Räkna med bråk i detta kroppsnedbrytarspel av simplaste sort. Mitt i allt röj vill vi utfärda sömnvarning.

Det var en gång ett spel som hette #Black, ett Playstation 2- och Xbox-spel som hyllades för sin filminspirerade action av hög klass. Fem år senare släpps #Bodycount, en andlig uppföljare skapad av i stort sett samma gäng inklusive designern Stuart Black. De har dock inte många gemensamma kvalitéer. I Black sprang du längs en linjär bana och sköt fientliga soldater som föll med tillfredsställande reaktioner, när de inte kastades handlöst över hus av exploderande tunnor. I bakgrunden fanns en story, men den räknades inte när du hittade en AK-47:a och hade ett helt läger fullt av fiendevakter mellan dig och säkerheten. Det var helt enkelt kul att springa och skjuta i Black.

Det enda som möjligen kan få mig att kalla det här en ”andlig uppföljare” är det faktum att du springer. Och skjuter. Ibland samtidigt. Men där Black var tillfredsställande på ett grundläggande sätt, med en spelmekanik som kändes rätt och gjorde att du ville ha mer, är Bodycount istället ett hopplock av det sämsta från i stort sett alla förstapersons-shooters som någonsin gjorts.

Du skjuter så mycket att även mynningsflamman blir skadlig

Låt mig förmedla mitt allra första intryck. En kvart går åt till att installera två olika patchar som uppenbarligen kommit sedan skivan pressats – redan här börjar jag misstänka att detta kanske inte är världens mest polerade spelrelease, särskilt inte när det är Xbox 360-versionen jag testar. Därefter hamnar jag i en huvudmeny, hoppar in i spelet och får se något slags introfilm. Det verkar som om min arbetsgivare, fantasifullt namngivna Network, tycker att folk som krigar och dödar varandra är väldigt dåliga på det. Därför skickar de in mig, som uppenbarligen är bättre. På något odefinierat, förmodligen att döda folk.

En kort åkning över en strand i något afrikanskt land (afrikaner och araber är tydligen väldigt dåliga på att slåss, så därför ska jag åka dit och lära dem hur man gör – genom att döda dem?) senare befinner jag mig i ett torn utanför en stad. Den ser inte särskilt afrikansk ut, men skit samma. En solid spelmekanik kan ju göra det här roligt även om storyn är på samma nivå som ett spädbarns joller innan det lär sig säga ”mamma”. Av någon anledning måste jag vänta medan Network bombar en strand full av soldater i olika uniformer, sedan är det dags att fatta kontrollen. Stora feta popups upplyser mig om att jag kan skjuta genom att trycka på högertriggern (eller rättare sagt att jag kan ”blasta mig igenom hinder” på det sättet) och strax får några oskyldiga plankor sätta livet till så att jag kan ta mig ut i dagsljuset.

Får jag se ljuset?

Där möts jag av några av de sämst animerade, mest grovhuggna polygonsoldater jag någonsin sett. Tyvärr överträffas (underträffas?) deras ryckiga animationer av den fantatstiskt efterblivna ai:n, som verkar anse att det taktiskt riktiga när man slåss mot en man med hagelgevär är att springa rakt mot honom medan man skjuter lite planlöst. Ja, det är något slags tutorial det här, men fienderna blir inte smartare längre fram, tvärtom.

Ögonblicksbild av definitionen av "skitspel".

Det de däremot gör är att fuska. Fiendesoldater av alla sorter springer omkring i staden och skjuter spridda skurar mot varandra, och mot husväggar, exploderande tunnor och tomma luften. Om jag gör slut på dem materialiseras nya på fördefinierade platser – även sådana jag redan rensat – tills jag städat upp hela banan. Det verkar finnas två läger här i staden, som slåss mot varandra, men det är förstås som vanligt alla mot mig så fort jag sticker fram näsan. Ibland behöver jag dock inte ens göra det, fienderna går som på ett pärlband mot min position som de givetvis telepatiskt meddelat varandra, och sticker oftast in en arm eller ett vapen genom väggen så att jag kan se var de är från andra sidan.

Jag förstår i ärlighetens namn inte varför Bodycount överhuvud taget existerar. Spelkänslan är obefintlig; du vet inte vem du är, varför du är där eller vad du gör och för vem. Du springer bara från mål till mål, och plockar längs vägen upp något slags powerup-ikoner som plongar som Sonic-ringar när du springer över dem – vad gör de där? Skjuta stenkorkade ai-soldater blir snabbt trist och utan begriplig story eller ens acceptabel grafik, och med banor som mest består av ologiska återvändsgränder och platser där fiender återuppstår. Det finns så många bättre spel därute att jag inte ens skulle köpa det här åt min värste ovän som ett elakt skämt.

Skicka en rättelse