Trots att jag är stor som ett hus, har en ännu fetare rustning och två lika biffiga kamrater är framtiden allt annat än hoppfull. Vi är utrustade med motorsågssvärd, kraftyxor, plasmagevär, sniper-skjutjärn och något så coolt som en "hämndkanon". Ändå känns det som om vi har alla möjliga odds emot oss. Det blir lätt så i en framtid där tre space marines tvingas kämpa mot miljoner orker. Stora som små, fysiska som psykiska men alltid gröna. Det är en framtid där krig är allt vi har. Ibland önskar jag att det fanns något mer.
Den första dejten var allt annat än lyckad och inget annat än stel.
Innan jag satte mig ner med recensionsexemplaret (Windows-versionen) har jag tidigare i år två gånger fått den blodiga äran att provspela #Warhammer 40,000: Space Marine (här och här). Däremot har jag aldrig fått nöjet att spela det klassiska och "riktiga" Warhammer 40,000. 24 år är en ganska lång levnadstid, särskilt när vi tänker på alla konsoler och titlar som passerat, hyllats och glömts bort. Det finns något alldeles särskilt med den där mörka och ogästvänliga framtiden som hela tiden lockar till sig nya spelare och aldrig släpper taget om de gamla.
Space Marine är alltså min inkörsport i 40K-världen. Det är en galet underhållande (med betoning på galet) slaktfest, om än lite endimensionell. Ni har kanske hört talas om att spelet tar plats på en världsomspännande fabrik? Det är ungefär så spännande som det låter. Grått, brunt, järn, metall etc, etc. Man kan definitivt inte anklaga spelet för att vara splittrat. Du ser vad du får och till största delen är det en verkstad med ett abnormt storhetsvansinne.
Ett fantastiskt ögonblick – var inte så säker på att du säger det samma efter 20 000 liknande.
Men det bekommer mig inte. Den gråbruna röran finns där enbart för att leda mig längs en snitslad bana och möta mer eller mindre enorma ork- och senare chaos-arméer. Till skillnad från de flesta andra titlar vägrar Space Marine kompromissa. Dagens stortitlar ska annars vara en salig och (ibland) förfärlig blandning av mmo, action, pussel, rollspel och annat. Alla spelare ska med och då vågar man inte unna sig lyxen att välja bort någon genre. Det är en naturlig, men också feg, utveckling.
Space Marine skiter högaktningsfullt i att bredda sig. Det lägger all kraft och energi på sin starkaste sida. Hellre leverera tio fantastiska sekunder gång på gång än att koka ihop en medioker soppa utan karaktär. Det är spelets största förtjänst – och dess nackdel.
Bättre fäkta än illa fly
Striderna är på fler än ett sätt fantastiska, men inte tillräckligt för att bära upp ett helt spel. Och då ska det ändå tilläggas att de trimmade, skitiga, blodiga och svettiga mötena med orker och chaos är omistliga. Att byta mellan vapen, oavsett om det gäller skjutjärn eller överdimensionerade yxor, fungerar fläckfritt. Det finns inget cover-läge i Space Marine, men det är bara en god ursäkt att aldrig fly, ducka eller skrika som en liten flicka. Du vinner bara om du blir, eh, riktigt intim med orkerna. Börjar hälsan tryta kan du återfå den genom att utföra diverse brutala finishing-moves (fina exempel: såga en grön best mitt itu och/eller krossa vartenda ben i hans kropp).
Chaos intåg i spelet är tacksamt för variationen, även om de karismatiska orkerna är lite roligare att klubba ner.
Men sedan då? Vapnen är många och tillräckligt varierade för att de ska skilja sig från varandra. Fast hade det inte varit häftigt att kunna uppgradera dem? Nu ligger den taktiska nivån på att välja tillhygge. Det är bra för att det gör mig fokuserad på striderna men dåligt för att jag vill ha något mer. Ibland får jag snöra på mig ett jump pack vilket är en god anledning att hoppa skyhögt och landa blytungt i en grön armé. Skoj, givetvis, men på varje nytt inslag går det tjugo liknande strider.
#Relic hade absolut inte behövt klämma in levlande eller andra rollspelsinslag, att de valt bort krystad mångfald ska de snarare ha en eloge för, men nytänkandet och överraskningarna i striderna kommer alltför sällan. Det är synd, för trots att spelet upprepar tio fantastiska sekunder om igen blir de snart tio mer än välbekanta sekunder.
Relic har sagt att de främst fokuserar på kampanjen och att multiplayer inte är prioriterat den här gången, vilket kan vara en klok idé. Att bygga nya varumärken tar tid och att slänga in allt på en gång hade kanske varit att sig vatten över huvudet. Men det finns multiplayer-komponenter i Space Marine, även om det inte tar så värst stor plats. "Annihilation" är spelets team deathmatch och två lag med åtta personer i vardera möts och skapar kaos. Det ena laget består faktiskt av, just, chaos space marines. I "Seize Ground" gäller det att ta över command points – och det är de två lägena som finns.
Beroende på vilken av de tre klasserna du väljer får du tillgång till olika vapen och perks. Det finns en klass som är balanserad och bra både på lång- och närdistans. Den andra är en hejare på långdistansvapen och har tillgång till flera sådana och har dessutom en kraftfull rustning. Den tredje och sista är inte helt oväntat specialiserad på närstrider, har inte så många vapen men har istället ett jump pack på ryggen. Tungt!
Co-op kommer också att finnas i Space Marine, men släpps först i oktober via gratis DLC. Istället för att lira kampanjen med en eller flera kamrater ska du ta dig an ett spelläge som heter "Exterminatus". Fyra spelare samarbetar för att dräpa horder av orker. Med tanke på hur intensivt kampanjen är med en spelare så förstår vi nog hur mycket kaos vi kan vänta oss. Men inte förrän i oktober, som sagt.
