Efter sju hafsverk och åtta bedrövelser ställer Ubisoft saker tillrätta, med ett av de bästa plattformsspelen det här århundradet.

Det är en illa dold hemlighet att för många uppföljare och spin-offs kan sänka även de populäraste spelserierna till nivåer som man inte trodde var möjliga. #Segas blå igelkott Sonic är det kanske tydligaste exemplet, men det finns även en annan gammal plattformshjälte som gått ett liknande öde till mötes – nämligen Rayman. #Ubisofts ledlösa maskot charmade oss på 90-talet och höll populariteten vid liv även efter steget till tre dimensioner. Men på senare år har Raymans goda namn solkats av väl många Raving Rabbids-titlar.

Rayman är tillbaka i gammal god form.

Förhoppningarna var därför bara försiktigt positiva när seriens skapare, den fritänkande fransmannen Michel Ancel, tillkännagav #Rayman Origins, ett spel som tar oss tillbaka till huvudkaraktärens ursprung. Det görs via en återgång till två dimensioner och ett visuellt språk som är något utöver det vanliga. Normalt brukar jag bara nämna grafiken i förbigående när jag recenserar eftersom den ofta spelar en underordnad roll, men här är den så pass viktig att den bara måste sättas i förarsätet.

För att ge personer som Ancel vettiga verktyg att jobba med har Ubisoft utvecklat den nya grafikmotorn Ubiart. Målet med motorn är att designers ska kunna ge sina visioner liv utan att behöva tänka på det tekniska. Utan att analysera tekniken i detalj kan jag säga att Rayman Origins är ett levande exempel på det geniala i spelmotorns uppbyggnad. Det känns som om den gode Michel kunnat gå loss utan några som helst tekniska begränsningar och ritat, målat och designat precis de idéer hans galna (?) hjärna hittat på.

En kärleksfull tavla

Det resulterar i en alldeles fantastisk färgsprakande fest där spelets världar smälter samman med de härliga karaktärerna och skapar en tavla som är bland det charmigaste jag någonsin skådat. Det är inte tekniskt avancerat, men det är gjort med sådan kärlek och detaljrikedom att det inte går att motstå, speciellt när det hela renderas i lika hög som stabil bilduppdateringstakt.

Vem kan motstå det här?

Rayman-seriens kontroll har alltid varit lite mer “soft” än hos konkurrenterna. Så är fallet också här, utan att spelmekanik eller kontroller för den sakens skull får lida. Det kan i vissa fall kännas som om du har mindre kontroll över de figurer du och dina vänner väljer att spela som, men så är inte fallet. Precis som i alla bra spel i genren är det du – inte kontrollen – som avgör om du klarar av ett hopp eller faller ner i den kokande soppan under (jo, den existerar faktiskt).

Rayman Origins kan klassas som en plattformare, och det är ett spel av den gamla skolan, dock i modern tappning. Det bjuds på varierande, om än något ojämn bandesign, som ständigt sätter dina nyfunna färdigheter på prov. Till en början kan du bara springa och hoppa, men snart får du kraft att slå ner motståndare, simma och hålla andan, sväva i luften och springa uppför väggar. Dessa färdigheter behövs inte bara för att ta dig vidare på banorna, utan öppnar även upp passager på redan avklarade banor som bidrar till livslängden.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse