Criterions bilspelsserie skippar bilkörningen och satsar på helhjärtat röj. Ett explosivt men enformigt försök till förnyelse.

Minimalism kan ha många ansikten. I sin vackraste form är den distraktionsfri, koncentrerad kvalitet. Den skvallrar då om en fingertoppskänsla som de sämre avarterna bara kan drömma om. De senare brukar ha en bismak av monotoni, eller så grumlas upplevelsen av tvivel på att rätt val gjorts. Minimalism kan också se ut som #Burnout Crash, ett totalextrovert bilspel nästan helt utan bilkörning.

Burnout Crash riktar istället strålkastarna mot... japp, kraschande. Krocka med medtrafikanter för att stoppa dem, helst i vägen för efterföljande trafikanter. Bilarnas kvalitetsnormer skrevs i trakterna av Boulogne-Billancourt, så de kastar in handduken vid minsta krock. Olyckligtvis gäller det även din skrothög, varför du får ungefär fem sekunders faktisk bilkörning per spelomgång. Men skam den som parkerar sig! Plåtliket kan sprängas, och under dess få luftburna sekunder kan du styra det i valfri riktning. Med lite tur blåser smällen livet ur ännu ett par fransoser, och om så sker ökar uppladdningstakten på den mätare som möjliggör nästa självsprängning.

Explosivt i det lilla

I karriärläget Road Trip försöker du stoppa ett 50-tal bilar och du håller dig vid liv tills fem bilar kommer undan. Alternativt finns två tidsbegränsade spelformer, men diverse power-ups undantagna är de snarlika – sabba så mycket du kan. Att krascha rätt saker i rätt mängd betalar sig i hårdvalutan stjärnor som efterhand låser upp nya (men inte särskilt annorlunda) banor och bilar. De senare varierar i fråga om sprängkraft och air control. Och skälet till att man gör allt detta är röj. Inga krystade ursäkter – man röjer för att röj är kul. Oavsett om du hindrar flykt eller samlar fordon och avslutar dem med en spektakulär kedjeexplosion, som tar med både bilar och bebyggelse i infernot, är det i grund och botten röjet allt handlar om. Minimalism, som sagt, och inte särskilt genomtänkt sådan.

Fredagmorgon i Stockholmstrafiken.

Variation kommer i form av poliser som spärrar trafiken, magneter, meteoritstormar och slumpade power-ups. Allt du gör betalar sig i poäng och autologgen, #EA:s utmärkta sociala verktyg från #Need for Speed: Hot Pursuit och #Shift 2, jämför dina bedrifter med bekantskapskretsens. Multiplayer på det abstrakta planet, om man så vill, som även om det häller bensin på tävlingsinstinkten inte räcker för att hålla enformigheten stången.

Spelformer och korsningar är för lika varandra, intresset vacklar långt innan man når slutet av den ändå ganska korta speltiden. Inbitna samlare som vill ha samtliga stjärnor har aningen roligare, lite längre, men det är svårt att komma undan känslan av uppsminkat sjukronorsspel till Ipad. Och då känns prislappen på en knapp hundring i överkant för detta oskickliga stycke minimalism.

Skicka en rättelse