2001 återvände vi till slottet Wolfenstein och vägen dit kantades av fasansfulla varelser. Men återkomsten visade sig vara en riktig juvel. Vi retrorecenserar Return to Castle Wolfenstein.

I begynnelsen – eller åtminstone känns det som om det var någon gång under Romarrikets storhetstid – släppte #Id Software förstapersons-shootern #Wolfenstein 3D. Det var i grunden en fiffig omstuvning av ett gammalt koncept, bland annat använt i stressiga top down-shooters som #Alien Breed på Amiga. Du rör dig helt enkelt på ett platt yta, och skjuter rakt fram. Ids knep, som så smått revolutionerade actionspelgenren, var att fejka en 3D-värld baserad på detta plana spelbräde. Du kunde inte gå under delar av banan, men illusionen av 3D var ändå nog för att trollbinda en hel värld.

Wolfenstein 3D kom 1992. Därefter revolutionerade Id actionspelen igen med #Quake, som införde ”riktig 3D” där du kunde gå under saker du nyss gått över. Men det skulle dröja ända till 2001 innan de återvände till sin nazist-shooter, i ett spel med det passande namnet #Return to Castle Wolfenstein.

Det tar inte många banor innan nazistmotståndet får sällskap av diverse övernaturliga obehagligheter.

I RTCW fick vi återse hjälten B J Blazkowicz, som tagits till fånga av nazisterna och måste fly från slottet Wolfenstein. Spelet är en enkel shooter, med enkla kontroller och ett närmast gotiskt tema, och storyn är okomplicerad men fungerande. När det kom kändes det rätt så fräscht och nytt, och såg framför allt väldigt bra ut tack vare den kraftigt modifierade #Quake III-spelmotorn. Det gör det inte längre, både story och grafik har åldrats rätt rejält. Det som håller än idag är spelglädjen, och framför allt det fantastiska multiplayerläget. Singelplayerkampanjen var kul, åtminstone om man gillade att skjuta nazistsoldater, diverse monster och läderklädda ninja-SS-kvinnor (eller något i den stilen) för att ta sig fram till den oftast ganska originella bossen i slutet av varje sektion.

När spelet släpptes jobbade jag på TNT på Örebro Flygplats. Det var mest unga killar som jobbade där, och vi skaffade snart ett exemplar var av spelet, och varje kväll efter jobbet åkte jag hem och startade en multiplayerserver, som vi sedan spelade på tills det var dags att nanna kudden. Spelet var helt enkelt det bästa och roligaste som fanns då, när höjden av multiplayerglädje tidigare hade varit Capture the Flag-matcher i #Unreal Tournament.

Ett stilbildande lagkrig

I Return To Castle Wolfenstein delas spelarna upp i två lag, tyskar och allierade. Varje bana har ett startområde för varje sida, och ett lag skulle försvara något slags mål medan det anfallande laget måste ta sig förbi vissa hinder och givetvis även motståndarlaget, för att klara banan. Den karta jag minns bäst är stranden i Normandy, som även med dagens mått mätt var ganska avancerad.
Som allierad startar du i en båt på stranden och måste ta dig uppför sandsluttningen medan motståndarna öser bly och granater över dig från bunkrarna. Om du kommer fram till muren måste sedan lagets engineer spränga hål i muren, och därifrån kan man ta sig in och leta reda på de hemliga dokumenten. Banans design och dess tunga fokus på lagarbete gör att jag än idag minns många av de episka strider som utkämpade sig där.

Eldkastaren imponerade kraftigt för tio år sedan.

När jag än en gång startar upp spelet, tio år senare, så småler jag när jag känner igen detaljer i menyn och minns hur det tog betydligt längre tid att ladda spelet på den tiden. Jag ställer upp alla grafiska detaljer på max och kastar mig in i singelplayerkampanjen. Och upptäcker precis som jag trott att det här spelet inte längre känns särskilt relevant för en ensam spelare. Det är förvisso helt acceptabelt rent grafiskt, även om allt har väldigt skarpa kanter och texturerna inte är så lågupplösta som jag fruktat. Men den där typiska svävande känslan i Quake-motorn gör sig påmind, och den har jag sedan länge vant mig av med. Plus att fienderna är helt efterblivna och de skriptade sekvenserna pinsamt uppenbara.

RTCW är ett spel jag minns med värme för att det var så fantastiskt i multiplayer, inte för att det på något sätt håller idag. Men det räcker för mig. Spelets multiplayerläge var faktiskt så omtyckt att #Splash Damage skapade en uppföljare som sedermera gavs ut som gratis nedladdning: #Wolfenstein: Enemy Territory. Den kan du än idag ladda ner, antingen från filarkivet eller från den officiella Enemy Territory-sajten. Missa inte heller multiplayer-demon av RTCW.

Skicka en rättelse