Högt, lågt och fullständigt kaotiskt – nya Ace Combat förvirrar och underhåller på samma gång.

Okej, först av allt: namnet. Allvarligt talat, alltså. Medan jag spelat inför recensionen har det hetat ”Flygspelet” här hemma, eftersom absolut ingen kommer ihåg det generiska krigsspelsnamn #Namco Bandai av någon anledning valt att hänga på den senaste delen i stridsflygarsagan. Jag vill påstå att det heter något med Fighting Combat Warfighter, men för att vara säker måste jag nog snegla överst på sidan så jag kan se rubriken. Anfallshorisont? Que?

Men om man bortser från det fåniga namnet, den oerhört fåniga och fruktansvärt långrandiga storyn (som givetvis berättas i långa, och som tur är skippbara mellansekvenser) så är det här nästan exakt samma spel som föregångarna, med ett par riktigt uppfriskande nyheter.

Upplopp på Kumla.

Det börjar som vanligt med en tutorial. Skillnaden är att denna tutorial är lång och utförlig och lär dig exakt vad du ska göra för att kunna skjuta ner fiendeflygplan på löpande band (att din jaktkärra bär på omkring 300 missiler av olika slag hjälper förstås, men var de sitter kan jag inte lista ut). Det gäller som väntat att låsa på mål, skjuta ett par missiler (som i 99% av fallen missar) och därefter kommer en nyhet: dogfight-läget.

Om du kommer nära nog flyttar ett snabbt tryck på båda axelknapparna in dig bakom fienden, där du måste hålla siktet över målet länge nog för att låsa en värmesökande robot på honom. Därefter måste du göra det igen. Och igen, om det är en miniboss-fiende. Därefter får du en tillfredsställande explosion och kan fortsätta fighten med en fiende mindre. Vilket knappast märks eftersom de flesta uppdrag handlar om att skjuta ner den numerära motsvarigheten till fyra-fem svenska Flygvapen.

Dogfight – märkligt nog inte så kul som det låter.

I upppdrag två sitter du plötsligt som dörrskytt på en Blackhawk-helikopter. Därefter flyger du en lång stund i jaktplan och skjuter ner ett par tusen MiG:ar, hamnar i en Apache-helikopter, skjuter haubits och kanoner från en C-130 ”Spooky” (känd från kusligt opersonliga Youtube-filmer) och annat roligt. Man kan inte anklaga Assault Horizon för att sakna variation.

Märkligt nog är det faktiskt genrens själva stomme, dogfightandet, som blir trist efter ett par vändor. Du skjuter ner samma flygplan om och om igen ad infinitum medan radioteatern ger ”löjliga ryska brytningar del 1-30” i bakgrunden. Men de udda uppdragen däremellan är faktiskt ren och skär arkadflygnjutning, och jag finner att jag har riktigt kul så fort jag inte sitter i ett jetplan och gäspar av uttråkning. Det är en märklig, men underhållande riktning för serien, och en vi vill se mer av.

Skicka en rättelse