Vi recenserar det efterlängtade Xenoblade Chronicles. Tillsammans med The Last Story och Pandora's Tower utgör det en trio rollspel som mot alla odds släpps i Europa. Xenoblade sätter standarden direkt.

En bit bortåt vägen ligger en stad. Det är allt jag får veta, och såklart börjar en bild redan nu ta form i mitt inre. Jag har spelat dussintals japanska rollspel, stora och små, breda och smala. Jag vet vad som väntar. Det kommer finnas en flod där. En träbro, som skiljer ängarna från det stillsamma lilla samhället, kommer att ta mig över till kullerstensgatorna. Direkt kommer jag att se ett värdshus där man kan sova ackompanjerad av en mysig melodi. Självklart kommer en item shop ståta i centrum av den lilla staden, där svärd och träpinnar (som är ett fullgott alternativ i början av ett j-rpg) kan införskaffas för att klara det stora äventyret – som garanterat väntar bakom nästa cutscene.

Men jag har fel om allt, ja, förutom om det stora äventyret. #Xenoblade Chronicles är inget vykort från svunna tider, det är inget Xenogears för 2010-talet. Däremot är det fantastiskt bevis på att det fortfarande går att uträtta underverk med Wii och japanska sagor. Det gör mig så glad. Jag ville så gärna att det här spelet skulle vara bra, men jag trodde aldrig att verkligheten skulle överträffa dikten.

"I've a feeling we're not in Kansas any more. We must be over the rainbow!"

Staden som möter mig är då rakt ingen traditionell landsortshåla, där tiden stått stilla sedan 1995. Först och främst; jag ser den knappt för det fantastiska landskapet. Området som ligger vid foten av den höga bergskedjan är en historia i sig, med breda fält, en djup sjö och en liten park på toppen av flera branta trappor. Landmassan är speciell, vilket har sin förklaring i att den här världen vilar på kropparna av två enorma och gudalika robotar. Nej, världen är inte platt, den är inte heller klotrund, däremot består den av huvud, axlar, knä och tår. Frågor på det? Bra, då går vi vidare.

Som sig bör finns det exotiska djur och andra varelser lite varstans. Långt ifrån alla är fientligt inställda mot mitt ivriga utforskande, men visst retar jag upp en del av traktens bestar. Om du vill är striderna helt automatiserade, fast då går du miste om flera speciella inslag (och lär stupa omgående). Varje karaktär har sina styrkor. Shulk är ganska kortväxt, lite tanig men har en enorm styrka när det kommer till att hugga sina fiender i ryggen. Hans muskulösa kompis Reyn tar hand om de frontala attackerna och får ta smällarna. Naturligtvis går det djupare än så här, men i korta ordalag finns det olika dynamiker mellan personerna vilket resulterar i att, hur konstigt det än låter i ett inbitet singleplayer-RPG, co-op med de datorstyrda medspelarna får en given plats.

Att slåss är att förbryllas – till en början.

Striderna är actionspäckade och präglas av ögonblicksbeslut som efter en stund växer samman med dina flinka fingrar (på tal om det, att spela Xenoblade Chronicles med classic controller är att föredra). Du kan tajma vissa knapptryck för att heja på dina stridskompanjoner och du kan också använda olika specialförmågor. Till en början är det mycket att hålla reda på och den första biten av äventyret blir en smula vimmelkantig av alla intryck.

Efter den lilla sejouren bland kullarna och på sandstränderna styr jag kosan mot staden på vattnet. Att jag inte lade märke till den först berodde knappast på att den var liten eller oansenlig, nej, det är en sjudande metropol som väntar med flera olika distrikt (fiffigt nog utplacerade på olika öar) och mängder med möten. Det är inte helt angenäma möten, det måste sägas. Jag har börjat lägga märke till en jobbig tendens. Spelet Xenoblade Chronicles påminner mig ständigt om att det är just ett spel. Varje person vill ingå i en kapitalistisk byteshandel och jag uppmanas att prata med alla för att kunna utbyta ännu pråligare föremål och utföra diverse ärenden. I själva verket liknar det mest banala MMO-uppdrag. Sakta bygger jag upp ett enormt kontaktnät med olika personer – och det är något jag kunde ha varit utan. Ibland räcker det med ett ombonat värdshus och en trudelutt. Faktiskt.

Från ett hjärta till ett annat

Men naturligtvis finns det fina bitar med att bygga upp relationer. Xenoblade Chronicles är ett sådant spel, ni vet, där fördelarna är starkare nackdelarna. Runtom världen finns det platser där huvudpersonerna kan mötas i förtroliga samtal om allt mellan himmel och jord. Du kan stärka deras band och på så sätt vågar de lita på varandra när det verkligen gäller – jag tänker på striderna nu – och därför vinner både du och de på samvaron. Heart-to-Hearts kallas pratstunderna. Jag tycker mycket om dem.

Xenoblade bjuder inte på stora engelska skådespelare. Håll dig till de japanska originalrösterna.

Det är inte lätt att sammanfatta det stora äventyret på några korta rader. Det känns som om jag bara snuddat vid bitarna, utan att ha kommit de riktigt nära. Men, när allt kommer omkring, det enda ni behöver veta är att det ligger en stad bortåt vägen. Och den är inte som någon annan.

Skicka en rättelse