Att spela ett spel handlar om så mycket mer än sitta och titta på en skärm där ens karaktär ligger i en skyttegrav och fyller luften med bly, det handlar om att verkligen känna att man själv ligger där i leran. Men att faktiskt gå utomhus och kräla i smutsen är knappast ett realistiskt alternativ för många. Vi har tagit oss en titt på ett hårt paket som definitivt får dig att vilja stanna inne i jul.

Den audiella upplevelsen i ett spel är för mig minst lika viktig som den visuella. Ett par fina hörlurar kan visserligen simulera surroundljud i viss mening, men ska man ha riktigt surround gäller det att ljudet faktiskt kommer från alla vinklar. Därför är det inte så konstigt att regeln ”ju fler desto bättre” är rätt träffande i det här fallet, för ju fler högtalare du ställer ut (förutsatt att det du spelar stöder så många kanaler) desto finare surround upplever du. Men den mängd kanaler som krävs gör att kravet samtidigt ökar på hårdvaran du har i din dator. Ett vanligt ljudkort klarar absolut inte ett sjukanalshögtalarsystem. Detta för oss inte helt osökt till anledningen varför det här är en recension av två produkter samtidigt; högtalarsystemet Inspire T7700 och ljudkortet Audigy 2 ZS.

Julklappsutdelning

Låt oss börja från början. En vacker dag stod det hemma hos mig två paket, ett stort och ett litet. Paketens utsidor talade sitt tydliga språk gällande innehållet och alla söta, färglada bilder tilltalade barnet i mig. Prylhungrig som ett dagisbarn på julafton kastade jag mig över paketen och började riva ut innehållet. Tio minuter senare stod jag lycklig med datorns sidoplåt borttagen, skruvmejseln i hand och ett brett flin över mina läppar.

Ljudkortet visade sig vara löjligt enkelt att installera. Den enda nackdelen jag kunde se så långt var att om man ville ha en gameport (har själv inte använt någon enhet som kräver gameport på flera år dock) så var man tvungen att ockupera två av datorns expansionsplatser på baksidan. Visserligen ansluts själva gameporten med en sladd till ljudkortet och inte direkt i moderkortet, men man kan ju glömma att klämma in någonting på samma expansionsplats.

Redigt mycket plastuppackande

Några ögonblick senare, med en av installationen blodad tand och en dator med chassit påtaget var det dags att ta en titt på högtalarna. Välpackade bakom sjuka mängder plast låg då de sju satellithögtalare och den subwoofer jag skulle testa. I en låda tung som min bärbara dator (och den är saftig) hittade jag de sjuka mängder sladdar som skulle användas. Snart såg jag att högtalarsladdarna fanns i tre olika längder (för front-, sid- och bakhögtalare), tätt ackompanjerade av små söta klistermärken för uppmärkning av sladdvirvlet. Fixardags.

Sagt och gjort, en god stund senare hade alla satellithögtalare monterats på sina fötter, lätt gjort med en enkel skruv och det var dags att börja dra kabel. Fördelen rent platsmässigt med ett 5.1-system gentemot ett 7.1-system är att man inte har några högtalare vid sidan om sig. Således måste man med ett 7.1-system antingen sitta inbakad i ett väldigt kompakt hörn (vilket nog ändå inte är så optimalt) eller ha minst en högtalare flyttbar. Nu finns det stativ att köpa till satellithögtalarna vars pris jag inte vet, men jag kan inte föreställa mig att fyra stativ (de tre främre står ju på datorbordet) är någon billig summa. Dessutom blir lösa kablar på golvet inte så vackert.

Klockan går som en elvisp!

Jag vill inte påstå att det här är något pack-up-and-play-paket. Visst är det ruskigt lätt att få igång och installera, men mängden pyssel som krävs för att få det snyggt placerat vid datorn är kopiös. Detta kan ju knappast beskyllas högtalarna på något sätt, men det är definitivt värt att beakta innan detta system inhandlas.

När vi långsamt trådat genom installationen och kan börja beskriva ljudet så har jag ett enda ord som sammanfattar alltihop – fantastiskt! Varje liten svettdroppe åtgången i kabeldragningsprocessen, varenda liten farhåg när jag med läskigt statiska händer började gräva i datorn, allt var plötsligt värt mödan. Call of Duty blev det självklara valet för test av ljudsystemet i spelmiljö och de döende soldaternas hesa, gnälliga röster och artillerieldens bombkrevader var liksom grädden på moset.

Stråken är mäktigare än maskingeväret

Med ljudkortet följde såväl bland annat en ljud-DVD. I brist på intressanta saker att göra efter att fullkomligt tokspelat Call of Duty i ett oöverskådligt antal minuter valde jag att stoppa in sagda skiva och låta den rulla igång. Högtalarna fylldes snabbt av klassisk musik, men skillnaden de klassiska stycken jag själv tidigare lyssnat på (exempelvis när jag skriver recensioner) var lika markant som självklar. För första gången sedan jag i lågstadiet mer eller mindre övertalades till att spela fiol kändes det som om jag befann mig mitt i en orkester. Nackhåren reste sig till cymbalens klang bakom mig och när stråkarna gick igång på min högra sida kunde jag inte hålla mig längre. Det blev till att snabbt hämta både mor och far och låta dem båda uppleva ett klassiskt stycke ”på riktigt”. Den datorn fick jag inte använda mer under den dagen, den saken var sann.

Det här är inget paket som lille Anton, 12 år, går och köper för att få ”värsta grymma ljudet i CS”, utan snarare något som Antons pappa benådar sin lille son med i julklapp. Jag skriver benådar därför att priset för både ljudkort och högtalare går på strax över två tusen. Men om du har den tid som krävs för att pilla, om du har lite pengar över och om du har en dator som kan spela de spel som tycker om sådana här system, då är det inget pjåkigt paket att lägga under granen till sig själv. Jag är ingen audiofil och jag kan inte på ett kritiskt sätt jämföra mellanregistrets återgivning i en sluten miljö, eller basens räckvidd i öppna rum. Men jag kan säga dig att det här paketet kommer ge dig ett ljud som kommer få dina trumhinnor att göra vibrerande volter av lycka.

Skicka en rättelse