Efter det barnsligt roliga filmspelet Toy Story 3 är förväntningarna höga på nästa titel från Pixars skattkista. Men Cars 2 försvinner i en explosion av simulation.

Toy Story 3 var inget trendbrott. Det var en engångsföreteelse.

Det tar emot att säga det. För bara ett år sedan släpptes #Toy Story 3 och bevisade att Pixar, barnspel och spelglädje kan existera sida vid sida. När Woody inte galopperade ifatt med den ondskefulla Doktor Fläskkotlett byggde han upp sin egen lekfulla vision av vilda västern. Det var ett spel som tog barnen på allvar och, ännu viktigare, tog deras glädje på allvar. Variationen var fantastiskt, mervärdet ännu bättre.

Bilden säger en sak, men vi kan lova att fartkänslan inte är speciellt hög.

Tiden går fort när man har roligt, men #Cars 2 är tyvärr ett steg tillbaka från den barnsliga och äkta glädjen. Spelet fastnar i något slags limbo där det vare sig triumferar eller floppar. Låt oss börja från början, för den är bäst. Introfilmen är spännande, välgjord och välspelad. Kulmen nås när våra motordrivna hjältar står kaross mot kaross med den elakaste av de elaka, varpå han väser: "It’s the end of the autobahn for you".

Men ingen av explosionerna eller biljakterna vi nyss såg hände på riktigt. Allting utspelar sig inne i en simulator där bilarna tränas. Och att simulera glädje är inte det lättaste. Det går hjälpligt, men blir aldrig så förbaskat härligt som genuin lycka.

Skratta hellre med än åt

Samma utvecklare på #Avalanche Software låg bakom Toy Story 3 och det märks. Trots att jag har svårt att skratta med spelet kan jag inte skratta åt det. Kvalitéerna under motorhuven är alldeles för många. Banorna äger rum i simulatorn, men bilderna som träder fram av oljeraffinaderier och japanska flygplatser är fina med många genvägar och tunga vapen.

Det märks att teamet sneglat både en och tjugo gånger på Mario Kart-spelen. Men istället för blå skal och blixtar får vi feta missiler och kulsprutor. Jag vet inte vad du var för slags barn, men tre äpplen höga Fredrik tackade aldrig nej till att knuffa leksaksbilarna över kanten på bordet och föreställa sig maffiga explosioner (att favoritbilen gick sönder var en smäll man fick ta).

Den explosiva arsenalen är exceptionellt rolig.

Att ratta åkdonen fungerar helt okej. Körkänslan är kanske inte äkta, men å andra sidan har jag aldrig träffat en talande bil heller. Bilarna är många och kan hoppa, preja varandra, ta till boostar och göra olika konster. Oftast handlar det om att ta sig över mållinjen först men ibland ska du spränga så många motståndare som möjligt. Det senare riktigt roligt.

Jamen okej! Det finns en del positiva bitar att säga om Cars 2. Mitt problem är att det oftast är halvskoj eller "nästan" underhållande. Karriärsläget går på tomgång och den enda räddningen är att hämta en kamrat eller två och bjuda upp till kamp. Alternativt spränga något i luften.

Helst båda delarna.

Skicka en rättelse