längre när inga fysiska hinder skymmer förbindelsen. Den optiska sensorn är densamma som i föregångaren Wireless Intellimouse Explorer, vilket innebär 6 000 avläsningar per sekund, eller i klarspråk – fullt tillräckligt.

När det gäller möss infinner sig dock frågan vilken nytta man i praktiken har av att kunna styra dem ett antal meter från skärmen – den mänskliga synens begränsningar är en inte ovidkommande aspekt. Ett användningsområde är om man, som jag, utrustat datorn med DVD-spelare och TV:n och datorn står i olika rum. Musen fungerar då som fjärrkontroll och man kan styra filmfluktandet från soffan. Detta fungerar utmärkt, trots att en vägg finns mellan mottagarenheten och musen. Också utanför lägenheten, på omkring fem meters avstånd med en tjock dörr och två väggar som hinder, fungerar överföringen. Rock’n’roll!

Riktiga gamers bär svans

Oavsett hur stark mottagning den trådlösa överföringen har är hastighet en fråga av tyngre vikt, i synnerhet om man ämnar använda musen för att spela. Efter att ha testat i ett flertal spel av olika karaktär visar det sig att de sladdförsedda syskonen är att föredra. Den snabba blåtandstekniken till trots finns fortfarande de trådlösa mössens stora gissel kvar - den är inte tillräckligt snabb. Förvisso funkar det hyfsat så länge man rör musen med mindre än en till två sekunders uppehåll (efter vilket en strömsparningsfunktion inträder), men därefter blir det ofelbart ett hopp i rörelseschemat. I snabba spel som exempelvis shooters resulterar detta i förvirring eftersom det man för stunden har på skärmen ögonblicket efteråt är något helt annat. Gissa hur användbart ett precisionsvapen är i dylika situationer...

För att testa användbarheten i hastighets- och reaktionsoberoende sammanhang tog jag även ett antal vändor med det förträffliga biljardspelet Virtual Pool Hall. Där handlar det uteslutande om precision och exakthet i musrörelserna. Tyvärr fungerar det inte heller här särskilt väl. I likhet med när man browsar en rökig biljardhall i verkliga livet är stötens hårdhet av avgörande betydelse för ens framgång. Den simulerade stötens hårdhet avgörs av hur snabbt man för musen framåt, vilket fungerar utmärkt med sladdbundna möss, men med Microsofts verktyg saknas nödvändig exakthet för att bli kvarterets virtuella svar på Ronnie O’Sullivan.

Musen är alltså långtifrån någon höjdare i spel. I Windows-miljö fungerar den avsevärt bättre, fullt i klass med traditionella möss. Om det inte vore för den ovan nämnda strömspararfunktionen, vill säga. Så länge man rör musen flyter allt förträffligt, men så snart den får vila nån sekund följs nästa rörelse av ett ryck då den aktiveras igen. Syftet är förvisso vällovligt – att spara batterier – men när musen bygger på utbytbara standardbatterier undrar man varför Microsoft inte valt en uppladdningsbar variant med vidhängande laddare istället, så att man kunnat begränsa sparlägets "effektivitet".

Nytt, javisst - men för vem?

Om man nästan uteslutande ämnar använda musen i Windows-sammanhang fungerar den bra, förutsatt att man står ut med mikrofördröjningarna efter varje vilopaus, och som fjärrkontroll till datorn med annan än den primära bildskärmen är den tack vare Bluetooth-teknologins suveräna räckvidd och framkomlighet ypperlig.

Emellertid gör mer väsentliga faktorer som dålig användbarhet i spel, relativt begränsad nytta av trådlösheten och högt pris att musen inte kan ses som ett gott köp för gemene man. Målgruppen för denna produkt är faktiskt ganska oklar, förutom pryltokiga laptop-ägare som tillfredställer sin fåfänga genom att glänsa med den senaste teknologin.

Personligen ser jag få andra praktiska användningsområden än att använda musen som fjärrkontroll för att spela upp film på datorn i TV:n. Jag tvivlar också på att särskilt många är beredda att hosta upp en tusenlapp för att bespara sig fem meters förflyttning från TV:n till datorn.

Skicka en rättelse